Jag har väldigt ofta känslan av att vad jag gör just nu är fel. Det vill säga, oavsett vad det är. Det känns alltid som att jag borde göra något annat.
I "Krig och fred" härleder Tolstoj en liknande sak från biblisk tradition, nämligen att det känns fel att göra ingenting hela dagarna. Han säger att i Paradiset var en av de sköna grejerna att man kunde lata sig jämt och ständigt, men att vi, sen vi blev utslängda därifrån, inte längre har den möjligheten och att om vi av nån anledning ändå har den (kanske är vi till exempel väldigt rika), känns det ändå fel att lata sig, på grund av vår inbyggda moral.
Det kändes skönt att läsa det där, för jag kände igen mig så mycket i det, men för mig gäller det nog allt, inte bara när jag gör ingenting. Eller det känns kanske snarare som att ingenting jag gör har någon egentlig VIKT.
Jag vill göra något av vikt, något som verkligen betyder något. Jag har länge velat bli präst, och sett det som det perfekta jobbet för mig, med undantag av en liten detalj: att jag inte varit kristen. Min ondska avslöjas nu, men jag har till och med funderat på att bli präst och LÅTSAS att jag är kristen, bara för att jag tänker att de inte tar emot icke-kristna präster.
Men nu är jag kristen (igen, kanske jag ska säga. Det känns som att jag återvänt till min barndom, till en plats som jag länge saknat) och plötsligt kan jag bli präst, men då vacklar jag. Vill jag verkligen? och bla bla bla. Jag vet inte. Jag ser det lite som en andra utväg, ifall jag inte blir en höjdare inom affärsvärlden (vilket för övrigt känns sjukt spännande just nu). Det är väl lätt att utbilda sig till präst, eller? De måste väl ta vem som helst? Jag får kolla upp det.
söndag 5 juli 2009
torsdag 11 juni 2009
Breddar ut min horisont
Alla mina inlägg skrivs egentligen i duschen. Där står jag och funderar ut dem, medan folk bankar på dörren. Sen bara skriver jag ner dem här.
Jag taggade mitt förra inlägg som "Jag vill ha fru och tio barn" eftersom jag tyckte det lät roligt, men sen dess har den där tanken växt i mig och gnagt här och där. Jag vill verkligen ha många barn. Tio skulle antagligen vara lagom. För varje dag jag tänker på det, vill jag det mer.
Jag hade gått och längtat efter det några dagar, och så lånade jag "Krig och Fred", och på insidan stod det att Tolstoj gifte sig och skaffade sig tio eller elva barn, och den stora lycka detta gav honom, inspirerade honom till att skriva just "Krig och Fred" och "Anna Karenina". Jag förstod att jag just hade blivit talad till.
Jag vill inte ha det just nu, men i framtiden, absolut.
"Krig och Fred" är dessutom stört bra, än så länge. Jag vill aldrig lägga den ifrån mig.
Jag taggade mitt förra inlägg som "Jag vill ha fru och tio barn" eftersom jag tyckte det lät roligt, men sen dess har den där tanken växt i mig och gnagt här och där. Jag vill verkligen ha många barn. Tio skulle antagligen vara lagom. För varje dag jag tänker på det, vill jag det mer.
Jag hade gått och längtat efter det några dagar, och så lånade jag "Krig och Fred", och på insidan stod det att Tolstoj gifte sig och skaffade sig tio eller elva barn, och den stora lycka detta gav honom, inspirerade honom till att skriva just "Krig och Fred" och "Anna Karenina". Jag förstod att jag just hade blivit talad till.
Jag vill inte ha det just nu, men i framtiden, absolut.
"Krig och Fred" är dessutom stört bra, än så länge. Jag vill aldrig lägga den ifrån mig.
söndag 7 juni 2009
Mesus
Nu ska jag skriva om något som skrämmer mig och också något jag skäms lite över. Jag var i kyrkan idag igen. Det skrämde mig inte. Det var trevligt. Det är väldigt trevligt i kyrkan, faktiskt, alla är glada och trevliga. Men vad tror jag på? Det skrämmer mig, och jag skäms också delvis för att prata om det.
Jag skulle idag kalla mig kristen. Jag kände det överväldigande så för några dagar sedan, kanske en vecka sedan, jag vet inte riktigt. Vad som ledde fram till det, det skippar jag nu, men så är det i alla fall. Men redan nu känns det svårt igen. Det känns inte alls lätt. Men jag försöker hålla fast vid det nu och lita på det, för jag är trött och behöver en fast punkt i mina tankar. Jag behöver något att grunda mitt liv och mina beslut på.
Det är egentligen konstigt, för för bara några månader sedan bestämde jag mig för att aldrig tro på något igen, utan mycket god anledning. Men ok, jag hade god anledning nu. Jag behöver det här. Jag vill ha det här.
Så många gånger har jag kommit på mig själv med att stå i duschen och fundera över metafysiska aspekter av tillvaron, och plötsligt slår det mig att andra människor ägnar sin tid åt att tänka på tentor eller flick-/pojkvänner eller hyresrätter eller badminton. Och jag vill också göra det. Så jag behöver en metafysisk grund och nu är den lagd och jag köper den och that's it. Eller?
För till och med nu bortförklarar jag mig. Jag rationaliserar på en massa sätt det faktum att jag faktiskt plötsligt känner Gud i mitt liv, och jag gillar det. Det var mycket lättare att säga att jag var buddhist eller nåt. Såna religioner behöver man ju inte ens tro på, utan man kan säga att man "sympatiserar" med dem eller nåt sånt, men att man själv är religionsfri. Så inte med kristendomen. Man måste bekänna sig, det är själva grejen. Och det känns på något vis skamligt för mig. Men jag gör det ändå.
Till och med prästen pratade om detta i kyrkan idag. Han sa att kristna människor ofta framstår som mesiga och att det verkade som att kristna trodde på Mesus och inte Jesus. Gosse, vad jag skrattade åt det! Men det är så det är, och det kanske är en del av grejen.
Man verkar ofta mesig om man är kristen, och till en sån skara vill jag ju inte räkna mig. Men skit samma! Skit i vad andra säger! De kan ta sig.
Men skammen och oviljan hos mig att prata med någon om det här (utom de invigda) är att ingen verkar fundera över det här. Mitt livs viktigaste fråga är en icke-fråga för så många. Det handlar inte om att söka sanningen för dem, utan om att jag tror på sagor. Sagor? Sug min rocknroll. Wow, vad smart du är som har listat ut att det är sagor. Shit, jag tänkte inte på att det var sagor. Tur att du har allt under kontroll, du.
Jag skulle idag kalla mig kristen. Jag kände det överväldigande så för några dagar sedan, kanske en vecka sedan, jag vet inte riktigt. Vad som ledde fram till det, det skippar jag nu, men så är det i alla fall. Men redan nu känns det svårt igen. Det känns inte alls lätt. Men jag försöker hålla fast vid det nu och lita på det, för jag är trött och behöver en fast punkt i mina tankar. Jag behöver något att grunda mitt liv och mina beslut på.
Det är egentligen konstigt, för för bara några månader sedan bestämde jag mig för att aldrig tro på något igen, utan mycket god anledning. Men ok, jag hade god anledning nu. Jag behöver det här. Jag vill ha det här.
Så många gånger har jag kommit på mig själv med att stå i duschen och fundera över metafysiska aspekter av tillvaron, och plötsligt slår det mig att andra människor ägnar sin tid åt att tänka på tentor eller flick-/pojkvänner eller hyresrätter eller badminton. Och jag vill också göra det. Så jag behöver en metafysisk grund och nu är den lagd och jag köper den och that's it. Eller?
För till och med nu bortförklarar jag mig. Jag rationaliserar på en massa sätt det faktum att jag faktiskt plötsligt känner Gud i mitt liv, och jag gillar det. Det var mycket lättare att säga att jag var buddhist eller nåt. Såna religioner behöver man ju inte ens tro på, utan man kan säga att man "sympatiserar" med dem eller nåt sånt, men att man själv är religionsfri. Så inte med kristendomen. Man måste bekänna sig, det är själva grejen. Och det känns på något vis skamligt för mig. Men jag gör det ändå.
Till och med prästen pratade om detta i kyrkan idag. Han sa att kristna människor ofta framstår som mesiga och att det verkade som att kristna trodde på Mesus och inte Jesus. Gosse, vad jag skrattade åt det! Men det är så det är, och det kanske är en del av grejen.
Man verkar ofta mesig om man är kristen, och till en sån skara vill jag ju inte räkna mig. Men skit samma! Skit i vad andra säger! De kan ta sig.
Men skammen och oviljan hos mig att prata med någon om det här (utom de invigda) är att ingen verkar fundera över det här. Mitt livs viktigaste fråga är en icke-fråga för så många. Det handlar inte om att söka sanningen för dem, utan om att jag tror på sagor. Sagor? Sug min rocknroll. Wow, vad smart du är som har listat ut att det är sagor. Shit, jag tänkte inte på att det var sagor. Tur att du har allt under kontroll, du.
torsdag 4 juni 2009
Flickan på TV2
Ja, efter SVT:s valdebatt är jag nu säker på vem jag tänker rösta på. En person var överlägset påläst, hade en förmåga att hela tiden ta ett steg tillbaka och överblicka situationen och verkade vara en förträffligt sympatisk människa, helt enkelt. Men jag tänker förstås inte säga vem det var. Men det var inte den jag hade tänkt rösta på innan debatten, så tur att jag kollade på den.
Dessutom: Karin Hübinette! Wow! Vilken otroligt sexig kvinna! Jag var mållös, och när hon var i bild kunde jag inte fokusera på debatten alls. Jag hoppas hon är i mina drömmar inatt.
Dessutom: Karin Hübinette! Wow! Vilken otroligt sexig kvinna! Jag var mållös, och när hon var i bild kunde jag inte fokusera på debatten alls. Jag hoppas hon är i mina drömmar inatt.
söndag 31 maj 2009
Skär upp min buk men ta inte min...
Först: Är det någon som vet ifall det finns ett sätt att se besökarstatistik för ens blogg? För det är väldigt lätt att göra på Wordpress, men här verkar det inte gå alls. Det tycker jag är dåligt. Jag vet inte ens om någon läser den här bloggen, ju.
Jag såg Martin Luuk på Söndagsparty nu ikväll i alla fall, och för första gången insåg jag hur det kan vara väldigt charmigt med någon som är blyg och till och med ordentligt obekväm i en social situation. Dags att börja slappna av. Jag kan knappt sitta eller gå längre, för jag tänker så mycket på hur jag gör det.
Under USA-resan gjorde jag upp en ständigt växande lista över mina kända favoritsvenskar för David. Han tyckte alla var löjliga förstås, men det skiter jag i, jag gillar dem. Här kommer de:
Mikael Persbrandt
Torsten Flink
Bert Karlsson
Leif G. W. Persson
Jan Guillou
Ulf Lundell
Kjell Bergqvist
De är de enda jag kommer ihåg nu, men jag tror man ser mönstret. Den enda av de där personerna jag inte skulle vilja vara är Bert Karlsson, men han får vara med ändå, eftersom han är rolig.
Nu kan man fråga sig om jag verkligen skulle vilja vara dem. Ja, det skulle jag. Men skulle jag verkligen vilja vara som dem? Det vill säga om jag fortfarande var jag? Nej, det tror jag inte. I och för sig skulle det vara roligt, men nja, nej. Jag har ju potential att vara så mycket mer som mig själv. Och det finns andra typer av förebilder.
Jag läste till exempel en bok ("Bok") av Tage Danielsson nyss. Den gillade jag mycket. Och Tage Danielsson ligger mycket närmare mig själv än Ulf Lundell, det bara är så.
Annat nytt att notera: Min ena katt, Cayenne, fångade och dödade en and igår. Anden var lika stor som katten, det tycker jag var bra jobbat. Men på gränsen till vad som är roligt. Hon brukar fånga möss och småfåglar, och det är helt ok. Åtminstone mössen. Småfåglarna tycker jag är lite sorgligt. Men anden, det var verkligen inte roligt. Stackars and. Det blir så barbariskt när det handlar om ett så stort djur.
Sen har jag strax läst ut "Det viktigaste" av C. S. Lewis. Tröstande och uppbyggande litteratur.
Jag såg Martin Luuk på Söndagsparty nu ikväll i alla fall, och för första gången insåg jag hur det kan vara väldigt charmigt med någon som är blyg och till och med ordentligt obekväm i en social situation. Dags att börja slappna av. Jag kan knappt sitta eller gå längre, för jag tänker så mycket på hur jag gör det.
Under USA-resan gjorde jag upp en ständigt växande lista över mina kända favoritsvenskar för David. Han tyckte alla var löjliga förstås, men det skiter jag i, jag gillar dem. Här kommer de:
Mikael Persbrandt
Torsten Flink
Bert Karlsson
Leif G. W. Persson
Jan Guillou
Ulf Lundell
Kjell Bergqvist
De är de enda jag kommer ihåg nu, men jag tror man ser mönstret. Den enda av de där personerna jag inte skulle vilja vara är Bert Karlsson, men han får vara med ändå, eftersom han är rolig.
Nu kan man fråga sig om jag verkligen skulle vilja vara dem. Ja, det skulle jag. Men skulle jag verkligen vilja vara som dem? Det vill säga om jag fortfarande var jag? Nej, det tror jag inte. I och för sig skulle det vara roligt, men nja, nej. Jag har ju potential att vara så mycket mer som mig själv. Och det finns andra typer av förebilder.
Jag läste till exempel en bok ("Bok") av Tage Danielsson nyss. Den gillade jag mycket. Och Tage Danielsson ligger mycket närmare mig själv än Ulf Lundell, det bara är så.
Annat nytt att notera: Min ena katt, Cayenne, fångade och dödade en and igår. Anden var lika stor som katten, det tycker jag var bra jobbat. Men på gränsen till vad som är roligt. Hon brukar fånga möss och småfåglar, och det är helt ok. Åtminstone mössen. Småfåglarna tycker jag är lite sorgligt. Men anden, det var verkligen inte roligt. Stackars and. Det blir så barbariskt när det handlar om ett så stort djur.
