The Great Salt Lake

Melankolin kom över mig nu. Jag valde den, rättare sagt. När jag klev på bussen hemåt kände jag att nu skulle den kunna komma, och jag hade ett val, att vara glad eller melankolisk. Det blev lite melankoli, men det tynger mig inte, för jag vet att jag har valt det själv.

Min vän A. var ledare på ett kristet läger i Kungälv. Jag var där på ett kvällsmöte som var öppet för allmänheten. Det var verkligen intressant. En ny upplevelse. Jag har aldrig sett så många så hängivna människor. Jag undrar hur det känns att ha deras tro.

Jag klev upp och gick och fick förbön, till och med. Två personer la händerna på mig och bad för mig. Det var en knepig upplevelse. Jag skakade rätt mycket; jag var nervös. Jag sa att de skulle be för min tro. Det kändes bra att bli bedd för, faktiskt. Sen frågade killen vad jag jobbade med och bad sedan ett tag för att jag skulle få det bättre på min arbetsplats. Då skrattade jag. Jag hoppas att han inte tog illa vid sig.

Jag berättade för A. om min tanke som jag inte tillåter mig att tänka längre, eftersom jag tror att den kan göra mig sinnessjuk. Jag kunde inte beskriva den riktigt, men jag kom på en bra liknelse: Hela världsbilden är som en glasbubbla, en sån som det snöar i på jul, ungefär, och man står i bubblan och ser sig omkring. Men man ser ut genom de genomskinliga väggarna och därute finns ingenting, så man blir galen, man klarar det inte. Därför målar man glaskupan med en heltäckande färg, inifrån, och säger att där tar det stopp. Det är det enda sättet att kunna leva, och alla gör det hela tiden. Kristendomen är en färg, spela fotboll kanske är en annan. Jag vill inte riktigt gå in på vad som gör mig galen med det där nu, för det är så förvånansvärt krångligt att förklara.

Det var astrevligt att vara där, i alla fall. Hon fick äntligen tillbaka sin bok och en liten födelsedagspresent av mig, i förskott. En blandskiva. Vem kan motstå?

Och när jag klev på bussen kände jag bara: bitterljuvt!

Jag flyter som en sten

så där var vi då
det här var kul
jag ringde honom och han sa ja
vi sitter här borta på sejdeln
vet du vart det är
jag sa jadå
jag gillar inte de där ställena längre
varje gång jag går dit blir jag kallad för bög
och en man vill dricka en öl utan att bli kallad bög
han sa visst är du gay
jag sa nej
det får fanemej vara nog
så jag gick till mitt favoritställe i stan
där de alltid visar nån tv-film
och mtv:s pimp my ride
det är asbra
de har billig öl
bartendern är från indien
han är trevlig
och där sitter alltid nån tjej som jag klämmer mig förbi
hon sa hur går det där bak
jag sa inte så bra
sen går jag på toa
och ler i spegeln
och säger Mikael du är en fantastisk man
du har huvudet bak och fötterna fram
du går på tå
i en pissoar stod jag och spottade
nån sa nu smäller det, passa dig
jag blev asrädd
ibland tänker jag att jag tänker för mycket
då blir jag sur och tänker nu gör jag det igen
det är en loop
en ond cirkel
jag lyssnade en hel höst på Eckhart Tolle
jag tror att det gav mig tröst
vem som helst kan lura pengar av mig
jag la 7000 på en helt värdelös grej
fast jag kommer tänka tillbaks och tänka det var bra
när ilskan runnit av då vaknar jag
jag kommer ut ur mig själv
jag tror att allt är möjligt för en man som jag
jag kommer vara Don Juan en vacker dag
på träden ligger frost, Tommy sa att det var snö
men det töade hela dan, vintern dör
den smälter som smör
i solsken
mina drömmars stad är San Diego
eller Sarasota, nån stans där det är varmt
jag vill bo på easy street
kanske äta en bit
kanske äta en stek
sluta vara så blek

Morgon och det är dags

Det är morgon och det är dags
Johan åker idag
till flickvän
kul, kul
men bra för honom
Jag vet att jag gör vad jag vill nu
Bra julklappar: "The Freewheelin'" och "Total Freedom"
Jag har alltid gillat böcker
Inte alltid
Men rätt länge
Såg delar av "Fanny och Alexander" igår
Jag gillade Jarl Kulles karaktär

I'm about to explain that someone is losing their brain

Julen är här. Johan kommer hem. Fasen vad bra allting är ändå. Just nu. Just nu är allting skitbra. Tänk att jag har mat. Tänk att jag har luft. Jag läste nyss att om man har pengar i plånboken tillhör man världens mest förmögna 8 %. Det är stört om det är sant. Men värt att tänka på. Och man kan ju lika gärna anta att det är så. Det gör bara nytta.

Jag har nästan alla julklappar klara. Bara pappa kvar. Jag vill inte skriva här vad det blir, ifall ifall. Men det gick väldigt smärtfritt att hitta klappar i år. Kändes rätt mycket som en shoppingtur.

Jag har planer på precis vilken sorts band jag vill spela i, som jag ska spela i när jag kommer tillbaka från utlandet. Ett riktigt, riktigt glatt band. Gladhet istället för pretto. Madness, I call it gladness. Jag tänker mig huvudsakliga influenser: Stone Roses, Madness, Bob Dylan och Beach Boys. Och The Deadly Snakes. Det ska vara musik som får folk att le.

Vissa låtar får mig att le direkt, första gången jag hör dem, för de överraskar mig så, med en så perfekt melodi. Minnesvärda exempel: "Real Sugar" med Roxette, "Madness" med Madness, "Elephant Stone" med Stone Roses och "Girlfriend in a Coma" med The Smiths.

Gay one more time

Ännu en gång är jag ute och blir korsförhörd av en gubbe som tror jag är bög. Den här gången var han inte ens det själv, men var ändå övertygad om att jag var det och "hade alltid velat testa". Vad fan, jag blir VANSINNIG! Vad ÄR egentligen problemet? Jag passade på att fråga den här killen vad som var problemet. Det här är vad han sa:

1. Mina kläder. Vad fan? Klär jag mig bögigt? Varför har ingen sagt det till mig isåfall? Varför passade inte killen jag köpte min rock av på att säga att "By the way, alla kommer tro att du är gay nu. Folk kommer att kalla den för kjol när du sitter ner."?

2. Min röst. OK, jag vet att min röst är speciell. Men så bögig är den väl ändå inte? Vad kan jag göra åt den? Den är som den är. Jag får väl dricka mer whisky om inte annat. Svälja sandpapper.

3. Det faktum att jag bor i Jörlanda men ändå var på Andra Långgatan själv. OK, det här är väl det som jag i högsta grad kan göra något åt, och jag hoppas att det också är den bidragande orsaken till att folk får för sig sån här skit. Jag ska aldrig mer gå dit utan sällskap av någon annan.

