Alla mina inlägg skrivs egentligen i duschen. Där står jag och funderar ut dem, medan folk bankar på dörren. Sen bara skriver jag ner dem här.
Jag taggade mitt förra inlägg som "Jag vill ha fru och tio barn" eftersom jag tyckte det lät roligt, men sen dess har den där tanken växt i mig och gnagt här och där. Jag vill verkligen ha många barn. Tio skulle antagligen vara lagom. För varje dag jag tänker på det, vill jag det mer.
Jag hade gått och längtat efter det några dagar, och så lånade jag "Krig och Fred", och på insidan stod det att Tolstoj gifte sig och skaffade sig tio eller elva barn, och den stora lycka detta gav honom, inspirerade honom till att skriva just "Krig och Fred" och "Anna Karenina". Jag förstod att jag just hade blivit talad till.
Jag vill inte ha det just nu, men i framtiden, absolut.
"Krig och Fred" är dessutom stört bra, än så länge. Jag vill aldrig lägga den ifrån mig.
torsdag 11 juni 2009
söndag 7 juni 2009
Mesus
Nu ska jag skriva om något som skrämmer mig och också något jag skäms lite över. Jag var i kyrkan idag igen. Det skrämde mig inte. Det var trevligt. Det är väldigt trevligt i kyrkan, faktiskt, alla är glada och trevliga. Men vad tror jag på? Det skrämmer mig, och jag skäms också delvis för att prata om det.
Jag skulle idag kalla mig kristen. Jag kände det överväldigande så för några dagar sedan, kanske en vecka sedan, jag vet inte riktigt. Vad som ledde fram till det, det skippar jag nu, men så är det i alla fall. Men redan nu känns det svårt igen. Det känns inte alls lätt. Men jag försöker hålla fast vid det nu och lita på det, för jag är trött och behöver en fast punkt i mina tankar. Jag behöver något att grunda mitt liv och mina beslut på.
Det är egentligen konstigt, för för bara några månader sedan bestämde jag mig för att aldrig tro på något igen, utan mycket god anledning. Men ok, jag hade god anledning nu. Jag behöver det här. Jag vill ha det här.
Så många gånger har jag kommit på mig själv med att stå i duschen och fundera över metafysiska aspekter av tillvaron, och plötsligt slår det mig att andra människor ägnar sin tid åt att tänka på tentor eller flick-/pojkvänner eller hyresrätter eller badminton. Och jag vill också göra det. Så jag behöver en metafysisk grund och nu är den lagd och jag köper den och that's it. Eller?
För till och med nu bortförklarar jag mig. Jag rationaliserar på en massa sätt det faktum att jag faktiskt plötsligt känner Gud i mitt liv, och jag gillar det. Det var mycket lättare att säga att jag var buddhist eller nåt. Såna religioner behöver man ju inte ens tro på, utan man kan säga att man "sympatiserar" med dem eller nåt sånt, men att man själv är religionsfri. Så inte med kristendomen. Man måste bekänna sig, det är själva grejen. Och det känns på något vis skamligt för mig. Men jag gör det ändå.
Till och med prästen pratade om detta i kyrkan idag. Han sa att kristna människor ofta framstår som mesiga och att det verkade som att kristna trodde på Mesus och inte Jesus. Gosse, vad jag skrattade åt det! Men det är så det är, och det kanske är en del av grejen.
Man verkar ofta mesig om man är kristen, och till en sån skara vill jag ju inte räkna mig. Men skit samma! Skit i vad andra säger! De kan ta sig.
Men skammen och oviljan hos mig att prata med någon om det här (utom de invigda) är att ingen verkar fundera över det här. Mitt livs viktigaste fråga är en icke-fråga för så många. Det handlar inte om att söka sanningen för dem, utan om att jag tror på sagor. Sagor? Sug min rocknroll. Wow, vad smart du är som har listat ut att det är sagor. Shit, jag tänkte inte på att det var sagor. Tur att du har allt under kontroll, du.
Jag skulle idag kalla mig kristen. Jag kände det överväldigande så för några dagar sedan, kanske en vecka sedan, jag vet inte riktigt. Vad som ledde fram till det, det skippar jag nu, men så är det i alla fall. Men redan nu känns det svårt igen. Det känns inte alls lätt. Men jag försöker hålla fast vid det nu och lita på det, för jag är trött och behöver en fast punkt i mina tankar. Jag behöver något att grunda mitt liv och mina beslut på.
Det är egentligen konstigt, för för bara några månader sedan bestämde jag mig för att aldrig tro på något igen, utan mycket god anledning. Men ok, jag hade god anledning nu. Jag behöver det här. Jag vill ha det här.
Så många gånger har jag kommit på mig själv med att stå i duschen och fundera över metafysiska aspekter av tillvaron, och plötsligt slår det mig att andra människor ägnar sin tid åt att tänka på tentor eller flick-/pojkvänner eller hyresrätter eller badminton. Och jag vill också göra det. Så jag behöver en metafysisk grund och nu är den lagd och jag köper den och that's it. Eller?
För till och med nu bortförklarar jag mig. Jag rationaliserar på en massa sätt det faktum att jag faktiskt plötsligt känner Gud i mitt liv, och jag gillar det. Det var mycket lättare att säga att jag var buddhist eller nåt. Såna religioner behöver man ju inte ens tro på, utan man kan säga att man "sympatiserar" med dem eller nåt sånt, men att man själv är religionsfri. Så inte med kristendomen. Man måste bekänna sig, det är själva grejen. Och det känns på något vis skamligt för mig. Men jag gör det ändå.
Till och med prästen pratade om detta i kyrkan idag. Han sa att kristna människor ofta framstår som mesiga och att det verkade som att kristna trodde på Mesus och inte Jesus. Gosse, vad jag skrattade åt det! Men det är så det är, och det kanske är en del av grejen.
Man verkar ofta mesig om man är kristen, och till en sån skara vill jag ju inte räkna mig. Men skit samma! Skit i vad andra säger! De kan ta sig.
Men skammen och oviljan hos mig att prata med någon om det här (utom de invigda) är att ingen verkar fundera över det här. Mitt livs viktigaste fråga är en icke-fråga för så många. Det handlar inte om att söka sanningen för dem, utan om att jag tror på sagor. Sagor? Sug min rocknroll. Wow, vad smart du är som har listat ut att det är sagor. Shit, jag tänkte inte på att det var sagor. Tur att du har allt under kontroll, du.
torsdag 4 juni 2009
Flickan på TV2
Ja, efter SVT:s valdebatt är jag nu säker på vem jag tänker rösta på. En person var överlägset påläst, hade en förmåga att hela tiden ta ett steg tillbaka och överblicka situationen och verkade vara en förträffligt sympatisk människa, helt enkelt. Men jag tänker förstås inte säga vem det var. Men det var inte den jag hade tänkt rösta på innan debatten, så tur att jag kollade på den.
Dessutom: Karin Hübinette! Wow! Vilken otroligt sexig kvinna! Jag var mållös, och när hon var i bild kunde jag inte fokusera på debatten alls. Jag hoppas hon är i mina drömmar inatt.
Dessutom: Karin Hübinette! Wow! Vilken otroligt sexig kvinna! Jag var mållös, och när hon var i bild kunde jag inte fokusera på debatten alls. Jag hoppas hon är i mina drömmar inatt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