Sen har jag strax läst ut "Det viktigaste" av C. S. Lewis. Tröstande och uppbyggande litteratur.
onsdag 27 maj 2009
Älskad
I mitt hem står mitt namn redan skrivet
Det skrevs ner innan jag föddes
Och där har funnits stor saknad
Och där finns en stor längtan
att jag slutligen skall hitta hem
Jag är på väg nu
Det skrevs ner innan jag föddes
Och där har funnits stor saknad
Och där finns en stor längtan
att jag slutligen skall hitta hem
Jag är på väg nu
måndag 25 maj 2009
Ett moln på min himmel
Idag, omkring klockan 15:17, misstänkte jag plötsligt att jag höll på att dö av tristess. Jag befann mig vid Vasaplatsen och det var en vacker dag. Ett fyllo satt och sjöng Evert Taube. Det kändes allt igenom som en märklig dag att drabbas av just tristessdöden. Luften var full av fåglar och människors sorl, och hela världen var så underbar. På bussen in mot stan. Ändå var det genomskärande tråkigt.
Jag undrade om det kanske var så att Jesus var på väg, med sin lie i högsta hugg, för att hämta mig till sist. Jag har ingenting alls emot kristendomen som livsåskådning, och har själv länge velat bli en del av den, dock utan någon vidare framgång.
Det tycks mig vara så att Jesus måste komma till mig, och jag har stått här med öppna armar länge nu, utan att han för den saks skull har kommit. Jag vet inte om detta är något jag borde ta personligt, eller bara avfärda med att han trots allt är, och alltid har varit, en mycket upptagen man.
Själv sitter jag då här med tristessdöden, allena i Vasaparken. Man hörde så mycket om vilken dekadent plats detta var, när man var i de yngre tonåren, så jag tänkte att jag kanske kunde bli tagen med våld av någon radikal, men ändå söt, feminist. Till min stora besvikelse verkar detta nu inte hända. Det gäller då att dra sig till minnes att man inte kan få allt, en dag som denna.
Jag undrade om det kanske var så att Jesus var på väg, med sin lie i högsta hugg, för att hämta mig till sist. Jag har ingenting alls emot kristendomen som livsåskådning, och har själv länge velat bli en del av den, dock utan någon vidare framgång.
Det tycks mig vara så att Jesus måste komma till mig, och jag har stått här med öppna armar länge nu, utan att han för den saks skull har kommit. Jag vet inte om detta är något jag borde ta personligt, eller bara avfärda med att han trots allt är, och alltid har varit, en mycket upptagen man.
Själv sitter jag då här med tristessdöden, allena i Vasaparken. Man hörde så mycket om vilken dekadent plats detta var, när man var i de yngre tonåren, så jag tänkte att jag kanske kunde bli tagen med våld av någon radikal, men ändå söt, feminist. Till min stora besvikelse verkar detta nu inte hända. Det gäller då att dra sig till minnes att man inte kan få allt, en dag som denna.
söndag 24 maj 2009
The Art of Losing Myself
Jag är på väg att ge upp och bli kristen nu. Det vore min dröm, på många sätt. Jag skulle slippa att fundera något mer. Jag vet att det är en dålig sak, men jag orkar inte mer. Dessutom skulle det framför allt ge mig en ordentlig riktning i mitt liv. Vart är min riktning nu? Den finns inte.
Vad ska jag annars göra? Jag håller på att starta ett band i och för sig, och möjligen kan det leda nån vart. Det skulle ju vara otroligt kul i alla fall. Annars tänker jag mycket på att låta min utbildning bli min riktning. Jag riktar in mig på teknisk design och produktutveckling och fokuserar all min styrka på det. Spelar det nån roll vad man väljer, liksom? Bara man har nånting.
Nånting som man vet att det här är det jag gör, och det är skilt från min fritid. På fritiden gör jag avslappnande, uppbyggande aktiviteter. Då skulle det kännas bättre att sitta och läsa böcker, t ex, för det skulle vara en fritidsaktivitet. Det skulle inte vara allt jag gör.
Jag vet att det här låter tragiskt, och kanske vill jag bara skriva ut det för att se att det här inte är vad jag vill, men jag vet faktiskt inte.
I den något överskattade boken "The Modern Gentleman" läste jag om "the man-cycle". Det är ganska uppenbart att jag är i en lågperiod av denna manscykel just nu, och jag har lärt mig att inte ta mig själv på så stort allvar. Snart kommer jag vara på topp igen, och då blir det andra bullar.
Men åh, hm, jag skulle verkligen vilja vara kristen. Men frågan är vad jag egentligen menar med det. Jag tror att mitt undermedvetna för tillfället kopplar ihop att vara kristen med helt andra saker än vad det borde. För om jag t ex tänker på att börja gå i kyrkan här i Jörlanda, då känner jag bara nejnejnejnejnejNEJ!
Vad ska jag annars göra? Jag håller på att starta ett band i och för sig, och möjligen kan det leda nån vart. Det skulle ju vara otroligt kul i alla fall. Annars tänker jag mycket på att låta min utbildning bli min riktning. Jag riktar in mig på teknisk design och produktutveckling och fokuserar all min styrka på det. Spelar det nån roll vad man väljer, liksom? Bara man har nånting.
Nånting som man vet att det här är det jag gör, och det är skilt från min fritid. På fritiden gör jag avslappnande, uppbyggande aktiviteter. Då skulle det kännas bättre att sitta och läsa böcker, t ex, för det skulle vara en fritidsaktivitet. Det skulle inte vara allt jag gör.
Jag vet att det här låter tragiskt, och kanske vill jag bara skriva ut det för att se att det här inte är vad jag vill, men jag vet faktiskt inte.
I den något överskattade boken "The Modern Gentleman" läste jag om "the man-cycle". Det är ganska uppenbart att jag är i en lågperiod av denna manscykel just nu, och jag har lärt mig att inte ta mig själv på så stort allvar. Snart kommer jag vara på topp igen, och då blir det andra bullar.
Men åh, hm, jag skulle verkligen vilja vara kristen. Men frågan är vad jag egentligen menar med det. Jag tror att mitt undermedvetna för tillfället kopplar ihop att vara kristen med helt andra saker än vad det borde. För om jag t ex tänker på att börja gå i kyrkan här i Jörlanda, då känner jag bara nejnejnejnejnejNEJ!
söndag 17 maj 2009
Kyrkan Touch
Jag var i kyrkan idag, på gudstjänst. En kyrka i Göteborg. Jag hade aldrig sett den innan. Jag var där med en kompis.
Tja, jag avundades verkligen de där församlingsborna, eller vad de nu ska kallas, för jag antar att de har många kyrkor att välja mellan. Det var så härlig stämning och sån skön gemenskap. Och folket. Så mycket unga människor, så roliga, smarta, vackra, vänliga. Jag blir så avis, helt enkelt.
Jag vill vara kristen. Jag vill vara en del av det där. Ingen annanstans man går är det på det där viset. Ingen annanstans är folk sådär öppna och varmhjärtade, och vad man än pratar om, lyssnar de.
Men jag är det inte, och jag kan inte vara en del av det där.
Ont. Det gör ont.
Tja, jag avundades verkligen de där församlingsborna, eller vad de nu ska kallas, för jag antar att de har många kyrkor att välja mellan. Det var så härlig stämning och sån skön gemenskap. Och folket. Så mycket unga människor, så roliga, smarta, vackra, vänliga. Jag blir så avis, helt enkelt.
Jag vill vara kristen. Jag vill vara en del av det där. Ingen annanstans man går är det på det där viset. Ingen annanstans är folk sådär öppna och varmhjärtade, och vad man än pratar om, lyssnar de.
Men jag är det inte, och jag kan inte vara en del av det där.
Ont. Det gör ont.
lördag 16 maj 2009
Human Touch
ÅÅUAARGHH! Det är den där tiden på året igen! Man märkte det i stan idag, och på bussen hem. Det är nånting med... alla tjejer. De är så söta. Det är helt osannolikt. Och jag blir galen. Jag blir verkligen galen. Jag blir typ psykiskt instabil. Mentalsjuk.
Jag vill ha mänsklig kontakt. Verkligen. Ärligt talat. Snudd på desperation nu. En tant satte sig bredvid mig på bussen. Det var faktiskt en tant, nu när jag tänker på det. Men jag tryckte ändå mitt ben mot hennes.
Nä, jag tror att jag skapar min desperation, lite. Och jag är inte desperat. Jag klarar mig själv. Men lyssna: Hela hösten spenderade jag 2-3 kvällar per vecka på barer. BARA för att nåt skulle hända. Fatta att inget hände. OK, jag pratade med några människor, det gjorde jag helt klart. Och jag är glad över det. Men ändå. Jag trodde att grejen var att jag inte kom ut tillräckligt. Nu vet jag inte riktigt vad grejen är.
Men i alla fall. Igår var jag ute igen, för det var rätt längesen nu. Jag har hittat något mycket roligare, nämligen: att spela Heroes 3 med min bror. Ger garanterad glädje och utdelning. Men jag var och såg en film, och tänkte att jag skulle ta en öl efteråt, så det gjorde jag. Och det var astråkigt. OK, det var inte astråkigt, det var helt ok. Ganska mysigt. Men ändå. Tror inte jag sa ett ord till någon. Jag tror jag såg en tjej där, dock, som jag träffat några gånger tidigare. Inte helt säker på att det var hon, men hon liknade mycket, och hon hade samma kläder. Jag tänkte att jag skulle gå på toa och sen, på vägen tillbaka, säga hej, men jag väntade för länge och hon gick ut och rökte (måste ha varit hon) och sen kom hon aldrig tillbaka.
Det kom en annan person också, som jag känner lite grand, och ställde sig typ bredvid mig i baren, men jag LÅTSADES INTE OM HONOM. Gud, jag gör det där hela tiden. Även med folk jag egentligen gillar - ser jag dem ute nånstans så är chansen fet att jag kommer försöka göra mig osynlig. Det är rätt fånigt, och jag vet inte varför jag gör det.
Jag vill ha mänsklig kontakt. Verkligen. Ärligt talat. Snudd på desperation nu. En tant satte sig bredvid mig på bussen. Det var faktiskt en tant, nu när jag tänker på det. Men jag tryckte ändå mitt ben mot hennes.
Nä, jag tror att jag skapar min desperation, lite. Och jag är inte desperat. Jag klarar mig själv. Men lyssna: Hela hösten spenderade jag 2-3 kvällar per vecka på barer. BARA för att nåt skulle hända. Fatta att inget hände. OK, jag pratade med några människor, det gjorde jag helt klart. Och jag är glad över det. Men ändå. Jag trodde att grejen var att jag inte kom ut tillräckligt. Nu vet jag inte riktigt vad grejen är.
Men i alla fall. Igår var jag ute igen, för det var rätt längesen nu. Jag har hittat något mycket roligare, nämligen: att spela Heroes 3 med min bror. Ger garanterad glädje och utdelning. Men jag var och såg en film, och tänkte att jag skulle ta en öl efteråt, så det gjorde jag. Och det var astråkigt. OK, det var inte astråkigt, det var helt ok. Ganska mysigt. Men ändå. Tror inte jag sa ett ord till någon. Jag tror jag såg en tjej där, dock, som jag träffat några gånger tidigare. Inte helt säker på att det var hon, men hon liknade mycket, och hon hade samma kläder. Jag tänkte att jag skulle gå på toa och sen, på vägen tillbaka, säga hej, men jag väntade för länge och hon gick ut och rökte (måste ha varit hon) och sen kom hon aldrig tillbaka.
Det kom en annan person också, som jag känner lite grand, och ställde sig typ bredvid mig i baren, men jag LÅTSADES INTE OM HONOM. Gud, jag gör det där hela tiden. Även med folk jag egentligen gillar - ser jag dem ute nånstans så är chansen fet att jag kommer försöka göra mig osynlig. Det är rätt fånigt, och jag vet inte varför jag gör det.
tisdag 12 maj 2009
Är det troligt?
Jag tar medalj
i att va en idiot
Jag slänger bort allt som folk ger mig
Jag går sönder när de ser mig
Jag går ut
Ensam i kväll igen
Och jag låtsas jag har roligt
Kanske nån ser mig, är det troligt?
Kanske nån känner att det där vill
jag ta med mig hem
Jag behöver ett vrak
För att känna mig bra
Är det troligt?
(från USA-resan. SISTA!)
i att va en idiot
Jag slänger bort allt som folk ger mig
Jag går sönder när de ser mig
Jag går ut
Ensam i kväll igen
Och jag låtsas jag har roligt
Kanske nån ser mig, är det troligt?
Kanske nån känner att det där vill
jag ta med mig hem
Jag behöver ett vrak
För att känna mig bra
Är det troligt?
(från USA-resan. SISTA!)
måndag 11 maj 2009
Tiden
Jag har bestämt mig för att upprepa allt jag sa första gången en gång till, ifall det inte gick fram
I stugan fanns det alltså två ytterdörrar, och vi sprang fram och tillbaka, ut och in genom dem i ett slags pantgömmelek
Fasansfullt vad man glömmer tiden
Jag såg en bo i källaren till en bokaffär som handlade om att nästa fysiska genombrott skulle gälla tidens icke-existerande
Jag undrar vad som skulle hända om vetenskapen faktiskt kom fram till att tiden är en illusion
Ännu en gång skulle det visa sig att gamla tokiga mystiker hade rätt (De sa också att beroende på vilken näsborre du andas in genom, gynnas olika hjärnhalvor)
Kanske skulle folk sluta gå till jobbet
Eller åtminstone komma dit störande sent
Kanske skulle landet Schweiz få gå i konkurs när ingen längre hade någon användning för varken armbandsur eller gökur
Kanske skulle det inte vara lika skönt att ligga och dra sig på morgonen
Kanske skulle det inte vara lika kul att vara uppe sent på natten
(från USA-resan)
I stugan fanns det alltså två ytterdörrar, och vi sprang fram och tillbaka, ut och in genom dem i ett slags pantgömmelek
Fasansfullt vad man glömmer tiden
Jag såg en bo i källaren till en bokaffär som handlade om att nästa fysiska genombrott skulle gälla tidens icke-existerande
Jag undrar vad som skulle hända om vetenskapen faktiskt kom fram till att tiden är en illusion
Ännu en gång skulle det visa sig att gamla tokiga mystiker hade rätt (De sa också att beroende på vilken näsborre du andas in genom, gynnas olika hjärnhalvor)
Kanske skulle folk sluta gå till jobbet
Eller åtminstone komma dit störande sent
Kanske skulle landet Schweiz få gå i konkurs när ingen längre hade någon användning för varken armbandsur eller gökur
Kanske skulle det inte vara lika skönt att ligga och dra sig på morgonen
Kanske skulle det inte vara lika kul att vara uppe sent på natten
(från USA-resan)
Maybe I Should Write Comic Books
The houses were covered in paint
Not for the faint of heart
Maybe someday I will have a daughter
or maybe a son
I long for that day
I mean, I look forward to it
I'll teach him or her or them
about all the secret mysteries
I've discovered
Or at least I hope I have
discovered by then
People are actually getting engaged now
How disturbing is that?