Haven't had a dream in a long time

Månsken och en gammal gata gammal som gatan This is England ingen neråtsång jag vet inte nu vad fasen David och allting förändras informera mig om den så att jag inte gör ett misstag jag skiter i allt och jag ska öppna världen i varje ögonblick fuck the world open it's gotta come from your groin och inget mer varför varför varför buddhism Jesus Angelica jag är trött jag är trött ge mig vad jag vill ha den här gången jag vill inte ha något manchesterbyxor och mössa och halsduk varför har du på dig varför har du på dig papegoja lättläst nej Moa Linn äh Anna äh jag tycker som jag tycker i mina drömmar gillar alla mig jag träffar någon och bara klick vi vet och vi har kul jag vill egentligen bara ha kul men pressen blir så stor då bättre att bara glömma ibland lyssnar jag på neråtmusik när jag känner mig nere för det känns som det hjälper men sen vaknar jag upp några dagar senare och inser att jag bara håller mig själv nere och så tömmer jag min iPod igen in med Van Morrison in med Bruce Springsteen James Joyce lämnade jag för längesen David Deida lyssnar jag på jämt Ken Wilber är jag jävligt trött på nu pompöst as utan känslor vart ska jag ta mig vart ska jag ta mig jag vet nästan inget mer alla har sagt det senaste att jag är korkad jag vet att de skojar men egentligen bryr jag mig inte ändå Gud vet att jag inte vill vara kunnig jag var på improvisationsteater träffade Björn jobbigt att prata med honom faktiskt många snygga tjejer där många kvalitetsmänniskor kändes det som först men jag vet inte de var så där konstiga de verkade extremt sociala men de var kalla jag sa hej till en kille och han bara vände och gick tjejerna var upptagna med sig själva jag läser How to Win Friends and Influence People inser att Dylan skämtar om den i Tombstone Blues with his fantastic collection of stamps to win friends and influence his uncle jag gillar Dale Carnegie Andrew Carnegie hela den där eran av vinnare av stålbruksmagnater jag gillar sättet de lyckades på även om jag inte alls vill vinna eller lyckas på det där sättet jag vill bara känna mig älskad jag tror jag är precis som alla andra men inte så modig.

Now I've found what's meant for me

Idag blir det ett kort litet inlägg om mitt favvoband, The Deadly Snakes! Ärligt talat, det är det bästa bandet jag vet. Jag har bara ett album med dem, plus lite strölåtar, men det spelar ingen roll. De är ändå bäst.

Jag fick skivan "Porcella" av David nån gång innan förra sommaren, men jag lyssnade inte direkt på den. Jag antog att den var dålig. Trots att jag hade hört "I Want to Die" och tyckt att den var fantastisk. Men sen råkade jag lyssna på några låtar från skivan och blev helt slagen av hur bra de var. Först tyckte jag bara vissa låtar var bra, men resten har växt på mig mer och mer och nu kan jag bara inte fatta varför inte hela världen lyssnar på The Deadly Snakes. Det finns liksom inget roligare, allvarligare, klokare, inlevelsefullare band.

De låter ungefär som Mando Diao hade låtit om de hade varit bra. Men det spelar ingen roll vad det låter som egentligen.

Vill man lyssna kan jag tipsa om framför allt "I Want to Die", "Pirate Cowboy" och "Gore Veil". De är bra inkörslåtar. "Gore Veil" kan man lyssna på här:

http://www.youtube.com/watch?v=tj2vSLRpYj4

Ganska Beatles, jag vet.

Aktiv oansvarighet

Jag letar alltid efter nya idéer och nya filosofier. Det är verkligen det jag älskar mest! Varje gång nån frågar mig vad jag är intresserad av så vill jag säga "Livet!" men jag tror inte att de skulle förstå vad jag menade.

Det senaste har jag stött på två väldigt intressanta idéer, men de känns motsägande och det känns som att jag måste välja den ena, men jag vet inte vilken.

1. Du är totalt ansvarig för allt du upplever.
Det här bygger på "New Thought"-tänket och handlar om att dina tankar attraherar allt som kommer in i ditt liv, in i ditt liv. Bra grejer eller dåliga, allt har du själv attraherat. Så om en situation inte verkar bra, måste du påminna dig själv om att det är du själv, genom dina tidigare tankar och handlingar som har fört det där in i ditt liv.

2. Du är inte ansvarig för världen du lever i.
Den här idén fick jag från Richard Feynman, min idol. Han fick den i sin tur av nån annan, nån stor vetenskapsman, men han utvecklade den och levde sitt liv efter principen "aktiv oansvarighet". Han sa att det hade gjort honom till en mycket lycklig man ända sen han började med det. Och han verkar ha rätt. Det verkar verkligen väldigt vettigt. Ett exempel på det där var när han erbjöds ett jobb tillsammans med Einstein och ett gäng andra, och jobbet innebar i princip total frihet för honom. Först tänkte han att han måste tacka nej, för han tyckte inte att han var tillräckligt bra, och han hade inga idéer, etc. Men sen kom han ihåg att han inte behövde vara ansvarig för andra människors åsikter. Om de trodde att han var så där bra, så var det deras problem, inte hans. Det enda han kunde göra var att vara sig själv och det räckte så långt som det räckte. Om han inte nådde upp till deras förväntningar så var det deras misstag, inte hans!

Jag lutar mest åt den andra idén just nu, men jag har levt efter den första i flera månader.

Andlighet, Gud, etc.

Jag tycker det känns väldigt konstigt att det finns folk som helt bortser från Gud och fnyser åt hela grejen med religion. Det är som att de blundar krampaktigt.

Antagligen lider de av gubben-på-molnet-sjukan. Som när Olof en gång i sjuan blev arg på religionslärarinnan och sa "Hur skulle Gud kunna ha skapat allt det här?" och pekade på sitt huvud. Det är som att folk tror att Gud är en annan människa, en väldigt gammal kille, bara. Vem kan tro på nåt sånt? Ingen, förstås.

Jag är inte kristen. Jag är inte nånting. Det finns vettiga delar här och var, tycker jag. Mest i hinduism och buddhism, men i allmänt lite varstans. Men jag känner Gud. Jag kan inte bortse från något sånt. Och jag tror att INGEN kan bortse från det. Det bara definierar det inte på samma sätt, eller tänker inte ens på det. Som när man plötsligt stänger av köksfläkten. Man tänkte inte på att det lät, men man märkte hur skönt det blev när den blev tyst.

Så här tänker jag:
Det finns ett sätt som saker händer på. Det är vad som menas med Tao. Det är svårt att riktigt förklara det här tydligt, och jag har varit intresserad av taoism länge, men det var först i somras som jag fattade vad det handlade om.

