On the Streets I Ran

Igår var jag på Jackies fest. Så ofattbart roligt! Jag har så roligt nu för tiden att det är sanslöst, måste jag säga. Otroligt bra tid i historien, det här.

Jag träffade en tjej där som var väldans rolig. Hon hoppade runt i soffan hela tiden och krängde och hade sig. Ålade, kröp omkring, flög hit och dit. Jag gillade det verkligen. Hon var väldigt lätt att prata med också. Det fanns ett piano ute i korridoren, och vi gick ut dit och spelade och sjöng Bryan Adams "Heaven" (jag föreslog att vi skulle ta nåt av Bright Eyes, men hon hörde tydligen fel och sa att ja, Bryan Adams är faktiskt inte så dålig).

Kvällen avslutades med ett äventyr för mig, dessutom. Jag följde med henne ner till Bärså (gick hela vägen från Viktor Rydberg) i ett något omtöcknat tillstånd, bara för att inse när vi kom fram att jag hade glömt min väska med plånbok, etc. Jag var tvungen att springa tillbaka. Jag sa hejdå till tjejen och stack tillbaks, allt vad benen bar. Benen bar inte långt.

Jag blev snabbt anfådd (en dag kanske jag får kondition, men det har inte hänt än) och fick gå långa perioder, trots att klockan tickade på. Jag började inse att det skulle bli svårt att hinna med sista bussen, men jag hade faktiskt inget alternativ, så jag började springa igen.

Sen hände nåt mystiskt. Som jag minns det, var jag vid Lärargatan och bestämde mig för att bara snedda över gräset en liten bit, för att tjäna tid. Nästa gång jag tittade upp var jag... HELT ÅT HELVETE! Jag var borta vid Chalmers Vasa. Jag var på höger sida om Hvitfeldska, jag hade inte ens passerat det än. Jag hade bara slösat skitmycket tid, och ärligt talat vet jag fortfarande inte vad som hände.

Men jag kom upp till Jackie igen, tog mig in genom ytterdörren (minns inte hur, där heller. Jackie frågade hur jag kommit in, och jag sa att det var öppet, men det känns väldigt avlägset nu att det skulle ha varit så), klampade in i lägenheten och tog min väska. Jag sa hejdå och sprang tillbaka hela jävla vägen, bara dubbelt så långt nu, typ, för nu skulle jag till Nils Ericsson. Jag hoppade på bussen precis som den skulle åka och kände mig mycket nöjd med mig själv.

Hela den där språngmarschen hindrade mig nog från att sura ihop över ett och annat som hände och inte hände, som jag inte tänker skriva om här nu. Nu kände jag mig bara tacksam för att jag faktiskt kom hem över huvud taget. Jag drack hjortronvin, förresten. Det var asgott.