Maybe I should write comic books
Or be a contributor to the MAD magazine
I think I have a part to play
Sometimes I wonder about poetry also
It seems so random at times
And I mean,
I want everything I write to be poetry, really
Isn't it just expression?
(It's the figures and symbols
my pen makes against the paper)
I think my style of writing
from here on should be poetic
An yes, I am above interpunctuation
(från USA-resan)
Not for the faint of heart
Maybe someday I will have a daughter
or maybe a son
I long for that day
I mean, I look forward to it
I'll teach him or her or them
about all the secret mysteries
I've discovered
Or at least I hope I have
discovered by then
People are actually getting engaged now
How disturbing is that?
Maybe I should write comic books
Or be a contributor to the MAD magazine
I think I have a part to play
Sometimes I wonder about poetry also
It seems so random at times
And I mean,
I want everything I write to be poetry, really
Isn't it just expression?
(It's the figures and symbols
my pen makes against the paper)
I think my style of writing
from here on should be poetic
An yes, I am above interpunctuation
(från USA-resan)
The Day We Got Lost at the Cemetary
Fancy that the wild dreams
bewildered by snow
(and over and out)
were tumbling down
All over my head
toppling over
A tossed salad?
The humanity of driving
across the fields
Beyond what you and I can imagine, even
Beyond the dreams of cemetaries
sleeping the night away
Awaiting the ressurection
I am the light and I will shine through every ass
It was really fucking disturbing
Why would they, though?
Toss that salad
The day we got lost at the cemetary
And then later we found out
that Eric had died
It seemed horrifying to me
But I guess that's the only way
to reach out to everybody
(från USA-resan)
bewildered by snow
(and over and out)
were tumbling down
All over my head
toppling over
A tossed salad?
The humanity of driving
across the fields
Beyond what you and I can imagine, even
Beyond the dreams of cemetaries
sleeping the night away
Awaiting the ressurection
I am the light and I will shine through every ass
It was really fucking disturbing
Why would they, though?
Toss that salad
The day we got lost at the cemetary
And then later we found out
that Eric had died
It seemed horrifying to me
But I guess that's the only way
to reach out to everybody
(från USA-resan)
Erling
Jag ser tröstlösa ögon
öppnas och stängas
Och förvirrade själar
stryker förbi
Ögonen möter min och jag
ryggar bort
Försoningens tid
Att vara någons vän
är inte att underhålla den personen
Det är att vara ärlig
Men min intention är alltid
att göra folk glada
Jag ser ett perfekt par
och jag blir glad
Jag blir hungrig och äter något
och blir lycklig
Jag åker buss nu,
och desperationen är inte långt borta
(från USA-resan)
öppnas och stängas
Och förvirrade själar
stryker förbi
Ögonen möter min och jag
ryggar bort
Försoningens tid
Att vara någons vän
är inte att underhålla den personen
Det är att vara ärlig
Men min intention är alltid
att göra folk glada
Jag ser ett perfekt par
och jag blir glad
Jag blir hungrig och äter något
och blir lycklig
Jag åker buss nu,
och desperationen är inte långt borta
(från USA-resan)
SF vs. SE
In my time were the tears
I felt from reading of Kerouac's San Francisco
and then experiencing it myself -
sober and adroit -
a man without soul
as often times I thought of myself
Anyhow - it wasn't the same
Snow falls from the tender pink sky
somewhere back home
in the long-forgotten back-country of Sweden -
my dearest home
(I knew though, that it was not so -
at least not where I live -
there it is the sweet warm spring,
the budding of the trees,
the everything -
and even yesterday my parents said
they'd enjoyed some really warm weather -
warmer than here in chilly Sanfran, at least)
(från USA-resan)
I felt from reading of Kerouac's San Francisco
and then experiencing it myself -
sober and adroit -
a man without soul
as often times I thought of myself
Anyhow - it wasn't the same
Snow falls from the tender pink sky
somewhere back home
in the long-forgotten back-country of Sweden -
my dearest home
(I knew though, that it was not so -
at least not where I live -
there it is the sweet warm spring,
the budding of the trees,
the everything -
and even yesterday my parents said
they'd enjoyed some really warm weather -
warmer than here in chilly Sanfran, at least)
(från USA-resan)
Insikt
Detta slog mig för första gången igår: Jag har alltid tyckt, och är uppfostrad till att tycka, att mat är något man inte bör lägga så mycket pengar på. Antagligen tänker jag så för att min familj länge hade ont om pengar och det alltid fanns gott om räkningar som behövde betalas. Men det slog mig hur som helst att om jag hade haft mer pengar, då skulle jag utan tvekan köpt godare mat, snyggare kläder, etc., och om jag faktiskt har råd att köpa vad jag vill ha nu, det vill säga om jag alltså kan göra det, då finns det inget som hindrar mig från att göra det. Det är bara en prioriteringsfråga. Det kanske låter självklart, men jag har verkligen aldrig tänkt så förut.
(från USA-resan)
(från USA-resan)
söndag 10 maj 2009
Rekviem för farfar
Jag tänkte passa på att skriva ett rekviem för min farfar, trots att det var år sedan han dog. Men när han dog hade jag just inget att säga, och nu känner jag att jag har det.
Min farfar hette Gustav Andersson, och jag liknade honom på många sätt ganska mycket. Samma tjocka, yviga hår, och samma efterblivna öga (farfarsöga, brukade de kalla det, och jag trodde att det var ett riktigt ord, men nej, det var bara för att farfar också hade ett sånt).
När jag tänker på min släkt, finns det de jag vill efterlikna och de jag inte vill. Min farfar är en av dem jag vill ta efter (den andra, framför allt, är min morbror Martin).
Alla som kände min farfar pratade alltid om honom med respekt. Han var jägare, precis som min pappa, och de jagade tillsammans ända tills farfar inte kunde gå längre. När jag träffade de andra jägarna och de råkade prata om farfar när han var yngre, verkade det alltid som att de beundrade honom, eller åtminstone såg tillbaka på den tiden med glädje.
Min farfar hade rött hår, men det har jag aldrig sett på riktigt. Under hela mitt liv hade han vitt.
Han och farmor hade en bil, jag vet inte exakt vad det var för märke och modell, för jag är dålig på bilar, men den var i alla fall röd, med svart tak. Han körde den där alldeles för länge, även när han började bli dålig. En gång, när de hade varit hemma hos oss, och skulle köra hem, låste sig nånting hos farfar, kanske hans ben, eller möjligen hjärnan, och han körde med gasen i botten ner för den branta backen utanför vårt hus. Det var nära att de skulle kört rätt in i några stora träd, men på något sätt fick han svängt i sista sekund. Efter det fick farfar inte köra bil mer. Han pratade ofta om det dock, minns jag, när vi var hemma hos dem i deras villa i Kungälv.
"Om jag bara kunde få köra bil, i alla fall, så jag kunde komma härifrån ibland."
Han blev dålig och fick sitta i rullstol. Hans fötter svullnade upp eftersom han inte längre rörde på dem, och han var tvungen att sitta och stampa med fötterna hela dagarna för att hålla igång cirkulationen.
Farfar gillade alltid musik, och spelade fiol. Han knäppte mest på den, och brukade göra det när ingen var hemma. Min farfar var dessutom av den ovanliga typ som tyckte att en ensam fiol var vackert, men ogillade en hel stråkorkester.
Ett av farfars mest karakteristiska drag, åtminstone utseendemässigt, var att hans ena finger var betydligt kortare än de andra. Det hade blivit avkapat en gång när han var liten. Han hade hjälpt sin bror hugga ved - hans bror hade hållit i yxan och farfar hade hållit i veden.
Det finns mycket mer att säga, men jag känner att det räcker nu. Avslutningsvis skulle jag vilja säga att jag önskar att jag hade kunnat lära känna min farfar när han var yngre, för på många sätt verkar han ha varit en stor man, och en man av karaktär.
(från USA-resan)
Min farfar hette Gustav Andersson, och jag liknade honom på många sätt ganska mycket. Samma tjocka, yviga hår, och samma efterblivna öga (farfarsöga, brukade de kalla det, och jag trodde att det var ett riktigt ord, men nej, det var bara för att farfar också hade ett sånt).
När jag tänker på min släkt, finns det de jag vill efterlikna och de jag inte vill. Min farfar är en av dem jag vill ta efter (den andra, framför allt, är min morbror Martin).
Alla som kände min farfar pratade alltid om honom med respekt. Han var jägare, precis som min pappa, och de jagade tillsammans ända tills farfar inte kunde gå längre. När jag träffade de andra jägarna och de råkade prata om farfar när han var yngre, verkade det alltid som att de beundrade honom, eller åtminstone såg tillbaka på den tiden med glädje.
Min farfar hade rött hår, men det har jag aldrig sett på riktigt. Under hela mitt liv hade han vitt.
Han och farmor hade en bil, jag vet inte exakt vad det var för märke och modell, för jag är dålig på bilar, men den var i alla fall röd, med svart tak. Han körde den där alldeles för länge, även när han började bli dålig. En gång, när de hade varit hemma hos oss, och skulle köra hem, låste sig nånting hos farfar, kanske hans ben, eller möjligen hjärnan, och han körde med gasen i botten ner för den branta backen utanför vårt hus. Det var nära att de skulle kört rätt in i några stora träd, men på något sätt fick han svängt i sista sekund. Efter det fick farfar inte köra bil mer. Han pratade ofta om det dock, minns jag, när vi var hemma hos dem i deras villa i Kungälv.
"Om jag bara kunde få köra bil, i alla fall, så jag kunde komma härifrån ibland."
Han blev dålig och fick sitta i rullstol. Hans fötter svullnade upp eftersom han inte längre rörde på dem, och han var tvungen att sitta och stampa med fötterna hela dagarna för att hålla igång cirkulationen.
Farfar gillade alltid musik, och spelade fiol. Han knäppte mest på den, och brukade göra det när ingen var hemma. Min farfar var dessutom av den ovanliga typ som tyckte att en ensam fiol var vackert, men ogillade en hel stråkorkester.
Ett av farfars mest karakteristiska drag, åtminstone utseendemässigt, var att hans ena finger var betydligt kortare än de andra. Det hade blivit avkapat en gång när han var liten. Han hade hjälpt sin bror hugga ved - hans bror hade hållit i yxan och farfar hade hållit i veden.
Det finns mycket mer att säga, men jag känner att det räcker nu. Avslutningsvis skulle jag vilja säga att jag önskar att jag hade kunnat lära känna min farfar när han var yngre, för på många sätt verkar han ha varit en stor man, och en man av karaktär.
(från USA-resan)
Sjön
Välbyggda kroppar och ett förakt för allt som lever,
allt som gror
bygger på min vilja att odla vingar
och fly bort
Vansinnigt men välvilligt
en svår situation med lavendelblom i håret
Jag ger min kraft och styrka
till såna som knappast förtjänar den
Gör det då ingen skillnad
(luften fylls med Axe eller vadnu)
Aldrig utan tvekan,
inte med ett stort problem
Jag ropar ord
och fyller mitt medvetande med ett nonsens
som förgyller mina dagar
Jag var rädd för tankar så länge
Men vad är det för mening med
att jag ser allt jag ser,
om jag inte återspeglar det,
som en sjö?
Sjön är varken mer eller mindre
Disposition och diskussion
Jag bryr mig inte,
ge mig stekt salt sill!
Varenda människa,
varenda slav
Fyll dig och din syster med vad du behöver
Dina veka drag ger dig
en mer distinkt skugga
Tro det eller ej,
men man ser vad man ser
Jag ser på min handstil och blir nöjd
Frid i själen men ont i hälen
Jag ser mina vänner
och jag ser en spegelbild av
alla mina rädslor och osäkerheter
(från USA-resan)
allt som gror
bygger på min vilja att odla vingar
och fly bort
Vansinnigt men välvilligt
en svår situation med lavendelblom i håret
Jag ger min kraft och styrka
till såna som knappast förtjänar den
Gör det då ingen skillnad
(luften fylls med Axe eller vadnu)
Aldrig utan tvekan,
inte med ett stort problem
Jag ropar ord
och fyller mitt medvetande med ett nonsens
som förgyller mina dagar
Jag var rädd för tankar så länge
Men vad är det för mening med
att jag ser allt jag ser,
om jag inte återspeglar det,
som en sjö?
Sjön är varken mer eller mindre
Disposition och diskussion
Jag bryr mig inte,
ge mig stekt salt sill!
Varenda människa,
varenda slav
Fyll dig och din syster med vad du behöver
Dina veka drag ger dig
en mer distinkt skugga
Tro det eller ej,
men man ser vad man ser
Jag ser på min handstil och blir nöjd
Frid i själen men ont i hälen
Jag ser mina vänner
och jag ser en spegelbild av
alla mina rädslor och osäkerheter
(från USA-resan)
Lite granna ratur
Köpte den här boken idag, här i San Francisco. Skrev just ett vykort hem till mor och far. Och Tommy, då. På vandrarhemmet delar vi rum med två killar som jag tror är från England (har pratat en del med dem, men det föll sig aldrig så att jag frågade dem varifrån de kom), och några andra tror jag, om de inte stack härifrån imorse (deras sängar är bäddade, ser jag nu, så ja). Läser "Swann's Way" av Marcel Proust och älskar den. Den har väckt min glädje för att läsa igen, och jag ser fram emot att plöja igenom många klassiker när jag kommer hem.