Det finns alltså ett sätt som saker händer på. När nånting ramlar, när nånting händer. När en bil rör sig, när du tänker, vad som helst. HUR händer det? Varför händer något? Det händer genom sättet som saker händer på.

Ser man på det fysikaliskt så bygger allting på fyra krafter, i grund och botten. Gravitation, elektromagnetism, den Svaga kraften och den Starka kraften.

Det är fyra olika krafter, men alla funkar på samma sätt. Det handlar om att saker attraherar eller repellerar varandra. Så egentligen är det samma grej det handlar om. Saker attraheras eller repelleras, det är allt som nånsin händer i universum. Och attraktion och repellering är egentligen bara två sidor av samma mynt. Så egentligen bygger allting bara på en enda grej. Det bygger på Tao. Det bygger på sättet som saker händer. Det bygger på Gud.

Gud definieras i alla religioner enligt tre principer:
1. Gud är närvarande överallt.
2. Gud är större än allt.
3. Gud är allsmäktig.

I grund och botten är det det det handlar om. Och det där får mig att tänka på strängar. Allt är i grund och botten uppbyggt av strängar, resonerar vetenskapen. Det finns bara strängar. Hela universum är bara ett enda gytter av strängar. En enda stor massa.

Den här massan är:
1. Närvarande överallt.
2. Större än allt (störst, den innefattar allt).
3. Allsmäktig (all kraft kommer från den, det finns inget annat).

Det får mig också att tänka på Sinnet. Ditt sinne är allt som finns. Jag kan inte gå igenom något så komplext i det här inlägget, men jag är helt övertygad om att det är så, och det kanske är en sak som var och en måste inse för sig själv.

Men Sinnet är:
1. Närvarande överallt (det är allt. Allt du upplever är bara reaktioner hos dig själv. Kanske finns det en "annan" verklighet "därute", men ingen vet och vem bryr sig?).
2. Större än allt (det innefattar allt, och när allt är borta finns det fortfarande kvar).
3. Allsmäktigt (Ditt sinne är allsmäktigt. Du är allsmäktig. Det kan vara svårt att se först, men de uppfattar allt som händer, och alla intryck måste tolkas av dig själv innan du kan dra nån slutsats ifrån det, så eftersom vi inte har nån aning om vad som händer där ute, måste vi acceptera att vi själva kontrollerar vår egen verklighet totalt).

Så även om man ser på det rent spiritualistiskt eller vetenskapligt, måste man väl ändå inse att det som brukar kallas "Gud" finns? Om Gud däremot har vandrat på jorden eller har pratat till mänskligheten eller ens tycker att människor är så värst balla, det är ju en helt annan femma.

Men jag är inte ute efter att argumentera. Någon kan säkert motbevisa vad jag just skrivit, men det är inte det som är vitsen. Vitsen är att om man söker Gud, som så många gör, och inte utan anledning, så finns Gud där. Börja upptäck!

Sitt stilla med dig själv och gör ingenting och lyssna till dina tankar och inse att du har fan ingen kontroll alls över vad du tänker. Och du har ingen kontroll alls över vad du gör. Åtminstone inte vad du gör just nu. Det är vetenskapligt bevisat att det vi upplever hända just nu egentligen hände för en liten stund sedan.

Men det finns något där. Något som lyssnar. Något som hör. Något som ser. Något som känner. Något som är Medvetet. I djupet är du bara medvetande. Hur kan du vara något annat?

Och hur långt tillbaka kan du minnas? När började ditt medvetande? När kommer det sluta? Vad var du innan dina föräldrar föddes?

Förlåt

Äh, jag ber om ursäkt för förra inlägget. Det var mest dumt. Imorgon fyller jag år. Jag har aldrig brytt mig så lite. Men jag vet varför, i alla fall. Jag har inte längre något jag "måste hinna med".

Bittert

Vad är meningen med mitt liv egentligen? Jag vet inte, jag kan inte förstå. Ingenting känns riktigt motiverande just nu. Det enda jag kan fokusera på är Gud. Ge mig nåt slags tecken. Förklara för mig lite vad grejen är.

Jag var ute igår kväll, och varje gång jag är ute slås jag av hur idiotiskt det är. Jag fattar inte vad alla människor håller på med. De är ute och bara fånar sig. Jag satt vid baren länge och bara lyssnade på vad folk sa och gjorde. De beställde en fyra whiskey för 78 kr. Hur värt är det, liksom. Nästan 100 spänn för nåt som gör absolut ingenting för dig. Du bara tror att du vill ha det.

Nu kom Tommy in och frågade om jag ville se Eddie Izzard, och det vill jag förstås hellre än att skriva. Eddie Izzard är vad jag lever för, i princip. Och fasen vad mycket roligare det är att vara hemma med familjen än att vara ute.

Vad är vitsen med att vara ute egentligen? Att sitta där och smutta på sin öl som man betalat 50 spänn för, och kolla på tjejerna som klätt upp sig så horigt de kan bara för att sen se ner på killar som försöker lära känna dem? Och se att de enda som lyckas är de allra fånigaste idioterna?

Jag var ihop med en tjej en gång, och en kväll var hon ute och jag mötte upp henne efteråt. Hon klagade över hur en massa killar hade velat prata med henne hela tiden och sa att hon var speciell och inte som de andra. Javisst, jävligt synd om henne, måste jag säga. Men jag var rätt glad då, för hon hade trots allt nobbat dem och gick hem med mig.

Du är den vackraste jag mött, inte tuff och kall och hård som andra

Igår träffade jag N., jag var på hennes klubb. Hon hade inrett. Det var fint. Jag hade inte träffat henne på evigheter, så det var ju väldigt kul, men känslan av hela kvällen var "nah".

Hon var extremt söt, som hon borde, eftersom hon är den sötaste jag känner. Tidigare har det alltid gjort mig hypernervös, men inte idag, faktiskt. Jag kunde nog inte ha skitit mer i det, faktiskt.

Och vad fanns kvar då? Nästan ingenting. Men jag var väldigt trött också. Jag vet inte. Kanske jag hade reagerat helt annorlunda om jag hade varit pigg och glad. Nu hade jag ingenting att säga.

Innan dess hade jag suttit hemma och ätit och sett på "Dobido" med mina föräldrar. De sjung "Astrologen". Lätt Magnus Ugglas bästa låt. Jag tycker verkligen inte om honom, men den låten är sjukt bra.

"Du är den vackraste jag mött, inte tuff och kall och hård som andra."

Och jag tänkte på den sen. Det finns faktiskt personer jag känner eller har känt som är sådär. Och det är en sån person jag vill träffa. Det är en sån jag ska träffa. Vem bryr sig om alla jävla blondiner egentligen? Jag menar, jag tänker fortsätta vara extremt attraherad av dem, förstås, men det är inte dem jag vill ha. Jag vill ha nån som inte är kall och hård.

Blogghallick

Jag tycker inte att det här är fånigt, faktiskt.

Livets svåra ...
Livets svåra frågor

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 -vad står det där?
"vi efter Eberhard."

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Ett vitrinskåp fyllt med glasgrejer.

3. Vad var det senaste du såg på tv?
En jävla deckarskit. "Mord i sinnet" kanske det hette.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är
12.30 (den var 12:04)

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
"I'm special" med The Pretenders. Inte säker på att låten heter så.

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
En timme sen kanske, högst. Jag gick upp från "mitt hus" till mina föräldrars hus, där jag är nu.

7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
Linas blogg.

8. Vad har du på dig?
Svart T-shirt från H&M. Den är inte min, men ingen vill kännas vid den, så jag använder den när jag är hemma. Den har en fläck som inte går bort. Sen har jag gamla sletna manchesterbyxor från Dressman.

9. Drömde du något inatt? I så fall -vad?
Ja, men jag minns inte nu. Nåt med tjejer, antagligen.

10. När skrattade du senast?
Igår, när mormor var här och berättade om hennes ärkefiende Annie, som säger att när klockan slår betyder det "Dör snart, dör snart" och gör ett broderi där det står "Idag är den sista dagen på resten av ditt liv" på.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
En kalender från Skanska. En affisch med en bild på en fågel som försöker äta upp en groda som försöker strypa fågeln. Det står "Ge aldrig upp!" på den.

12. Har du sett något konstigt på sistone?
Ja, igår natt. Min cykel stod inte längre i cykelstället på Jörlandas pendelparkering. Efter lite letande visade det sig att den låg slängd ute i vassen bredvid.

13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Det roligaste jag nånsin gjort.

14. Vilken var den senaste film du såg?
"Swingers" - och vilken GRYM film! Den bästa jag sett på evigheter.

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
En cool bil. Ett lagom stort hus.

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Imorgon ska jag ha ett samtal med en "life coach".

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Alla människor (inklusive mig) skulle få så mycket kärlek som de behöver.

18. Tycker du om att dansa?
DO I? Nej.

19. George Bush?
Han är nog bara en manekin egentligen. Det måste finnas någon klyftigare kille bakom honom.

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Pojke skulle heta Jonathan, kanske. Eller Alexander. Flicka skulle heta Nathalie.

22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Absolut. Så snart som möjligt. Nånstans där det är varmt hela tiden och inte regnar.

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
"Det verkar som dina ensamma dagar är över."

24. Vilka personer vill du ska svara på de här frågorna?
Felix och Anna. Angelica också, om hon nu läser det här. Jag vet faktiskt inte vilka som läser det här.

En överlägsen man

Jag läser David Deidas "The Way of the Superiour Man" nu, och jag är helt fascinerad. Det här är den bok jag väntat på sen jag föddes! Den är otroligt informativ och inspirerande. Om jag känner mig lite nere är det bara att läsa ett kapitel, så blir jag full av livslust och glöd igen. Och jag LÄR mig så mycket. Jag lär mig saker om relationen mellan män och kvinnor som verkligen är helt nya för mig. Plötsligt börjar jag se saker så mycket klarare.

Jag märker till exempel vad som gick fel med mitt senaste förhållande. Det började jättebra och underbart, men sen började det sakta men säkert braka åt helvete. Jag har tänkt på det fram och tillbaka, vänt på det i huvudet och försökt komma på varför det gick som det gick, men inte förrän nu börjar jag förstå, tack vare den här boken.

Jag förstår att jag inte var den man som jag borde varit. Men nu ser jag mycket klarare, och jag väntar med spänning på resten av livet.

Hallå, Börje

Jag har städat ur min lägenhet. Förbannat skönt. Nu ska jag bara lämna nycklarna så är jag kvitt den. Hej då, Olofshöjd! Det har varit en bra tid, och jag har varit med om många spännande och utvecklande saker under ditt tak, men nu är det dags att ta steget till nästa nivå, så att säga. Good bye, Kaj.

Law of attraction

Äh, fan, det funkar ju inte, det här med att skriva varje dag. Alltid dyker det upp nåt som kommer ivägen. Men det är ju å andra sidan rätt skönt, att jag faktiskt är så upptagen att jag vissa dagar inte hinner att skriva.

Jag hängde i stan hela dagen. Det var varmt, men jag gillade det. Jag har i stort sett ingen AA (endast för insatta) längre, märker jag. Kanske om jag tänker att "där är en tjej, upp till bevis", men det är ju rätt osunt att hålla på så, egentligen.

Jag gick runt ett tag med F. och L. Det var skönt, och vi la oss utanför Domkyrkan och bara låg där. Det var ett bröllop i kyrkan, men jag gick in där och lånade toaletten ändå. Jag var lite rädd att mina pruttar skulle störa vigseln, men jag tror att det gick bra.

Sen träffade jag lite gamla gymnasiekompisar, i Slottsskogen. Jag träffade L.:s dotter. Hon var tre veckor och sprutbajsade ner L. när hon skulle byta blöja på henne. Det var väldigt roligt. Tyvärr var vi inte där så länge.

I dessa dagar och tider är jag tveksam till vad jag tror och inte tror på. Jag orkar inte fokusera på det just nu. Det jag med säkerhet vet att jag tror på är dock "the law of attraction"

I dessa dagar och tider är jag väldigt tveksam till vad jag tror på och inte tror på. Jag orkar inte tänka på det just nu. Vad jag däremot vet att jag tror på är "the law of attraction". Jag tycker att ALLA pratar om det här, men jag vet inte hur många som egentligen känner till det. Googla det, kolla upp det. Det är typ det viktigaste och mest användbara man nånsin kan lära sig, och jag förstår inte varför barnen inte lär sig om det i skolan.

Det handlar i grunden om positivt tänkande helt enkelt, men... hardcore. Det bygger på tankar som kan hittas redan världens äldsta religioner, och det har liksom hängt i, men har aldrig fått särskilt mycket uppmärksamhet. Förrän nu då. Men jag tror inte att det kommer att stanna kvar i media så länge. Folk kommer tröttna på det, för att det faktiskt är jobbigt och krävande, och så kommer de fortsätta att se på TV och klaga över att nu är det måndag igen.

Åh, Jörlanda

Så jag var hemma hos A. och hennes mamma ikväll (ett annat A. och en annan mamma). Det var skitjuste. Jag gillar verkligen att prata med henne. L., hennes granne, kom förbi och sa en hel del intressanta saker också.

Jag tycker verkligen att jag bor fantastiskt fint. När jag cyklade till bussen i morse var jag ca en meter från en råbock och två harar. Och när jag cyklade hem ikväll var allt bara helt underbart. Jag älskar det här stället!

Lev ditt liv som om...