Inser mer och mer hur mycket boken av Krishnamurti, som jag fick av Johan i julklapp, har betytt för mig. Det är en stor frihet att inse att när det gäller livets viktiga frågor är det bara en man kan vända sig till, och det är en själv.
Ska köpa ett frimärke snart, till vykortet.
När jag kommer hem skall jag skaffa akvarellfärger eller möjligen olje-, och måla tavlor att hänga upp på väggarna i lägenheten sen.
(från USA-resan)
Inser mer och mer hur mycket boken av Krishnamurti, som jag fick av Johan i julklapp, har betytt för mig. Det är en stor frihet att inse att när det gäller livets viktiga frågor är det bara en man kan vända sig till, och det är en själv.
Ska köpa ett frimärke snart, till vykortet.
När jag kommer hem skall jag skaffa akvarellfärger eller möjligen olje-, och måla tavlor att hänga upp på väggarna i lägenheten sen.
(från USA-resan)
The Noise of God
Ah, at times we would make our way
down through the corridors of time
Bewildered, for sure
Always looking for something
Never seeming to be able to find a rat's ass
So tired we would be, doing these excursions,
that we would later sail for hours,
just lying on the deck,
listening to sealions and
utter the hopeless words of utters
Not without cause,
not without blame
I find masochistic games being part of
the life I never subscribed to,
never subdued to
Finding out only later
that the voice of God,
the noise of my mind,
was the voice of my mind,
the noise of God
(God buzzing and screeching,
waiting for just the right time
to reveal himself
and then boom,
the moment's passed,
we draw new circles)
(från USA-resan)
down through the corridors of time
Bewildered, for sure
Always looking for something
Never seeming to be able to find a rat's ass
So tired we would be, doing these excursions,
that we would later sail for hours,
just lying on the deck,
listening to sealions and
utter the hopeless words of utters
Not without cause,
not without blame
I find masochistic games being part of
the life I never subscribed to,
never subdued to
Finding out only later
that the voice of God,
the noise of my mind,
was the voice of my mind,
the noise of God
(God buzzing and screeching,
waiting for just the right time
to reveal himself
and then boom,
the moment's passed,
we draw new circles)
(från USA-resan)
lördag 9 maj 2009
Sju ljus
På morgonen möts jag av obevekliga besked
från läkare, militärer, dragoner
Du är sjuk och du har en vilja av stål
Obehärskad och fylld av bubblande vrede
När jag vaknar finns där sju ljus bredvid min säng
Ett för lyckan, två för pensionen,
tre för Volvos framtid och ytterligare ett för min själ
"Min själ?" skrattar jag
"Jag trodde jag gjorde mig av med den så sent som 1988"
(från USA-resan)
från läkare, militärer, dragoner
Du är sjuk och du har en vilja av stål
Obehärskad och fylld av bubblande vrede
När jag vaknar finns där sju ljus bredvid min säng
Ett för lyckan, två för pensionen,
tre för Volvos framtid och ytterligare ett för min själ
"Min själ?" skrattar jag
"Jag trodde jag gjorde mig av med den så sent som 1988"
(från USA-resan)
Lasse Berghagen
Mörka sjöar, varma sjöar
Jag ser hav av leenden flyta fram
Sakta men säkert, bort från horisonten
Jag går på styltor genom stan
stapplar i min överhet
ser ner på folket
Böjer mig och viskar i pensionärers öron:
"Följ mig! Jag ska visa var regnbågen slutar"
Aldrig och ännu mer
Jag ser två träd, vildvuxna och krokiga
Ger blanka fan i det
Tar av mig min kavaj
Sparkar av mig skorna
Säger "Älskling, en dag är som en rosenträdgård
- varken mer eller mindre"
Avslutar respektlöst med en
avlusning av Nils Ferlin
Gammal i gemet, ny för stunden
Tusen sugande sjöar och vansinniga,
värdelösa valrossar
(från USA-resan. Förresten vet jag att alla de här dikterna och grejerna suger hårt, jag har inte blivit knäpp, men det kan ändå vara kul att se vad för skit jag skrev)
Jag ser hav av leenden flyta fram
Sakta men säkert, bort från horisonten
Jag går på styltor genom stan
stapplar i min överhet
ser ner på folket
Böjer mig och viskar i pensionärers öron:
"Följ mig! Jag ska visa var regnbågen slutar"
Aldrig och ännu mer
Jag ser två träd, vildvuxna och krokiga
Ger blanka fan i det
Tar av mig min kavaj
Sparkar av mig skorna
Säger "Älskling, en dag är som en rosenträdgård
- varken mer eller mindre"
Avslutar respektlöst med en
avlusning av Nils Ferlin
Gammal i gemet, ny för stunden
Tusen sugande sjöar och vansinniga,
värdelösa valrossar
(från USA-resan. Förresten vet jag att alla de här dikterna och grejerna suger hårt, jag har inte blivit knäpp, men det kan ändå vara kul att se vad för skit jag skrev)
fredag 8 maj 2009
Pacific Tradewinds
På vandrarhemmet Pacific Tradewinds i San Francisco. Vi bor mitt i Chinatown, det är mysigt. Vi kom hit igår och tänkte packa in våra väskor, checka in och sen åka och lämna bilen, men ack, våra planer gick i stöpet. San Francisco visade sig vara en rätt hemsk stad att köra i - smala gator, fullt av trafik och absolut inga parkeringsplatser. Eftersom det inte gick att parkera utanför vandrarhemmet bestämde vi att David fick cirkulera runt kvarteret medan jag gick in och checkade in. Tyvärr tog det aslång tid att checka in, för det var folk före mig, och när det väl blev min tur, visade det sig att det inte gick att betala med mitt kort. Precis då fick jag ett SMS från David, som sa att bensinen höll på att ta slut, så jag var tvungen att gå ner igen. Planen var nu att åka och lämna tillbaka bilen direkt och sen ta en taxi (David hade många stora väskor) tillbaka till Pacific Tradewinds. Det var lättare sagt än gjort, för trots att vi hade adressen till biluthyrningen, kunde vi inte se den när vi körde omkring, och det fanns ingenstans att stanna. Till slut hittade vi dock ett ställe att stå, och vi hittade uthyrningen, men då hade de redan stängt. Bensinen var nästan slut, så vi åkte och tankade och sen åkte vi tillbaka till vandrarhemmet och parkerade i ett P-hus på andra sidan gatan (28 dollar för en natt, svindyrt).
(från USA-resan)
(från USA-resan)
Slut på motell
Sista kvällen på motell, vi är i Vallejo. Imorgon blir det San Francisco för första gången! Kanske lämnar tillbaka bilen också. Hoppas det. Börjat bli trött på att skriva poesi igen (det gick fort). Men det spelar ingen roll. Jag gör ändå vad jag vill och vad jag känner för (det enda rätta). Jag tror verkligen att det är det ultimata sättet att leva.
(från USA-resan)
(från USA-resan)
Ingen protest
Alla martyrer dör förgäves
och jag brer extra saltat Bregott
på knäckebröd
I exil och jag vill bara hem
Hem till ett land man kan lita på
Där sanning växer på träd
och man kan gå mellan hus
Äter en hamburgare till
Vill ha en burgare mot munnen varje kväll,
det känns tryggt
Stormar ut i legolandskapet, skriker
"Det här är min tid och ni har tagit den ifrån mig!
Rensa kloakerna,
sug ut slemmet ur mina öron och min näsa
och spola ren min hjärna!
Jag vill tänka klart!"
Stolen lyfter sig själv underifrån
och betänker sitt öde
Gravitationen igen,
gravitationen igen
Stolens ärkefiende viker sig
och skrattar över att INGEN
förstår sig på den
Ett mysterium
skapt som ett frimärke
Frasiga kanter
Vandalerna står på händer
låter fötterna stinka
Jag gick sönder ett par skor
Förstank dem
Rätade ut mitt underliv igen
En god natts sömn
Damer och herrar
gäster och aristokrater
Vad har ni tagit er till?
Har ni låtit ert förnuft leva rövare igen?
Lyckas ni ta er ur den här knipan,
ska jag säga det:
Ni är bäst, ingen protest
De andra luktar häst
(från USA-resan)
och jag brer extra saltat Bregott
på knäckebröd
I exil och jag vill bara hem
Hem till ett land man kan lita på
Där sanning växer på träd
och man kan gå mellan hus
Äter en hamburgare till
Vill ha en burgare mot munnen varje kväll,
det känns tryggt
Stormar ut i legolandskapet, skriker
"Det här är min tid och ni har tagit den ifrån mig!
Rensa kloakerna,
sug ut slemmet ur mina öron och min näsa
och spola ren min hjärna!
Jag vill tänka klart!"
Stolen lyfter sig själv underifrån
och betänker sitt öde
Gravitationen igen,
gravitationen igen
Stolens ärkefiende viker sig
och skrattar över att INGEN
förstår sig på den
Ett mysterium
skapt som ett frimärke
Frasiga kanter
Vandalerna står på händer
låter fötterna stinka
Jag gick sönder ett par skor
Förstank dem
Rätade ut mitt underliv igen
En god natts sömn
Damer och herrar
gäster och aristokrater
Vad har ni tagit er till?
Har ni låtit ert förnuft leva rövare igen?
Lyckas ni ta er ur den här knipan,
ska jag säga det:
Ni är bäst, ingen protest
De andra luktar häst
(från USA-resan)
Stor leda
I en liten håla, i Kalifornien. Motellet alldeles bredvid motorvägen - här finns inget annat, utom McDonald's och Carl's Jr. Och ett annat motell. Stor leda. Jag vill till San Francisco.
(från USA-resan)
(från USA-resan)
Deckar-Musse
Jag brukade ligga och sjunga sånger
Hedra min moder och min fader
Fylla på sugrören ända upp
Slingrande, snirkliga saker
och Musse Pigg löste mysterierna
I bilen, September 91
kunde jag inte minnas om det var
September eller 91 det skulle bli igen
Allting tog slut och byggdes på på nytt
Jag dubblerade mina minnen
och halverade morellerna
40 moreller på ett fat
urkärnade och fina
En skål med grädde, socker och mjölk
Jag såg att vart jag än gick
löstes färgerna upp
och det krävdes fler traktorturer
än jag kunde lyssna på "De sista ljuva åren"
i hörselskyddskåpor
Stora hölass som gick ut och in
(från USA-resan)
Hedra min moder och min fader
Fylla på sugrören ända upp
Slingrande, snirkliga saker
och Musse Pigg löste mysterierna
I bilen, September 91
kunde jag inte minnas om det var
September eller 91 det skulle bli igen
Allting tog slut och byggdes på på nytt
Jag dubblerade mina minnen
och halverade morellerna
40 moreller på ett fat
urkärnade och fina
En skål med grädde, socker och mjölk
Jag såg att vart jag än gick
löstes färgerna upp
och det krävdes fler traktorturer
än jag kunde lyssna på "De sista ljuva åren"
i hörselskyddskåpor
Stora hölass som gick ut och in
(från USA-resan)
Spotify Your Face
I would see the clear spots
glowing through my face on
Saturday evenings
(från USA-resan)
glowing through my face on
Saturday evenings
(från USA-resan)
torsdag 7 maj 2009
Knuttimmergåvan
Tumlande tunnlar ger sig i akt
på en magisk skatt
Vart går man, vad hör man
när det finns inget kvar att göra,
inget kvar att höra
Åh Gud, jag vill inte bli en poet!
Men det griper tag i mig och säger
"Det här är åtminstone bättre än all annan skit.
Du har försökt kväva RÖSTEN inom dig
länge nog och nu vill den ut"
ABC 123 - min hjärna är ett monster av mönster
Formaterad efter bästa behag
Jag läste nåt idag som FÖRTROLLADE mig och
DET HAR INTE HÄNT FÖRUT
Ta av dig bananskalet och kapitulera
Den friskaste killen jag känner
ska flytta till ingenstans
och lära gubbar bygga timmerkojor
Han har den gåvan - knuttimmergåvan
Jag vakar över tallarna,
ser till att de inte fäller ett barr
Krök inte en kotte, mister!
Den här barken har kurerats från högsta ort
Befriad från all lort
VANSINNIGT medveten om sig själv är den
(från USA-resan)
på en magisk skatt
Vart går man, vad hör man
när det finns inget kvar att göra,
inget kvar att höra
Åh Gud, jag vill inte bli en poet!
Men det griper tag i mig och säger
"Det här är åtminstone bättre än all annan skit.
Du har försökt kväva RÖSTEN inom dig
länge nog och nu vill den ut"
ABC 123 - min hjärna är ett monster av mönster
Formaterad efter bästa behag
Jag läste nåt idag som FÖRTROLLADE mig och
DET HAR INTE HÄNT FÖRUT
Ta av dig bananskalet och kapitulera
Den friskaste killen jag känner
ska flytta till ingenstans
och lära gubbar bygga timmerkojor
Han har den gåvan - knuttimmergåvan
Jag vakar över tallarna,
ser till att de inte fäller ett barr
Krök inte en kotte, mister!
Den här barken har kurerats från högsta ort
Befriad från all lort
VANSINNIGT medveten om sig själv är den
(från USA-resan)
Colgate Root Beer
Jag har väl mitt eget förhållande till döden, antar jag
Jag borstar tänderna i root beer
Aldrig förr och aldrig senare
har jag sett en tant så ful
En tjockis i ett motellrum våningen under,
fick Pepsi hemkört
Diet, som TUR VAR
Ibland blöder jag grönt
Jag undrar om det är normalt
Jag tror jag lider av en brist på galenskap,
eller en galen brist
Det är galet vad lite djuren har åstadkommit
Under SÅ LÅNG TID, menar jag
Vi människor har iPodar
och gasbinda i massor
Men vad har de?
Vad har rådjuren gjort?
Absolut ingenting
Om det finns nåt så visa mig
Jag menar, överbevisa mig gärna
Men vart är grodornas splitter nya in-ear hörsnäckor?