Jag läste i en bra bok att man borde lägga åtminstone en timma per dag åt att verligen bidra med nåt slags värde till den här världen. Så jag tänkte att jag ska försöka skriva varje dag från och med nu. Jag vet inte hur jäkla mycket värde jag bidrar med genom det, förstås, men jag tänker mig att det väl alltid är något.

Så jag träffade A. och hennes mamma igår. Det var trevligt. Det regnade ofantligt mycket. Det finns nog inte så mycket mer jag borde säga om det, egentligen.

Dagens ego-boost: Jag har börjat känna att jag måste köpa en massa nya kläder, av den enkla anledningen att jag känner att en sån som jag borde ha betydligt mer enastående kläder än jag har. Det finns bara en av mig i världen, trots allt, men med min garderob signalerar jag att det finns typ 50 miljoner andra likadana.

En annan intressant sak jag läste i samma bra bok var att man borde leva sitt liv som om ens far var död. Det gäller nog bara för män. Det kan ju låta lite hårt det där, förstås, men tanken är inte så ond. Man kan älska sin pappa jättemycket. Grejen är bara den att man ska tänka efter om man skulle ha gjort något annorlunda om ens far plötsligt dog. Det där är faktiskt något som jag har tänkt på, men jag har aldrig tänkt på att jag skulle kunna leva nu som om det redan hade hänt.

En sak som genast slog mig var att om min far dog skulle jag hoppa av min utbildning. Rätt så intressant. Det betyder ju att jag borde göra det nu. Men det känns ÄNDÅ för svårt. Jag känner ändå att jag nog inte borde göra det. Men jag överväger det mycket, fram och tillbaka, och kommer komma fram till rätt sak att göra under det här året.

Om jag ska skriva varje dag kan jag banne mig inte skriva för mycket nu, så hej då.

Männen i mitt liv

Jag har tänkt mycket på manliga förebilder det senaste. Det finns dåligt med såna. Det finns väldit få män som jag känner att jag skulle vilja vara som. Jag hörde nån som skämtade (eller vad allvarlig, jag vet inte riktigt) att Jeffrey Lebowski var en, i och för sig, och tja, det ligger kanske nåt i det trots allt. Jag skulle vilja vara som han. Ja, han är nog en bra förebild.

Annars är den enda klockrena förebilden jag kommer på Neal Cassady (googla!). Men inte ens Neal var perfekt, jag menar, han dog för tidigt för att han tog allt för långt, och han sa på älre dar att han ångrade hur han hade levt sitt liv, men ändå. Jag tycker han är en av få bra förebilder.

Sen... jag vet inte. Kanske Charles Bukowski, men det känns samtidigt dumt att ha en ensam alkoholist som förebild. Men det är på den nivån det ligger, liksom.

Annars finns det ju en del fiktiva män man kan ta efter. Lebowski, som sagt, och James Dean i "Ung rebell". James Dean är jäkligt inspirerande där, faktiskt, jag borde se den igen snart. Brad Pitts karaktär i Ocean's-filmerna är bra, har jag för mig.

Jag har tänkt en del på min mellanstadieklass också. Där fanns en del killar som var riktigt bra förebilder. Jag undrar hur de är nu för tiden. Framför allt en kille som hette D. Han var en riktig hårding, och jag tyckte inte alltid om honom direkt, men alla tjejer älskade honom, förstås. Typisk sån kille som har fattat vid 10 års ålder precis vad livet går ut på. Det senaste jag hörde om honom var i och för sig att han bor hemma hos sin mamma och kör grävare, men ändå. Lätt att han gör det under sina premisser och att han lever livet fullt ut. Jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt, men inget han gör kan vara fel, känns det som.

Sen fanns det en kille som var kompis med D. ett tag, som hette B. B. var däremot inte alls en hårding. Han var väldigt mjuk, men tjejerna älskade honom för det istället. Men han hade också en sån där "jag vet vad det går ut på"-inställning till livet. Och det måste funnits nån anledning till att han var kompis med D.

Jag vet mer om B. Jag vet vad han gjorde på gymasiet, etc. Då var han fantastisk. Jag beundrade honom verkligen, och jag vet inte vad han gör nu, men jag skulle nog fortfarande beundra honom. Däremot gillade jag inte när han pratade med mig på gymnasiet. Det kändes alltid som att han var nedvärderande, det kändes som att han pratade med ett barn. Men så här i efterhand tror jag att det mer var en relflektion av hur jag kände inför mig själv. Sanningen att säga var B. en av få personer som verkligen var snäll mot mig och tog mig på allvar, och det kände jag inte att jag förtjänade, så det fick mig att må dåligt. Då hade jag mer respekt för de som betedde sig dåligt mot mig. Jag var dagbarn hemma hos B.:s mamma ett tag också, så det kanske fick mig dåligt inställd från början.

Sen fanns det en tredje kille som hette T. T. är kanske den jag beundrar mest, för han var skitbra med tjejer, sanslöst bra, och ändå var en riktig nörd. Mitt kompisgäng var ganska lågt ställt, socialt sett under den här tiden, för tja... vi kan åtminstone säga att jag var jäkligt töntig. Men jag var kompis med T., och han hörde liksom till vår bekantskapskrets. T. älskade Star Wars, och framför allt ÄLSKADE han Boba Fett. Men han var den typ av kille som kunde sitta och prata om Star Wars med klassens hetaste tjej och hon älskade det. Och T. var definitivt inte snygg.

Däremot var han något av en gentleman. Han var otroligt trevlig, jämt. Det borde inte gå hem att vara så trevlig, men det gjorde det. Och det spelade liksom ingen roll vad han gjorde, alla älskade honom ändå. I sexan, tror jag det var, var det typiskt barnsligt att ha vattenkrig och sånt, men han började prata om att han skulle ha ett kalas och att det skulle vara vattenkrig, och han drog i gång på Super Soakers och grejer, och tjejerna bara älskade det.

Jag försöker tänka på de här killarna och vara mer som dem. Jag tror inte att det spelar ett skit till roll att de gjorde grejerna jag tänker på när de var 12. Jag tror att deras sätt att se på verkligheten, deras sätt att hantera människor funkar lika bra idag som då.

Men jag kan inte alltid sätta fingret på vad det var som gjorde dem så bra. Det är lättast med D. Han var trots allt en typisk "bad boy", samtidigt som han var frökens favorit. Jag rånade ett mynttelefon en gång tillsammans med honom, och det var bland det mest spännande jag har gjort, men för honom var det nog vardagsmat.

T. flyttade till USA efter sexan, och jag ville faktiskt redan då fråga honom vad det var han egentligen gjorde, varför han var så bra med tjejer, men det blev aldrig av. Jag minns en sak på klassresan i sexan dock, som jag har tänkt tillbaka på många gånger:

Det var på kvällen, och vi satt på en bänk utomhus, jag, han och en tjej som hette S. Den här tjejen var inte alls nåt speciellt. Hon var en rätt töntig tjej faktiskt, och jag förstod inte varför han pratade med henne, men efter att hon hade gått sa han till mig: "Man ska alltid prata med tjejer. Man kan få reda på en massa intressant."