Nej just det, för de finns inte
(från USA-resan)
Jag borstar tänderna i root beer
Aldrig förr och aldrig senare
har jag sett en tant så ful
En tjockis i ett motellrum våningen under,
fick Pepsi hemkört
Diet, som TUR VAR
Ibland blöder jag grönt
Jag undrar om det är normalt
Jag tror jag lider av en brist på galenskap,
eller en galen brist
Det är galet vad lite djuren har åstadkommit
Under SÅ LÅNG TID, menar jag
Vi människor har iPodar
och gasbinda i massor
Men vad har de?
Vad har rådjuren gjort?
Absolut ingenting
Om det finns nåt så visa mig
Jag menar, överbevisa mig gärna
Men vart är grodornas splitter nya in-ear hörsnäckor?
Nej just det, för de finns inte
(från USA-resan)
Naked Lunch
Läser "Desolation Angels" och är just på delen där Kerouac hälsar på Burroughs i Tanger. Jag tänker på när jag läste "Naked Lunch". Jag gillade den mycket, även om den var helt klart störande att läsa. Jag vill skriva en sån bok - inte pervers och störd, men lika fascinerande.
(från USA-resan)
(från USA-resan)
Att somna och vakna
Ska till Six Flags Magic Mountain idag - jäkligt spännande ska det bli!
Här är en tanke: Att somna är som att dö och vakna är som att återfödas. Det kanske inte låter så vettigt, men ju mer jag tänker på det, desto vettigare verkar det. Om vi i essens bara är medvetande, och medvetandet försvinner varje natt och återuppstår varje morgon - är inte varje morgon då som en återfödelse?
(från USA-resan)
Här är en tanke: Att somna är som att dö och vakna är som att återfödas. Det kanske inte låter så vettigt, men ju mer jag tänker på det, desto vettigare verkar det. Om vi i essens bara är medvetande, och medvetandet försvinner varje natt och återuppstår varje morgon - är inte varje morgon då som en återfödelse?
(från USA-resan)
Hollywoodskylten
Var i Hollywood Hills idag, såg Hollywoodskylten. Det var märkligt att vara där. Beverly Hills är verkligen backigt, och vägarna slingrade sig fram som i Timmervik eller ute på Åstol, och husen stod väldigt tätt. Det var vackert väder och allt kändes hollywoodperfekt. Vet inte vem som bor där, riktigt. Det lär vara ofantligt dyrt, och ändå får man bara bo i en liten sommarstuga. Och ingen retreat heller - man kände the hustle n' bustle från L.A. där med. Men ändå rätt coolt. Vi körde en bit på Mullholland Drive också. Jäkligt slingrande väg, måste jag säga.
(från USA-resan)
(från USA-resan)
Tankar om Göteborg
Jag ser verkligen fram emot att komma tillbaka till Sverige och skaffa en lägenhet i Göteborg. Helst vill jag ha på Postgatan, Vasagatan eller Brunnsgatan (Husaren). Jag ska inreda mitt hem sparsamt, ingen TV, om jag inte köper ett TV-spel, då. I köket (åh, ett eget kök, äntligen!) ska jag ha speciella burkar för pasta, ris, etc. Jag ska lägga tid på att laga mat och jag ska handla så mycket jag kan i Saluhallen (speciellt om jag bor på Postgatan). Jag ska se till att alltid ha öl, vin och sprit hemma, åtminstone något av det. Jag ska gå på mycket grejer, gå ut - fortsätta gå på pubquizet på Sejdeln på måndagar. Jag ska gå på bio, se nya filmer och antagligen gå med i Cinemateket igen.
(från USA-resan)
(från USA-resan)
onsdag 6 maj 2009
Ekorrar i San Diego
Var i centrala San Diego idag, i Seaport Village. Det är ett rätt turistigt område, men ändå trevligt på något sätt. En massa olika små affärer, restauranger och stånd nere vid vattnet. Första gången jag är vid Stilla Havet. San Diego verkar vara en fantastisk stad. Min favoritstad hittills, jag skulle vilja bo här. Jag hoppas mycket på San Francisco också, får se vad jag tycker om det. Det var varmt och skönt i San Diego, perfekt för att ligga i Balboa Park, t ex. Vi skulle nåt att äta och gått dit, men det verkar vara lite ont om matställen nära parken, så vi satt där och åt nötter och torkad frukt istället. Det fanns fullt av ekorrar där, och vi kastade nötter till dem. Det uppskattades mycket, och snart var vi helt omringade av ekorrar som ville ha mer. Först tänkte jag få en ekorre att äta ur min hand, men när de kom nära såg man att de verkade ha skabb eller något, för många hade tappat päls här och där.
Ekorrarna verkade för övrigt röra sig parvis. Plötsligt stack nån av ekorrarna åt helvete, och varje gång följde en annan efter med en väldig fart.
(från USA-resan)
Ekorrarna verkade för övrigt röra sig parvis. Plötsligt stack nån av ekorrarna åt helvete, och varje gång följde en annan efter med en väldig fart.
(från USA-resan)
tisdag 5 maj 2009
Vad ska jag bli när jag blir stor
Man kan se på listan här till vänster att jag har huvudbry nu över vad jag ska göra till hösten - som jag har haft varje höst de senaste åren. Det bästa alternativet till att fortsätta på TD är skrivarkurs, tycker jag. Det skulle vara asroligt och jag borde nog göra det... Å andra sidan borde jag skriva mycket mer för att ens överväga en sån sak.
Men jag kom ur allt det där funderandet och illamåendet av en så enkel anledning: Lina skrev till mig på Facebook och frågade när jag är på ostkusten igen - hon skulle nämligen vara i Boston några dagar i april för att träffa Erik. Det visade sig passa jättebra för mig att åka dit då, så jag kommer ta bussen till Boston från NY dan efter att vi flugit dit.
David kollar på "Con Air". Dålig film tycker jag egentligen, eller vill jag tycka, men den är faktiskt riktigt spännande. Jag ska kolla på mer actionfilm. Mer saker som är spännande, helt enkelt. Maskulina, odla den sidan hos mig.
Det spelar inte så stor roll vad jag gör till hösten, egentligen. Att fortsätta på TD är nog bra. Jag romantiserar att ta skitjobb och hanka sig fram på ingenting, men att faktiskt utbilda sig och ha ett intressant och roligt jobb? Nej, aldrig! Det är löjligt, egentligen, och jag känner mig nu plötsligt på det klara med att jag faktiskt vill fortsätta.
Hur som helst älskar jag att skriva. Det som hindrat mig att göra det det senaste är all buddhism och liknande läror. Jag kan inte komma ifrån att tankar verkar vara dåligt, men insikten kom plötsligt till mig igår att - allt är en enda ström, oavsett om det råkar vara tankar för tillfället eller inte.
(från USA-resan. Ursäkta att det faktiskt inte är någon lista till vänster här, men det var i alla fall en lista med för- och nackdelar för skrivarkurs respektive TD)
Men jag kom ur allt det där funderandet och illamåendet av en så enkel anledning: Lina skrev till mig på Facebook och frågade när jag är på ostkusten igen - hon skulle nämligen vara i Boston några dagar i april för att träffa Erik. Det visade sig passa jättebra för mig att åka dit då, så jag kommer ta bussen till Boston från NY dan efter att vi flugit dit.
David kollar på "Con Air". Dålig film tycker jag egentligen, eller vill jag tycka, men den är faktiskt riktigt spännande. Jag ska kolla på mer actionfilm. Mer saker som är spännande, helt enkelt. Maskulina, odla den sidan hos mig.
Det spelar inte så stor roll vad jag gör till hösten, egentligen. Att fortsätta på TD är nog bra. Jag romantiserar att ta skitjobb och hanka sig fram på ingenting, men att faktiskt utbilda sig och ha ett intressant och roligt jobb? Nej, aldrig! Det är löjligt, egentligen, och jag känner mig nu plötsligt på det klara med att jag faktiskt vill fortsätta.
Hur som helst älskar jag att skriva. Det som hindrat mig att göra det det senaste är all buddhism och liknande läror. Jag kan inte komma ifrån att tankar verkar vara dåligt, men insikten kom plötsligt till mig igår att - allt är en enda ström, oavsett om det råkar vara tankar för tillfället eller inte.
(från USA-resan. Ursäkta att det faktiskt inte är någon lista till vänster här, men det var i alla fall en lista med för- och nackdelar för skrivarkurs respektive TD)
måndag 4 maj 2009
In and Out
I could fight with my hands kept still
but it wouldn't clear up the air good enough
Standing
nowhere to go
Nothing of interest
Just breathing the calm air
In it goes
and then, later
Out it goes
(från USA-resan)
but it wouldn't clear up the air good enough
Standing
nowhere to go
Nothing of interest
Just breathing the calm air
In it goes
and then, later
Out it goes
(från USA-resan)
Quietly Then
The shine-on of the ages
was adjourned in the morning
You sat quietly then
Anticipating the rise and fall
Stirring thoughts
erupting from that very near place
Spinning the wheel again
(från USA-resan)
was adjourned in the morning
You sat quietly then
Anticipating the rise and fall
Stirring thoughts
erupting from that very near place
Spinning the wheel again
(från USA-resan)
Quote from the Tao teh Ching
"Heaviness is the root of lightness"
and I know very well
that all the cosmic galaxies
the visions
the Maharajas
the farmers of Alabama
the theories of Einstein
they are all the stuff of my mind
There is no struggle
and each game I play
is another little game I play
(från USA-resan)
and I know very well
that all the cosmic galaxies
the visions
the Maharajas
the farmers of Alabama
the theories of Einstein
they are all the stuff of my mind
There is no struggle
and each game I play
is another little game I play
(från USA-resan)
23 år
Jag är 23 år och fullt medveten
att jag inte har en aning
om vart jag är på väg
vad jag vill göra
vad jag borde göra
Jag läser religiösa skrifter
dagarna och nätterna i ända
Sliter mitt hår
och när jag är i balans
ser jag mig i spegeln i högra ögat
och säger
"Jag vet att jag är bra"
Och jag misstror de
som har ett för starkt intresse
eller ett för tydligt kall
Åtminstone tills jag har ett själv
Men jag tänker såhär:
Jag älskar mitt liv
som det är
Även i min olycka
Och om jag skriver om det
och visar att till och med
mina vardagliga "räcker det här till"
är värda alla tacksamhet
och faktiskt är nåt vackert
Att var och en av mina tankar
även om den är ond som alla tankar
faktiskt är ett poem
(från USA-resan)
att jag inte har en aning
om vart jag är på väg
vad jag vill göra
vad jag borde göra
Jag läser religiösa skrifter
dagarna och nätterna i ända
Sliter mitt hår
och när jag är i balans
ser jag mig i spegeln i högra ögat
och säger
"Jag vet att jag är bra"
Och jag misstror de
som har ett för starkt intresse
eller ett för tydligt kall
Åtminstone tills jag har ett själv
Men jag tänker såhär:
Jag älskar mitt liv
som det är
Även i min olycka
Och om jag skriver om det
och visar att till och med
mina vardagliga "räcker det här till"
är värda alla tacksamhet
och faktiskt är nåt vackert
Att var och en av mina tankar
även om den är ond som alla tankar
faktiskt är ett poem
(från USA-resan)
Canyonlands
Var i Canyonlands idag och Arches igår. Mycket nationalparker, mycket gå omkring och kolla - ta kort på samma saker som alla andra tar kort på, eller köp vykortet direkt (skickar förresten ett från Arches till Mormor - vet inte vad jag skulle skriva, men skrev nåt litet). Utah är vackert, men efter ett tag blir allt samma-samma - till och med David sa det idag.
Jag undrar vad jag ska bli, vad jag ska göra. Övervägde psykologi idag igen - känns just nu som en mardröm att börja läsa på Chalmers igen. Så kanske psykologi, men jag har inte tillräckligt med CSN-år kvar. Kanske ta ett år på folkis - gå en skrivarlinje nånstans, bara för att få tiden och avskildheten. Eller fortsätta på Chalmers trots allt och utnyttja systemet, rätt roligt att läsa ändå, ger ett bra jobb till slut, får bo i Göteborg under tiden och kan skriva på ledig tid (kan se till att få mycket ledig tid).
Van vid att sova på motell nu. Motel 6 (billigt) och Days Inn (dyrare, men har frukost och Internet). Varje kväll blir lite likadan - rummen ser så lika ut (två sängar, en TV, kanske tavlor, ett fönster med AC under - enda variationen hur duschen ser ut och ifall handfatet är i badrummet eller utanför). Men jag gillar det. Same, same, but different.
(från USA-resan)
Jag undrar vad jag ska bli, vad jag ska göra. Övervägde psykologi idag igen - känns just nu som en mardröm att börja läsa på Chalmers igen. Så kanske psykologi, men jag har inte tillräckligt med CSN-år kvar. Kanske ta ett år på folkis - gå en skrivarlinje nånstans, bara för att få tiden och avskildheten. Eller fortsätta på Chalmers trots allt och utnyttja systemet, rätt roligt att läsa ändå, ger ett bra jobb till slut, får bo i Göteborg under tiden och kan skriva på ledig tid (kan se till att få mycket ledig tid).
Van vid att sova på motell nu. Motel 6 (billigt) och Days Inn (dyrare, men har frukost och Internet). Varje kväll blir lite likadan - rummen ser så lika ut (två sängar, en TV, kanske tavlor, ett fönster med AC under - enda variationen hur duschen ser ut och ifall handfatet är i badrummet eller utanför). Men jag gillar det. Same, same, but different.
(från USA-resan)
lördag 2 maj 2009
The Great American Notebook
Gatorna såg likadana ut i New York. Fast olika kvarter. Finansdistriktet där Johan bodde (Cory i Empire State Building, till killen som sålde fotografier: We're from Financial District - Killen: Oh, Financial District? Then you've got money to spend!), East Village med alla små restauranger, prylaffärer, billiga barer (Five shot's of ANYTHING for 10 $ - Yes, we're serious!), Greenwich Village, där Isabella, sångerskan i Johans band, jobbade, turistkvarteren runt 50:e gatan, höga, höga hus, och så Harlem. I Harlem åt vi de godaste mackorna jag ätit på länge. Överallt nån liten deli som skräddarsydde mackor åt en - min favorit: pastrami och montereyost.
(från USA-resan)
(från USA-resan)
Existensminimum
Jag var och såg Existensminimum igår. Jag gick mest dit för att jag inte hade något att göra, och väntade mig inte så mycket av det. Jag hade lyssnat på honom lite snabbt på myspace och tyckte att det åtminstone inte lät dåligt.
Men wow. Så bra det var. Jag var dessutom lite ledsen över att jag inte var på bob hund, för jag hade haft chansen så länge att köpa biljett, men struntat i det. Fast å andra sidan var det nog lika bra, för nya albumet suger ju så hårt att man får ett vakuum inom sig när man lyssnar på det. "Världens bästa dåliga låt", liksom. Nej, det är bara ännu en dålig låt, lika värdelös som resten. Jag har i och för sig bara lyssnat på skivan en gång, och jag har för mig att två låtar var helt ok: "Tinnitus i hjärtat" (singeln) och "Siffran vill bli fel", men annars... *suck*
Fast nu skulle det ju handla om Existensminimum. För han var verkligen asbra. Jag vet ingenting om honom egentligen, så jag vet inte vad jag ska säga för att knyta an till någon allmän, hm, nånting, men i alla fall. Riktigt bra låtar - låtar som jag blev avundsjuk på, för jag ville ha skrivit dem själv. Och det är riktmärket för mig. All musik jag gillar är jag också avundsjuk på. Jag vet inte vad hans låtar heter än, men jag ska kolla upp. I alla fall gillade jag nog bäst den låten där han sjunger "I graduated in 1993". Stört bra.
Det knäppa var att typ ingen var där och de som var där APPLÅDERADE INTE! Det störde mig stenhårt, för de hade applåderat ordentligt till skitbanden som var innan, men när det väl kom något bra, nyskapande - nejdå. Det var inte ens nån som ropade och ville ha in honom för extranummer, men som TUR VAR kom han in ändå och sa "Tack så mycket, jag spelar gärna lite till".
Och han hoppade runt på scenen som en galning, klättrade omkring i räckena och i taket - när han svingade sig fram och tillbaka råkade han paja glödlampor hit och dit, så det regnade glas över publiken. I sista låten kastade han sig mot trumsetet och brakade ihop det. Ja, det var askul. Jag skrattade hela tiden.
Men wow. Så bra det var. Jag var dessutom lite ledsen över att jag inte var på bob hund, för jag hade haft chansen så länge att köpa biljett, men struntat i det. Fast å andra sidan var det nog lika bra, för nya albumet suger ju så hårt att man får ett vakuum inom sig när man lyssnar på det. "Världens bästa dåliga låt", liksom. Nej, det är bara ännu en dålig låt, lika värdelös som resten. Jag har i och för sig bara lyssnat på skivan en gång, och jag har för mig att två låtar var helt ok: "Tinnitus i hjärtat" (singeln) och "Siffran vill bli fel", men annars... *suck*
Fast nu skulle det ju handla om Existensminimum. För han var verkligen asbra. Jag vet ingenting om honom egentligen, så jag vet inte vad jag ska säga för att knyta an till någon allmän, hm, nånting, men i alla fall. Riktigt bra låtar - låtar som jag blev avundsjuk på, för jag ville ha skrivit dem själv. Och det är riktmärket för mig. All musik jag gillar är jag också avundsjuk på. Jag vet inte vad hans låtar heter än, men jag ska kolla upp. I alla fall gillade jag nog bäst den låten där han sjunger "I graduated in 1993". Stört bra.
Det knäppa var att typ ingen var där och de som var där APPLÅDERADE INTE! Det störde mig stenhårt, för de hade applåderat ordentligt till skitbanden som var innan, men när det väl kom något bra, nyskapande - nejdå. Det var inte ens nån som ropade och ville ha in honom för extranummer, men som TUR VAR kom han in ändå och sa "Tack så mycket, jag spelar gärna lite till".
Och han hoppade runt på scenen som en galning, klättrade omkring i räckena och i taket - när han svingade sig fram och tillbaka råkade han paja glödlampor hit och dit, så det regnade glas över publiken. I sista låten kastade han sig mot trumsetet och brakade ihop det. Ja, det var askul. Jag skrattade hela tiden.
fredag 1 maj 2009
Haikus från Miami
Vandrarhemmet i Florida
Utestängd från rummet
Fientlig stämning
På Miami Beach
Vågorna slår in mot land
Saknar en vän nu
Tao som har mig kär
Är inte riktigt sanning
Är tyst nu igen
För the great were white
Outstanding precision, yes-
Waiting for something
No more sad old days
My tongue has found it's frontier
No one does at all
Hundar på gatan
Steker i solen, bryr sig
just inte mycket
En man med fru
Sover på gatan
Var sin filt
(från USA-resan)
Utestängd från rummet
Fientlig stämning
På Miami Beach
Vågorna slår in mot land
Saknar en vän nu
Tao som har mig kär
Är inte riktigt sanning
Är tyst nu igen
För the great were white
Outstanding precision, yes-
Waiting for something
No more sad old days
My tongue has found it's frontier
No one does at all
Hundar på gatan
Steker i solen, bryr sig
just inte mycket
En man med fru
Sover på gatan
Var sin filt
(från USA-resan)
Ingenting
Det kändes för tillfället
som om jag hade genomskådat ett och annat
Att en av de största lögnerna
var att det var viktigt
att ha ett syfte med livet
Men när rälsbussen kör
ovanför Miamis gator
och jag ligger kvar i gräset
tror jag att Ingenting
verkligen är rätt väg
(från USA-resan)
som om jag hade genomskådat ett och annat
Att en av de största lögnerna
var att det var viktigt
att ha ett syfte med livet
Men när rälsbussen kör
ovanför Miamis gator
och jag ligger kvar i gräset
tror jag att Ingenting
verkligen är rätt väg
(från USA-resan)
It ain't snowing there
Tågkonduktören står och tjatar och går igenom reglerna för hur man använder toaletten. Han säger "Say hi to Jim, who's in charge of catering" och alla i vagnen utom jag och David säger "Hi, Jim!". Jim säger "It's snowing in New York, in Pittsburgh it's snowing, in Washington it's snowing... You know where it ain't snowing?" och blinkar åt David. Jag längtar till Miami jag med.
(från USA-resan)
(från USA-resan)
torsdag 30 april 2009
Realism
Pessimisterna har tagit över ordet "realism".
De säger "Jag är inte pessimistisk, jag är bara realistisk".
Det är dags för oss optimister att ta tillbaka det.
"Jag är inte optimistisk, jag är realistisk!"
"Är du inte lite väl optimistisk nu?"
"Nej, jag kanske möjligen är lite väl realistisk."
(Från USA-resan. Idé till seriestrip egentligen. Kanske blir det nån gång också)
De säger "Jag är inte pessimistisk, jag är bara realistisk".
Det är dags för oss optimister att ta tillbaka det.
"Jag är inte optimistisk, jag är realistisk!"
"Är du inte lite väl optimistisk nu?"
"Nej, jag kanske möjligen är lite väl realistisk."
(Från USA-resan. Idé till seriestrip egentligen. Kanske blir det nån gång också)
The First Buddha
I would wonder though
driving through the driving rain
however did the sign of the first buddha
echo down the doorsteps of eternity?
was it the way that a bell chimes
hardly ever noticeable
vibrating through the world
setting the tone for others to come?
(Från USA-resan)
driving through the driving rain
however did the sign of the first buddha
echo down the doorsteps of eternity?
was it the way that a bell chimes
hardly ever noticeable
vibrating through the world
setting the tone for others to come?
(Från USA-resan)
onsdag 29 april 2009
Hairdresser Full of Desire
Det har inte hänt så mycket på den här bloggen på sistone, med anledning av att jag varit i USA, bland annat. Men det ska det bli ändring på nu! Så om du bara råkade klickade dig hit just idag, så vill jag att du ska veta att här kommer det hända grejer, framöver. Till exempel kommer jag knappa in och publicera det mesta jag skrivit i anteckningsböcker under USA-resan, vilket innefattar tankar, funderingar, intryck, dikter och kanske även nåt annat. Vem vet? Jag.
Dessutom har jag på sistone satt igång min hjärna igen, vilket jag tror kommer resultera i mycket fler inlägg på grund av mycket fler tankar. Min hjärna har nämligen varit avstängd de senaste åren, och jag har skytt tankar som pesten. Det gör jag inte längre, och som sagt, jag tror det kommer ge resultat på skrivfronten. Men nu till dagens inlägg.
Jag var och klippte mig idag. Jag älskar frisörskor! Åh, vilka underbara, underbara varelser! Det är nog det att jag gillar att nån pysslar om mig, helt enkelt. Tvättar mitt hår, masserar det, klipper mitt hår, kammar det, fönar det... trycker sig mot mig medan hon gör allt det där. Gud, jag insåg just att om en framtida flickvän läser detta kommer hon antagligen bli svartsjuk när jag i framtiden går till frissan. Eller inte, om hon är juste. Men, framtida flickvän: Ack, det betyder inget. Jag älskar ju dig, vet du väl?
Men i alla fall. Hon som klippte mig (Sofia hette hon (eller Sophia (Sop-hia))) var en jättesöt tjej, jag gissar att hon kom från Lerum, p g a dialekten, men i alla fall Göteborg, helt klart. Hon var jätteroligt (alla resturanger etc. hon pratade om var "ett jävla ställe") och jag gillade henne verkligen. Först verkade hon torr och sa inte så mycket, pratade mest om tråkiga saker, men jag visste att min charm skulle öppna upp henne. Min charm works like a charm nu för tiden, måste jag säga. Det är så gött. Av alla saker jag är tacksam för... är det en av dem.
Sen gick jag och åt Sushi på ett ställe som låg på hm, Övre Husargatan heter väl gatan. Sushin var faktiskt inte så god där, jag tror det var sojans fel. Ja, sojan smakade konstigt. Skönt med billig sushi igen, i alla fall. USA var hemskt. Sen köpte jag solglasögon och en aaaaassnygg jacka. Grym jacka. Totalförändring på en dag, alltså.
Annars: Vad himla skönt det var att vara i Göteborg igen! En sådan fin stad, ändå. Och så vackra människor. Det är underbart.
Dessutom har jag på sistone satt igång min hjärna igen, vilket jag tror kommer resultera i mycket fler inlägg på grund av mycket fler tankar. Min hjärna har nämligen varit avstängd de senaste åren, och jag har skytt tankar som pesten. Det gör jag inte längre, och som sagt, jag tror det kommer ge resultat på skrivfronten. Men nu till dagens inlägg.
Jag var och klippte mig idag. Jag älskar frisörskor! Åh, vilka underbara, underbara varelser! Det är nog det att jag gillar att nån pysslar om mig, helt enkelt. Tvättar mitt hår, masserar det, klipper mitt hår, kammar det, fönar det... trycker sig mot mig medan hon gör allt det där. Gud, jag insåg just att om en framtida flickvän läser detta kommer hon antagligen bli svartsjuk när jag i framtiden går till frissan. Eller inte, om hon är juste. Men, framtida flickvän: Ack, det betyder inget. Jag älskar ju dig, vet du väl?
Men i alla fall. Hon som klippte mig (Sofia hette hon (eller Sophia (Sop-hia))) var en jättesöt tjej, jag gissar att hon kom från Lerum, p g a dialekten, men i alla fall Göteborg, helt klart. Hon var jätteroligt (alla resturanger etc. hon pratade om var "ett jävla ställe") och jag gillade henne verkligen. Först verkade hon torr och sa inte så mycket, pratade mest om tråkiga saker, men jag visste att min charm skulle öppna upp henne. Min charm works like a charm nu för tiden, måste jag säga. Det är så gött. Av alla saker jag är tacksam för... är det en av dem.
Sen gick jag och åt Sushi på ett ställe som låg på hm, Övre Husargatan heter väl gatan. Sushin var faktiskt inte så god där, jag tror det var sojans fel. Ja, sojan smakade konstigt. Skönt med billig sushi igen, i alla fall. USA var hemskt. Sen köpte jag solglasögon och en aaaaassnygg jacka. Grym jacka. Totalförändring på en dag, alltså.
Annars: Vad himla skönt det var att vara i Göteborg igen! En sådan fin stad, ändå. Och så vackra människor. Det är underbart.
måndag 16 mars 2009
Jaffafar
Jag drömde att jag blev antagen till en utbildning på en skola, eller att jag kom tillbaka dit, från ett uppehåll. Jag tror att utbildningen handlade om musik, men jag är inte säker. Lina gick där också, och Maria. Vår lärare, som var min gamla musiklärare Magnus, från gymnasiet, var fientligt inställd till mig, eftersom jag hade övervägt att välja en annan utbildning. Därför gjorde han allt svårt för mig, trots att Maria och Lina ofta sa till honom att han var orättvis.
En kväll, typ en lördagskväll, ringde Lina och Maria och sa att de var i Kungälv och badade och frågade om jag ville komma dit. Det ville jag. När jag skulle gå hemifrån (jag var ensam hemma) mötte jag två blonda tjejer som var på väg till mitt hus. Jag stannade och pratade med dem, och de sa att det skulle vara en fest i mitt hus, den kvällen. Jag hade ingen aning om det, men tänkte att det kanske var min bror eller någon som hade hand om det. Hur som helst verkade det inte som något jag kunde rå över. De båda tjejerna bad mig om hjälp med något, men jag minns inte vad. Den ena tjejen sa till mig (angående den andra)
"Du kanske känner igen henne från skolan?"
Jag tror att jag gjorde det. Det var något bekant över henne.
Jag hade ingen bil, så jag var tvungen att lifta till Kungälv. En kille plockade upp mig, och jag kände igen honom lite vagt. Han hette Jaffafar, och jag visste att han var något av ett rötägg. Men han var förvånansvärt trevlig, måste jag säga, och jag kände att han på något vis förstod mig. Han släppte av mig där jag skulle, och jag tror att jag träffade Lina och Maria där. Jag träffade också Fredrik och Kristoffer, och de hade likadana frisyrer. Kristoffer hade blivit förvånansvärt lik Fredrik, faktiskt. Båda två var ett slags festprissar nu, men gelé i håret och fräsiga skjortor.