Och det var ju sån han var. Han pratade med alla tjejer, verkligen, och han verkade faktiskt verkligen älska alla tjejer. Han var alltid en romantiker, på ett bra sätt. Han älskade tjejer i allmänhet. Fy fasen vad bra.

Here is London, giddy London. Is it home of the free or what?

Alla namn kommer utelämnas hädanefter, istället för att utlämnas, för alla gillar inte det, och då är det väl lika bra att skippa allas.

Jag var i London i helgen med klassen. Det var skitkul, verkligen! Det var så mycket intryck att det inte var klokt. Jag hade aldrig varit där innan.

Jag tycker alltid det känns konstigt att komma till såna ställen, kanske för att jag inte gör det så ofta. Det känns som att det borde vara en helt annan verklighet där än här, men det är det inte. Jag tänkte på det redan när planet landade. "Oj, samma gräs."

Men det var nice. Jag åt en massa sandwichar, kan jag säga. Det gick dock åt mycket mer pengar än jag hade räknat med, så jag måste budgetera om inför mitt sabbatsår. Sabbatsåret som jag förresten har tagit officiellt nu. Ingen skola på över ett år! Men i alla fall, J. sa också det, att det är så himla mycket roligare att vara ute och resa om pengar inte behöver vara begränsande, och det borde jag faktiskt tänka på.

Jag hade ett jäkligt bra snack med J., förresten, första kvällen, på Old China Hand. Vi pratade om allt mellan himmel och gjord, inklusive tjejer och självkänsla. Han sa mycket bra saker, och sedan, under resten av resan, kommenterade han flera gånger om grejer jag hade gjort bra och peppade mig rent allmänt, vilket kändes hur bra som helst.

Jag var med D. på Rough Trades skivaffär. Den var inte alls rolig, jag orkade bara vara där en liten stund, innan jag gick ut och satte mig i en park och väntade på honom.

Lördagkvällen satt vi först i en park bland en massa biografer, jag vet inte vad den hette. En kille hade burit ut madrass och kuddar och grejer och låg lutad mot ett träd. Det såg underbart ut. Vi satt där och drack lite vin, men då kom det poliser och tog det ifrån oss. Åh, så dumt.

Senare skulle vi till Notting Hill och se Ed Harcourt spela, eller åtminstone jag, L. och E. Vi tog Central Line dit, vilket var ett stort misstag, för det var sista dagen man fick dricka alkohol på tunnelbanan, så det var världens fest där, och varmt och kvavt och rökigt och eländigt. Fast jäkligt kul ändå. Helt klart var det världens stämning. Vi träffade en italienare där som var riktigt juste och bjöd mig på en drink. Den var rätt stark. Han blev tokförtjust när L. sa att vi var från Sverige, och sen var det bara en massa "svenska flicka" och grejer hela tiden.

Allt hade varit helt juste om det inte var för att tågskiten fick stopp nere i tunneln och stod stilla där i en halvtimma. Då var det verkligen varmt, kvavt och eländigt. Det fanns verkligen ingen luft. Jag ville inte tänka på vad som skulle kunna hända, alla stod och slog i taket på vagnen och var allmänt labila, men det gick bra. Vi missade spelningen, dock.

Skönhetsblogg

Jag skriver det här väldigt försenat, men jag var hos frisören förra veckan. En kille, den här gången. Åh, jag blev inte glad när jag insåg det. Jag gick till det här stället jag brukar gå till, där jag trodde att det bara jobbade tjejer, för jag gillar verkligen att bli klippt av en tjej. Frisörtjejer är alltid så snygga. Och de är inte född-snygga, utan jobbat-på-det-snygga. De har bra utstrålning.

Men i alla fall, en kille var det. Dock var det min bästa klippning nånsin, tror jag. Han var inte mesig, han sa vad han tyckte jag borde göra, men han tvingade mig inte till det, utan var noga med att jag fick välja. Dessutom lärde han mig mycket. Han sa att jag var TVUNGEN att börja använda balsam, t ex, för mitt hår var det värsta han hade sett, och snart skulle det ramla av, om jag inte skärpte mig.

Och han rekommenderade ett jättebra vax, som jag köpte, och som jag är grymt nöjd med.
Inget vax jag använt innan har varit som det här. Det har funnits anledningar till att jag inte velat använda det, liksom. Men det här... det här är som himlen. Det luktar grymt gott, och det blir så himla bra när man använder det.

Sen sa han att jag inte passade i långt hår heller, så han klippte mig kort, och först blev jag missnöjd, men nu är jag skitnöjd. Det påminner om hur jag haft det förr, men nåt är jäkligt mycket bättre nu; jag kan inte sätta fingret på vad.

Jag vet inte om det är fler än jag som får de där "Compare people"-breven från Facebook, men de är jäkligt deprimerande. Jag sjunker i alla kategorier. Och mina sämsta egenskaper är "Most talkative" och "Best mannered". Så träffande. Till och med Facebook inser mina problem; de måste vara stört uppenbara.

Länge hade jag åtminstone en bra egenskap: "Best potential father", jag låg fyra där eller nåt, men nu har jag sjunkt där också. Det kändes skönt att veta att man åtminstone skulle komma bli en bra farsa, men nej, inte ens det.

Självpepp

Idag, på matstaten, satt jag och tänkte, och plötslig slog mig en sak, och jag svär att det faktiskt var första gången jag tänkte på det. Jag tänkte på att det mest realistiska borde vara att satsa på att träffa en tjej som är ungefär lika "bra" som jag. Så har jag tänkt innan, jag tänkte på det mycket i gymnasiet. Men nu, för första gången, funderade jag över hur en sån tjej skulle vara, och då slog det oerhörda mig:

Hon skulle vara jäääkligt bra, faktiskt.

Helt seriöst. Jag är jäkligt bra på så många olika sätt (inte för att vara blygsam) och det betyder att jag faktiskt inte ska nöja mig med nåt sämre. T ex är jag rätt trevlig och snäll, så hon får banne mig vara trevlig och snäll.

Jag kände mig lite tveksam till om jag skulle skriva ett sånt här inlägg eller inte först, men ärligt talat, så här hoppas jag att alla tänker. Jag hoppas att det bara var jag som var lite bakom flötet ett tag. Alla borde tycka att de själva är bra. Och skulle man inte tycka det så får man fixa det där som inte är bra.

It's cool, we can still be friends

Jag har inte tänkt på henne på ett tag nu, eller jag har tänkt, men det har inte känts jobbigt. Men så stack vi till havet idag, med projektgruppen, och vi åkte för bi Henrics för att hämta upp lite grejer. Han bor ju tyvärr granne med henne, och bara att se hennes hus och se hennes bil stå parkerad där högg som en kniv.