På något vis tog jag mig sen hem till mitt hus och festen som pågick där. Det var en trevlig fest, trots allt. Jag kände folk där. Åtminstone lite vagt. Någon räckte mig ett rör, som jag fick hålla i handen. Jag vet inte hur, men jag insåg att det där röret egentligen var en person, eller att en person pratade med mig genom det. Det var en tjej jag hade träffat för ett tag sedan. Låt oss kalla henne Hanna. Jag var glad över att prata med henne, och plötsligt var hon där på riktigt. Jag kramade om henne och började kyssa henne. Vi kysstes länge och jag tog på hennes kropp. Det var verkligen en underbar känsla, och jag ville för allt i världen inte sluta. Hon verkade inte heller vilja sluta. Men vi blev avbrutna av en massa annat folk som kom och viskade till mig att det där var Jaffafars flickvän och att han snart skulle komma till festen och att jag måste lägga av direkt! Jag kände mig vid detta tillfälle tvungen att sluta. Då sa de att det inte räckte; jag var tvungen att fly, illa kvickt, för när Jaffafar kom till festen skulle han fatta allt direkt. Om inte annat skulle väl Hanna glappa, kan man tänka.
Det sista jag minns är att det tog enormt lång tid för mig att komma därifrån.
En kväll, typ en lördagskväll, ringde Lina och Maria och sa att de var i Kungälv och badade och frågade om jag ville komma dit. Det ville jag. När jag skulle gå hemifrån (jag var ensam hemma) mötte jag två blonda tjejer som var på väg till mitt hus. Jag stannade och pratade med dem, och de sa att det skulle vara en fest i mitt hus, den kvällen. Jag hade ingen aning om det, men tänkte att det kanske var min bror eller någon som hade hand om det. Hur som helst verkade det inte som något jag kunde rå över. De båda tjejerna bad mig om hjälp med något, men jag minns inte vad. Den ena tjejen sa till mig (angående den andra)
"Du kanske känner igen henne från skolan?"
Jag tror att jag gjorde det. Det var något bekant över henne.
Jag hade ingen bil, så jag var tvungen att lifta till Kungälv. En kille plockade upp mig, och jag kände igen honom lite vagt. Han hette Jaffafar, och jag visste att han var något av ett rötägg. Men han var förvånansvärt trevlig, måste jag säga, och jag kände att han på något vis förstod mig. Han släppte av mig där jag skulle, och jag tror att jag träffade Lina och Maria där. Jag träffade också Fredrik och Kristoffer, och de hade likadana frisyrer. Kristoffer hade blivit förvånansvärt lik Fredrik, faktiskt. Båda två var ett slags festprissar nu, men gelé i håret och fräsiga skjortor.
På något vis tog jag mig sen hem till mitt hus och festen som pågick där. Det var en trevlig fest, trots allt. Jag kände folk där. Åtminstone lite vagt. Någon räckte mig ett rör, som jag fick hålla i handen. Jag vet inte hur, men jag insåg att det där röret egentligen var en person, eller att en person pratade med mig genom det. Det var en tjej jag hade träffat för ett tag sedan. Låt oss kalla henne Hanna. Jag var glad över att prata med henne, och plötsligt var hon där på riktigt. Jag kramade om henne och började kyssa henne. Vi kysstes länge och jag tog på hennes kropp. Det var verkligen en underbar känsla, och jag ville för allt i världen inte sluta. Hon verkade inte heller vilja sluta. Men vi blev avbrutna av en massa annat folk som kom och viskade till mig att det där var Jaffafars flickvän och att han snart skulle komma till festen och att jag måste lägga av direkt! Jag kände mig vid detta tillfälle tvungen att sluta. Då sa de att det inte räckte; jag var tvungen att fly, illa kvickt, för när Jaffafar kom till festen skulle han fatta allt direkt. Om inte annat skulle väl Hanna glappa, kan man tänka.
Det sista jag minns är att det tog enormt lång tid för mig att komma därifrån.
söndag 8 februari 2009
On the Streets I Ran
Igår var jag på Jackies fest. Så ofattbart roligt! Jag har så roligt nu för tiden att det är sanslöst, måste jag säga. Otroligt bra tid i historien, det här.
Jag träffade en tjej där som var väldans rolig. Hon hoppade runt i soffan hela tiden och krängde och hade sig. Ålade, kröp omkring, flög hit och dit. Jag gillade det verkligen. Hon var väldigt lätt att prata med också. Det fanns ett piano ute i korridoren, och vi gick ut dit och spelade och sjöng Bryan Adams "Heaven" (jag föreslog att vi skulle ta nåt av Bright Eyes, men hon hörde tydligen fel och sa att ja, Bryan Adams är faktiskt inte så dålig).
Kvällen avslutades med ett äventyr för mig, dessutom. Jag följde med henne ner till Bärså (gick hela vägen från Viktor Rydberg) i ett något omtöcknat tillstånd, bara för att inse när vi kom fram att jag hade glömt min väska med plånbok, etc. Jag var tvungen att springa tillbaka. Jag sa hejdå till tjejen och stack tillbaks, allt vad benen bar. Benen bar inte långt.
Jag blev snabbt anfådd (en dag kanske jag får kondition, men det har inte hänt än) och fick gå långa perioder, trots att klockan tickade på. Jag började inse att det skulle bli svårt att hinna med sista bussen, men jag hade faktiskt inget alternativ, så jag började springa igen.
Sen hände nåt mystiskt. Som jag minns det, var jag vid Lärargatan och bestämde mig för att bara snedda över gräset en liten bit, för att tjäna tid. Nästa gång jag tittade upp var jag... HELT ÅT HELVETE! Jag var borta vid Chalmers Vasa. Jag var på höger sida om Hvitfeldska, jag hade inte ens passerat det än. Jag hade bara slösat skitmycket tid, och ärligt talat vet jag fortfarande inte vad som hände.
Men jag kom upp till Jackie igen, tog mig in genom ytterdörren (minns inte hur, där heller. Jackie frågade hur jag kommit in, och jag sa att det var öppet, men det känns väldigt avlägset nu att det skulle ha varit så), klampade in i lägenheten och tog min väska. Jag sa hejdå och sprang tillbaka hela jävla vägen, bara dubbelt så långt nu, typ, för nu skulle jag till Nils Ericsson. Jag hoppade på bussen precis som den skulle åka och kände mig mycket nöjd med mig själv.
Hela den där språngmarschen hindrade mig nog från att sura ihop över ett och annat som hände och inte hände, som jag inte tänker skriva om här nu. Nu kände jag mig bara tacksam för att jag faktiskt kom hem över huvud taget. Jag drack hjortronvin, förresten. Det var asgott.
Jag träffade en tjej där som var väldans rolig. Hon hoppade runt i soffan hela tiden och krängde och hade sig. Ålade, kröp omkring, flög hit och dit. Jag gillade det verkligen. Hon var väldigt lätt att prata med också. Det fanns ett piano ute i korridoren, och vi gick ut dit och spelade och sjöng Bryan Adams "Heaven" (jag föreslog att vi skulle ta nåt av Bright Eyes, men hon hörde tydligen fel och sa att ja, Bryan Adams är faktiskt inte så dålig).
Kvällen avslutades med ett äventyr för mig, dessutom. Jag följde med henne ner till Bärså (gick hela vägen från Viktor Rydberg) i ett något omtöcknat tillstånd, bara för att inse när vi kom fram att jag hade glömt min väska med plånbok, etc. Jag var tvungen att springa tillbaka. Jag sa hejdå till tjejen och stack tillbaks, allt vad benen bar. Benen bar inte långt.
Jag blev snabbt anfådd (en dag kanske jag får kondition, men det har inte hänt än) och fick gå långa perioder, trots att klockan tickade på. Jag började inse att det skulle bli svårt att hinna med sista bussen, men jag hade faktiskt inget alternativ, så jag började springa igen.
Sen hände nåt mystiskt. Som jag minns det, var jag vid Lärargatan och bestämde mig för att bara snedda över gräset en liten bit, för att tjäna tid. Nästa gång jag tittade upp var jag... HELT ÅT HELVETE! Jag var borta vid Chalmers Vasa. Jag var på höger sida om Hvitfeldska, jag hade inte ens passerat det än. Jag hade bara slösat skitmycket tid, och ärligt talat vet jag fortfarande inte vad som hände.
Men jag kom upp till Jackie igen, tog mig in genom ytterdörren (minns inte hur, där heller. Jackie frågade hur jag kommit in, och jag sa att det var öppet, men det känns väldigt avlägset nu att det skulle ha varit så), klampade in i lägenheten och tog min väska. Jag sa hejdå och sprang tillbaka hela jävla vägen, bara dubbelt så långt nu, typ, för nu skulle jag till Nils Ericsson. Jag hoppade på bussen precis som den skulle åka och kände mig mycket nöjd med mig själv.
Hela den där språngmarschen hindrade mig nog från att sura ihop över ett och annat som hände och inte hände, som jag inte tänker skriva om här nu. Nu kände jag mig bara tacksam för att jag faktiskt kom hem över huvud taget. Jag drack hjortronvin, förresten. Det var asgott.
fredag 30 januari 2009
I shall be free
Idag är en av mitt livs lyckligaste dagar, för idag slutade jag på KD. Det är ta körkortet, bli av med oskulden och det här. Det är de nivåerna vi pratar om. Det vill mycket till att jag ska tillbaka. Och jag känner mig så falsk för allt jag sagt idag, om att det har varit bra och att jag kan tänka mig att sommarjobba där. Då får det allt vara bra betalt, och även om det är det, kommer jag tänka igenom det MYCKET noggrant.
torsdag 22 januari 2009
Noterat
När jag känner mig obekväm skrattar jag åt saker folk säger även om de inte är roliga.
När jag går eller rör mig i allmänhet på jobbet, är jag väldigt medveten om hur jag själv rör mig, och jag får svårt att gå normalt. Jag försöker gå självsäkert, men jag tappar hela konceptet med att gå, minns knappt hur man gör, och tappar nästan balansen.
När jag ska fråga mina arbetskamrater något är jag nervös.
Jag har lätt att umgås med folk i min ålder men mycket svårt att umgås med äldre människor.
Jag funderar mycket över vad folk tycker om mig.
När jag blir stressad får jag ballongmage.
Jag tycker det är oerhört skönt att ligga på soffan och se på tv, trots allt.
Fortsättning följer, kanske.
När jag går eller rör mig i allmänhet på jobbet, är jag väldigt medveten om hur jag själv rör mig, och jag får svårt att gå normalt. Jag försöker gå självsäkert, men jag tappar hela konceptet med att gå, minns knappt hur man gör, och tappar nästan balansen.
När jag ska fråga mina arbetskamrater något är jag nervös.
Jag har lätt att umgås med folk i min ålder men mycket svårt att umgås med äldre människor.
Jag funderar mycket över vad folk tycker om mig.
När jag blir stressad får jag ballongmage.
Jag tycker det är oerhört skönt att ligga på soffan och se på tv, trots allt.
Fortsättning följer, kanske.
tisdag 13 januari 2009
Spotify my mind
Jag läste just Linas blogg (jag skulle länka om jag orkade lära mig hur), om Blondinbellas blogg, och så läste jag den också (även om jag visste hur, skulle jag inte länka). Det slog mig att jag tycker att min blogg är ego, men den typiska bloggen, typ Blondinbellas är ultra-ego. Så idag kan jag känna mig duktig. Och skriva om icke-egoämnet min hjärna.
Min hjärna (ehum)
I min hjärna finns en massa tankar. Det har slagit mig att väldigt mycket av dessa tankar handlar om att tankarna inte är att lita på. Att det finns nån därute som har nåt slags svar. Nån som vet hur eller varför. Det är bara en person som kan besvara de frågorna, dock, och det är jag. För att jag är så jävla bra. Dels. Och för att det är så det funkar, helt enkelt. Du vet bäst. Ingen annan. Ärligt talat. Det är svårt att greppa konsekvenserna av det där, för mig.
Jag fick en bok av Johan i julklapp, "Total Freedom" heter den, av J. Krishnamurti. Jag visste inte vem det var, men nu gör jag det. Det här inlägget handlar inte om honom. Men det är delvis han som fått mig att börja tänka på det där jag just skrev. Varje gång nån frågade honom hur man skulle göra något, typ leva sitt liv eller vara lycklig, så sa han att det fick de minsann tänka ut själva. Och han har rätt. Har jag tänkt ut. Jag tänker inte motivera det. Men han skrev nånstans att ge någon råd var det dummaste man kunde göra. Det är något att tänka på.
Jag letar efter råd hela tiden. Nån som kan svara på vad jag borde göra härnäst. Jesus Kristus, det kan jag väl lista ut själv? En sak är säker i alla fall, och det är att ingen annan kan ha nån aning. Men det här spårade ur. Vad jag egentligen tänkte skriva om var saker som påverkar mina tankar. Här kommer de:
Vänner. Vänners prat och vänners liv. Vänner är asbra, men t ex just nu längtar jag efter att köpa mig en longboard, men min kropp stretar emot bara för att en kompis sa för flera år sedan att longboard var töntigt.
Böcker. Jag läser böcker och jag tar varje ord för sanning. Jag tror att jag en dag ska hitta något riktigt vettigt i en bok.
Samhället. Gud, ja. TV:n och reklamen och allt det där. Media, kanske jag menar egentligen.
Familj. Påverkar alltför mycket. Det är dags att flytta hemifrån igen.
Musik och film. Jag ska streamlina min sons musiksmak. Han ska bara lyssna på Bruce Springsteen och sånt.
Religion. Svårt att säga hur mycket det har påverkat och hur mycket som ligger i min mänskliga natur, men kristendomen har åtminstone fått mig att skämmas över en hel del.
Skola och arbetsmarknaden. Ojoj, det går nog inte att överskatta skolans betydelse för mina tankars formande.