Det känns fortfarande jäkligt dåligt. Jag tänkte ringa henne ikväll, men jag tror inte att det blir så nu. Jag satt jättelänge med telefonen i handen och funderade över om jag borde göra det eller inte, om vi skulle ha nåt att prata om, etc. Dessutom ringde jag ju henne häromdagen och sa att jag inte tyckte vi borde ses över huvud taget på ett tag, så det skulle kännas lite dumt att ringa och vilja prata så här snart igen. Och jag vill inte ringa bara för att bli utskälld och kallad velig och behöva svara på vad felet med mig egentligen är.

Men jag saknar henne verkligen nu. Det har gått så långt att jag till och med saknar att gräla med henne. Men jag vill inte ringa och säga det, för jag vill inte vara en plåga. Men jag vet inte vad jag ska ta mig till, riktigt. Obehaget sitter som en klump i halsen. Jag börjar äntligen förstå vad det uttrycket betyder.

Känslan men inte rätta viljan

Jag är helt galen i Påtalåten just nu. Visst har jag hört den förut ibland, det är ju svårt att inte ha gjort det om man är svensk, men jag har aldrig lyssnat ordentligt på den förrän nu. Den är ofattbart bra. Jag vill bara lyssna på den om och om igen! Det känns som att den fångar mitt liv just nu totalt. Nu måste jag lyssna mer på Ola Magnell, helt enkelt.

Angående sanningssägandet så hakade jag upp mig rätt rejält idag när jag pratade med Jenny. Hon frågade om "allt" var "bra", och jag sa att "ja, nästan". Då undrade hon förstås vad det var som gjorde att det inte var helt bra, och då blev jag helt ställd, för jag insåg att jag inte ville säga var det var. Så jag satt bara tyst och stirrade framåt. Tillslut började hon prata om nåt annat.

Det där är jättedumt. Så får jag inte bete mig, för då får jag liksom inte ut nånting av det här. Då verkar jag bara dum i huvudet, och jag växer inte direkt själv heller. Men jag märker hur svårt det är, helt enkelt, och jag ska bättra mig. Det ska bli sanning utan att tveka, till slut.

Bara sanning - Dag 1

Idag var min första bara sanningsdag, och det kändes bra. Inget märkvärdigt hände, dock, så jag har inget roligt att berätta. Allt kändes jäkligt skönt idag, men det hade nog mycket med att jag var bakis att göra, och att alla andra också var det. Det var väldigt mysigt. Maria tog med lunch till mig. Det var fantastiskt snällt gjort!

En sak hände, förresten. När vi åt lunch nämnde jag att jag hade suttit och kollat ut genom fönstret och tänkt en massa, och kommit fram till en del saker. Maria och Johannes frågade vad jag hade kommit fram till, och jag tänkte att nu är det upp till bevis för min ärlighet, men så sa jag "Ja, eh, vill ni att jag ska säga?" och då sa de att nej, det behövde jag inte, om jag inte ville, och då lät jag bli. Jag ljög ju inte, men jag slingrade mig undan. Så får jag inte hålla på, men det kan ju vara en bra utväg om det verkligen är en jobbig situation. Fast fasen... nej, så får jag inte hålla på, punkt slut! Annars blir det här ju helt uddlöst.

Waiting, Wishing...

Jag sitter här och gör absolut ingenting, så jag kan lika gärna skriva lite. Jag är i skolan. Jag är den enda personen på Chalmers, verkar det som. Jag skulle ha träffat min grupp kl 11, men de har inte dykt upp än. Alla har försovit sig eller missuppfattat att vi skulle ses. Dessutom trodde jag att det var kl 10, så jag har suttit här i snart två timmar nu. Pyton mår jag också. Men det är inte som att jag klagar egentligen. Jag älskar sånt här, att bara sitta och vänta. Ärligt talat, ingen sarkasm.

Idag ska jag testa att vara helt ärlig. Jag tänker att jag är rätt ärlig allt som oftast, men idag ska jag bara säga 100 % sanning. Till att börja med ska jag dock bara göra det när folk frågar mig saker. Alltså, jag ska inte säga att jag hatar folk om de inte frågar mig vad jag tycker om dem, d v s. Men det ska bli spännande. Jag hade velat skriva mer om det egentligen, men min hjärna är verkligen inte igång.

Igår var det Valborg. Jag gick runt och kollade på allt folk som stod och väntade på cortègen. Jag mötte Viktor och pratade lite med honom. Det var två tjejer där också, med honom. Jag borde verkligen veta vad de heter, men jag minns inte nu. Hon som är ihop med Daniel och hon Bertilsson... Minns verkligen inte namnen nu. Jo... Carro, va? Carolina, Karolina, nånting. Jo. Jag är en skam.

Sen gick jag vidare. Jag tänkte att jag skulle gå längs hela cortègevägen. Men så mötte jag Maria och Emma, och de frågade om jag inte ville följa med dem istället, och det ville jag, visade det sig. Så jag kollade på cortègen med dem. Det var skitkul, faktiskt. Inte cortègen i sig, då. Den var apkass, förstås, men det var kul att vara där. Maria fick förklara vad ungefär hälften av vagnarna syftade på för nyheter. Jag har inte hängt med alls i nyheterna, känner jag. Men det är skönt.

Sen gick jag till Jackie och Annas fest. Det var väldigt kul där, men jag hade velat att A. var där. Jag hade sett fram emot det. Fast det kanske var lika så bra, om man ska försöka se rationellt på det.

He cleaned up the dung

Det var underbart väder idag. Jag har gått tillbaka till min vinterjacka igen, dock, för det är fan kallt, och jag fattar inte att ingen annan märker det. Folk går omkring utan nånting på sig, bara för att solen råkar titta fram lite. När jag svettas byter jag. Dessutom tycker jag att jag ser rätt cool ut.

Jag gick ner till biblioteket för att hitta en ny bok. Jag har börjat lyssna på musik när jag är ute och går igen. Det är verkligen värsta grejen. Speciellt nu när jag har kåporna. Det är inte så himla jobbigt att gå omkring med kåpor egentligen. Det är så löjligt mycket bättre ljud, dessutom. Jag testar nån gång ibland att gå tillbaka till snäckorna, men antingen hör jag ingenting, eller så måste jag höja så att det skär i öronen. Och hur som helst blir det ingen bas över huvud taget. Jag behöver min bas.

På biblioteket var det nice som vanligt. Jag gillar verkligen bibliotek. Jag skulle vilja tillbringa mycket tid där. Men bara för skojs skull. Jag skulle inte vilja sitta där och arbeta. Det förstår jag inte varför folk gör. I Växjö brukade jag i och för sig gå till universitetsbiblioteket och sitta där och plugga, men det var bara för att inte gå under av ensamhet.