Spotify. Nej, jag skojade bara, men jag har just skaffat Spotify, och gillar det mycket.
Ja, det kanske inte var någon heltäckande analys, men poängen är att från och med nu spelar inte det där nån roll längre. Nu är det bara vad jag gillar som gäller.
Min hjärna (ehum)
I min hjärna finns en massa tankar. Det har slagit mig att väldigt mycket av dessa tankar handlar om att tankarna inte är att lita på. Att det finns nån därute som har nåt slags svar. Nån som vet hur eller varför. Det är bara en person som kan besvara de frågorna, dock, och det är jag. För att jag är så jävla bra. Dels. Och för att det är så det funkar, helt enkelt. Du vet bäst. Ingen annan. Ärligt talat. Det är svårt att greppa konsekvenserna av det där, för mig.
Jag fick en bok av Johan i julklapp, "Total Freedom" heter den, av J. Krishnamurti. Jag visste inte vem det var, men nu gör jag det. Det här inlägget handlar inte om honom. Men det är delvis han som fått mig att börja tänka på det där jag just skrev. Varje gång nån frågade honom hur man skulle göra något, typ leva sitt liv eller vara lycklig, så sa han att det fick de minsann tänka ut själva. Och han har rätt. Har jag tänkt ut. Jag tänker inte motivera det. Men han skrev nånstans att ge någon råd var det dummaste man kunde göra. Det är något att tänka på.
Jag letar efter råd hela tiden. Nån som kan svara på vad jag borde göra härnäst. Jesus Kristus, det kan jag väl lista ut själv? En sak är säker i alla fall, och det är att ingen annan kan ha nån aning. Men det här spårade ur. Vad jag egentligen tänkte skriva om var saker som påverkar mina tankar. Här kommer de:
Vänner. Vänners prat och vänners liv. Vänner är asbra, men t ex just nu längtar jag efter att köpa mig en longboard, men min kropp stretar emot bara för att en kompis sa för flera år sedan att longboard var töntigt.
Böcker. Jag läser böcker och jag tar varje ord för sanning. Jag tror att jag en dag ska hitta något riktigt vettigt i en bok.
Samhället. Gud, ja. TV:n och reklamen och allt det där. Media, kanske jag menar egentligen.
Familj. Påverkar alltför mycket. Det är dags att flytta hemifrån igen.
Musik och film. Jag ska streamlina min sons musiksmak. Han ska bara lyssna på Bruce Springsteen och sånt.
Religion. Svårt att säga hur mycket det har påverkat och hur mycket som ligger i min mänskliga natur, men kristendomen har åtminstone fått mig att skämmas över en hel del.
Skola och arbetsmarknaden. Ojoj, det går nog inte att överskatta skolans betydelse för mina tankars formande.
Spotify. Nej, jag skojade bara, men jag har just skaffat Spotify, och gillar det mycket.
Ja, det kanske inte var någon heltäckande analys, men poängen är att från och med nu spelar inte det där nån roll längre. Nu är det bara vad jag gillar som gäller.
måndag 12 januari 2009
Årskrönika, 2008
2008 varde då till sin ände och jag ska här sammanfatta höjdpunkterna.
1. Det barnförbjudna året. År 2008 kommer framför allt att gå till min personliga historia som året då my long years of innocence ended. Skönt att få ett break, faktiskt. Kärlekens år också, jag var mycket glad, och är det fortfarande.
2. Konflikternas år (Se ovan).
3. Sabbatens år. Jag tog äntligen sabbatsår, och tog ett jobb på Kronans Droghandel. Det kom att bidra till några av mina minst sugna morgnar hittills.
4. Livscoachens år. Jag tog mig i kragen, satsade ordentligt och tja, kanske tjänade jag nåt på det. Tiden får utvisa.
5. Kandidatarbetets år. Världens roligaste kandidatarbete med världens bästa grupp. Jag önskar att vi fortfarande höll på. Helt ärligt.
6. Det kristna året. Jag flummade hit och dit, hängav mig åt det ena och det andra. Läste mycket kristen litteratur, pratade mycket med Angelica och var till och med på min första väckelsedrabbning eller vad man ska kalla det, i slutet av året.
7. Sejdelns år. Jag har aldrig varit på så många quiz som detta år. Det lovar gott.
8. Den amerikanska frånvarons år. Johan var i New York länge och är påväg dit igen.
9. Londons år. Jag var i London. Ballt.
10. Bulgariens år. Jag var i Bulgarien, vilket var kul, men överträffades av allt prat om det i förväg. Märkligaste resan hittills, i detta mitt unga liv. Förhoppningsvis kommer märkligare att följa.
1. Det barnförbjudna året. År 2008 kommer framför allt att gå till min personliga historia som året då my long years of innocence ended. Skönt att få ett break, faktiskt. Kärlekens år också, jag var mycket glad, och är det fortfarande.
2. Konflikternas år (Se ovan).
3. Sabbatens år. Jag tog äntligen sabbatsår, och tog ett jobb på Kronans Droghandel. Det kom att bidra till några av mina minst sugna morgnar hittills.
4. Livscoachens år. Jag tog mig i kragen, satsade ordentligt och tja, kanske tjänade jag nåt på det. Tiden får utvisa.
5. Kandidatarbetets år. Världens roligaste kandidatarbete med världens bästa grupp. Jag önskar att vi fortfarande höll på. Helt ärligt.
6. Det kristna året. Jag flummade hit och dit, hängav mig åt det ena och det andra. Läste mycket kristen litteratur, pratade mycket med Angelica och var till och med på min första väckelsedrabbning eller vad man ska kalla det, i slutet av året.
7. Sejdelns år. Jag har aldrig varit på så många quiz som detta år. Det lovar gott.
8. Den amerikanska frånvarons år. Johan var i New York länge och är påväg dit igen.
9. Londons år. Jag var i London. Ballt.
10. Bulgariens år. Jag var i Bulgarien, vilket var kul, men överträffades av allt prat om det i förväg. Märkligaste resan hittills, i detta mitt unga liv. Förhoppningsvis kommer märkligare att följa.
söndag 11 januari 2009
Logg, Åre, 2009
Publicerar min logg från årets åreresa.
090104
Framme i Åre! Lägenheten är den största vi har haft hittills, verkligen stor. Vi har ett stort vardagsrum, ett kök med matsalsbord och tre sovrum. Vi har också bastu, dusch och toalett. Toaletten har två dörrar. Det gillar jag. Johan och Tommy var och handlade, de fick köpt en tändare, äntligen, så nu kan jag använda min handvärmare. Jag har satt igång en glödstav nu, och grejen blir bara varmare och varmare än så länge. Det kan behövas, för i backen idag var det -18° C. I liften blåste det dessutom asmycket, så det var mer eller mindre det värsta jag varit med om, tror jag. Smärtan var olidlig. Men backarna var helt ok. Lite isigt och hårt, men helt ok. Imorgon ska jag vara ordentligt varm och förberedd när vi ger oss ut igen. Och jag ska ha med mig handvärmaren.
Tågresan upp var skitskön. Så härligt att slippa oroa sig över Pappa som ska köra bilen hela vägen bara för att han är så enveten. Vi hade en egen kupé, eftersom vi hade bokat biljett till Johans flickvän Malin också som inte kunde komma. Det kändes jäkligt skönt att sova på tåget. Just när jag gått och lagt mig, saktade tåget in, så jag kollade ut för att se vart vi var. Vi hade åkt jättelänge och det var fullt med snö ute, så jag tänkte att vi skulle vara långt norr ut. Men när jag fick syn på stationsskyltarna stod där Stockholm. Jag blev väldigt förvånad, jag visste inte ens att tåget skulle förbi Stockholm. När vi vaknade på morgonen sa lokföraren i högtalarna att tåget var en time försenat, eftersom någon incident hade ägt rum i Gävle. Jag vet fortfarande inte vad som hände där.
090105
Lyssnar på "Telephone Line" med ELO. Har haft den i huvudet hela dagen i skidbacken. Det blåste så mycket att VM8:an stängdes av nästan direkt. När vi varit hemma och fikat fick vi stövla i pjäxorna ända bort till World Cup-liften. Vi åt spagetti och köttfärssås. Gott.
090106
Jag fick en idé till en roman eller en noveller eller nånting. En eller flera personer har bara en vecka kvar att leva. Det har ju gjorts liknande saker förut, men det skulle vara ett bra tillfälle att effektivt få igenom mina idéer om vad som är viktigt i livet, etc.
Jag vill skriva grejer, men jag får liksom ingen inspiration. Jag vet inte om vad jag ska skriva. Det känns ansträngt att skriva. Det kanske bara är att vänta på att inspirationen ska komma. Kanske, kanske inte. Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra över huvud taget. Saknar att inte ha något instrument att spela på. Ska läsa färdigt min bok istället.
090108
Det snöade väldigt mycket inatt. Det var mer snö i backarna än jag någonsin sett. Det gick knappt att svänga. Allt eftersom dagen gick steg temperaturen och det började smälta, blev kramsnö (klistersnö) och till sist började det också regna. Jag sa att jag ville gå ut efter lunchen fast Johan och Tommy ville det inte. VM8:an hade stängt igen på grund av kraftig blåst, så vi var tvungna att ta bussen. När vi stod vid busshållplatsen i regnet erkände jag att jag inte heller ville åka, att jag bara hade sagt det för att jag trodde att Pappa ville att vi skulle göra det. Varken Johan eller Tommy bryr sig tydligen så mycket om vad Pappa tycker som jag tror. De gör ju vad de vill, när jag tänker efter. Jag, däremot, gör inte det. Vore det inte för Pappa skulle jag hoppa av min utbildning direkt. Vad vill jag göra istället? Jag vet just inte. Jag har aldrig lagt särskilt mycket vikt vid vad jag vill. Måla, kanske. Bo i skogen. Cykla. Lära mig åka skateboard. Börja lyssna på hiphop.
Jag märker hur mina humör kommer och går. Min grundinställning blir mer och mer optimistisk, men då och då kommer en demon över mig. Men det är bara att vänta ut det. Försöka att inte bejaka det. Inte prata så mycket då. Inte skriva ner destruktiva tankar, inte ge dem något erkännande.
090104
Framme i Åre! Lägenheten är den största vi har haft hittills, verkligen stor. Vi har ett stort vardagsrum, ett kök med matsalsbord och tre sovrum. Vi har också bastu, dusch och toalett. Toaletten har två dörrar. Det gillar jag. Johan och Tommy var och handlade, de fick köpt en tändare, äntligen, så nu kan jag använda min handvärmare. Jag har satt igång en glödstav nu, och grejen blir bara varmare och varmare än så länge. Det kan behövas, för i backen idag var det -18° C. I liften blåste det dessutom asmycket, så det var mer eller mindre det värsta jag varit med om, tror jag. Smärtan var olidlig. Men backarna var helt ok. Lite isigt och hårt, men helt ok. Imorgon ska jag vara ordentligt varm och förberedd när vi ger oss ut igen. Och jag ska ha med mig handvärmaren.
Tågresan upp var skitskön. Så härligt att slippa oroa sig över Pappa som ska köra bilen hela vägen bara för att han är så enveten. Vi hade en egen kupé, eftersom vi hade bokat biljett till Johans flickvän Malin också som inte kunde komma. Det kändes jäkligt skönt att sova på tåget. Just när jag gått och lagt mig, saktade tåget in, så jag kollade ut för att se vart vi var. Vi hade åkt jättelänge och det var fullt med snö ute, så jag tänkte att vi skulle vara långt norr ut. Men när jag fick syn på stationsskyltarna stod där Stockholm. Jag blev väldigt förvånad, jag visste inte ens att tåget skulle förbi Stockholm. När vi vaknade på morgonen sa lokföraren i högtalarna att tåget var en time försenat, eftersom någon incident hade ägt rum i Gävle. Jag vet fortfarande inte vad som hände där.
090105
Lyssnar på "Telephone Line" med ELO. Har haft den i huvudet hela dagen i skidbacken. Det blåste så mycket att VM8:an stängdes av nästan direkt. När vi varit hemma och fikat fick vi stövla i pjäxorna ända bort till World Cup-liften. Vi åt spagetti och köttfärssås. Gott.
090106
Jag fick en idé till en roman eller en noveller eller nånting. En eller flera personer har bara en vecka kvar att leva. Det har ju gjorts liknande saker förut, men det skulle vara ett bra tillfälle att effektivt få igenom mina idéer om vad som är viktigt i livet, etc.
Jag vill skriva grejer, men jag får liksom ingen inspiration. Jag vet inte om vad jag ska skriva. Det känns ansträngt att skriva. Det kanske bara är att vänta på att inspirationen ska komma. Kanske, kanske inte. Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra över huvud taget. Saknar att inte ha något instrument att spela på. Ska läsa färdigt min bok istället.
090108
Det snöade väldigt mycket inatt. Det var mer snö i backarna än jag någonsin sett. Det gick knappt att svänga. Allt eftersom dagen gick steg temperaturen och det började smälta, blev kramsnö (klistersnö) och till sist började det också regna. Jag sa att jag ville gå ut efter lunchen fast Johan och Tommy ville det inte. VM8:an hade stängt igen på grund av kraftig blåst, så vi var tvungna att ta bussen. När vi stod vid busshållplatsen i regnet erkände jag att jag inte heller ville åka, att jag bara hade sagt det för att jag trodde att Pappa ville att vi skulle göra det. Varken Johan eller Tommy bryr sig tydligen så mycket om vad Pappa tycker som jag tror. De gör ju vad de vill, när jag tänker efter. Jag, däremot, gör inte det. Vore det inte för Pappa skulle jag hoppa av min utbildning direkt. Vad vill jag göra istället? Jag vet just inte. Jag har aldrig lagt särskilt mycket vikt vid vad jag vill. Måla, kanske. Bo i skogen. Cykla. Lära mig åka skateboard. Börja lyssna på hiphop.
Jag märker hur mina humör kommer och går. Min grundinställning blir mer och mer optimistisk, men då och då kommer en demon över mig. Men det är bara att vänta ut det. Försöka att inte bejaka det. Inte prata så mycket då. Inte skriva ner destruktiva tankar, inte ge dem något erkännande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