Jag var på väg till tredje våningen för att hitta en roman egentligen, men stannade på andra, och svängde in till religionshyllan. Jag tänkte hitta nåt om indiskt tjaffs, men så råkade jag se buddhismsektionen och var bara tvungen att kolla igenom titlarna, och hittade en som hette "Essential Zen". Det var en samling zentexter. Jag visste direkt att det var den jag ville låna. Synd, på sätt och vis. Jag hade planerat att hänga på biblioteket tills de stängde egentligen, men nu kändes det lite fånigt.

Jag tänkte jag skulle citera en liten dikt jag hittade i boken, om man nu får göra det. Den är så kort, så det går nog bra.

"He was offered the whole world,
He declined and turned away.

He did not write poetry,
He lived poetry before it existed.
He did not speak of philosophy,
He cleaned up the dung philosophy left behind.

He had no address:
He lived in a ball of dust playing with the universe."

Jung Kwung

This is a new testament

Jag läser Nya Testamentet just nu. Jag har hållt på med det rätt länge, faktiskt, sen i höstas nån gång. Jag läser läser en liten bit varje dag. Nu är det inte så mycket kvar, dock, jag har kommit en bra bit över hälften.

Jag gillade evangelierna rätt mycket. Jesus verkar ha varit en riktig toppenkille. En sån vill man ha till kompis. Apostlagärningarna var också bra läsning. Man fick nåt slags historiskt grepp om saken. Men... sen började skiten. Sen började alla Paulus brev, och jag är fortfarande inte färdig med dem. Jag hade aldrig tänkt på hur mycket av NT som faktiskt är just brev, och jag hade verkligen ingen aning om att nästan alla är skrivna av en och samma kille. Paulus. Han är till råga på allt en stor idiot. Han är så puckad och uppblåst att det inte är sant. Jag ryser av obehag när jag läser det han skriver. Och jag förstår inte hur man kan ha det till grund till en hel religion, vad det här puckat hasplar ur sig. Det är han som säger att homosexuella ska brinna och allt det där. Men hela hans stil är kass.

Visserligen är ju Koranen kanske ännu värre då. Den är ju verkligen skriven av bara en kille. NT har ju en del andra författare också. Men ändå. Paulus träffade aldrig ens Jesus! De av författarna som gjorde det skriver mycket vettigare grejer, men jag har inte läst Petrus brev än, så jag ska inte säga för mycket. Sen var ju Paulus tydligen kompis med gänget som hade träffat Jesus, och de tyckte att han var reko, så man vet ju aldrig. Men de kanske inte läste hans brev, heller...

Paulus skriver i och för sig själv i nåt av breven att han är elak i brevform men snäll i verkligheten. Varför det nu är så förtäller inte historien. Hur som helst känns det lite konstigt, tycker jag att skrifterna till världens största religion knåpades ihop på max c:a 200 år (de viktigaste texterna på max 50 år), medan de övriga religionerna tog betydligt längre tid på sig. Jag tänkte just skriva att det ger de andra religionerna mer "kött på benen", men så slog det mig just att det kanske är tvärtom... Det ÄR ju faktiskt rätt konstigt att nånting drar igång så fort. Speciellt med tanke på att det var så längesen. De hade ju inte e-mail eller nånting.

Sicko

Jag är sjuk. Jag var betydligt mer sjuk igår, i och för sig, men jag fortfarande inte ok. Det började med att jag hade värsta halsbrännan på morgonen, och sen slog mig förkylningen som en långsam slägga under dagen.

Jag hade feberdrömmar i natt. Feberdrömmar är de värsta. Mina är så jäkla repetiva att jag inte står ut. I natt handlade allt om olika rum. Det handlade om att få plats i olika rum. Mest om att få plats med att lagra så många aluminiumrör som möjligt i varje rum. Mina feberdrömmar har liksom ingen handling. De är bara små såna där problem, som upprepas om och om igen. Nytt rum, nya rör. Nytt rum, nya rör, etc.

Det hände nåt i morse som fan inte var ok. Det som hände var egentligen ok, men min reaktion på det var inte ok. Jag var påväg ner ifrån köket, med macka och en kopp te i handen. I trappan stod det en verktygslåda, som tillhörde en gubbe som var inne och renoverade en av mina grannars lägenhet. Jag såg lådan, men i min feberyra råkade jag sparka till den lite med foten i alla fall, så den välte utför trappan, slog ihop sig själv och dunsade ner på golvet. Det måste ha varit fullt med skruvar eller nåt i den, för det lät förjävligt. Gubben kom ut ur lägenheten för att kolla vad som hade hänt, och jag sa "Jag råkade välta den". Han var sur och vresig och sa "Ja, RÅKADE. Du har väl för fan ögon att se med?" Jag gick in till mig och stängde dörren.

Jag kände mig upprörd och gick och satte mig. Det var då jag började gråta. Jag grät något så ofantligt. Tårarna bara strömmade och det fortsatte i säkert en timme. Det kändes som när jag var liten. Då grät jag i tid och otid. Det var inte som att jag egentligen brydde mig om ifall den här idiotgubben var vresig mot mig eller inte. Han tog det ju rätt bra egentligen, med tanke på att alla hans skruvar och muttrar antagligen blandades i lådan, och jag bad ju inte ens om ursäkt, om man ska vara petig. Men det var ändå något som brast för mig.

Kanske hade det mest att göra med att jag var väldigt trött och slut av febern och förkylningen, men jag tror egentligen inte det. Jag tror det är nåt annat.

Det känns som att jag är inne i lite av en kris. Jag har funderat mycket över vad som egentligen är mitt stora intresse. Alla har väl ett intresse? Har inte alla något de brinner för? Det känns inte som att jag har något. Jag brukar visserligen säga att det är musiken, och visst gillar jag musik, men det känns alltid lite som en lögn när jag säger det.

Jag har alltid letat bland grejer jag håller på med och gör, för att försöka komma på vad det är jag verkligen vill syssla med, men nu i dagarna har jag börjat undra om det kanske möjligen kan vara så att det är något som jag inte har testat på än. Det är ganska uppenbart att jag har valt mina intressen efter saker som man kan göra själv. Det låter ju inte så hälsosamt, vid en första anblick.

Det enda jag kan komma på som jag verkligen skulle vilja göra, är att starta ett rock 'n' roll/alt-countryband. Om nån vill vara med, så lämna en kommentar.

Istället för mitt liv

Jag känner mig ganska förvirrad i livet just nu. Jag har verkligen ingen aning om vad jag borde göra med det. Och grejen är att jag har ingen aning på ett så djupt, grundläggande plan, att jag inte ens vet om någon förstår vad jag menar när jag skriver det här.

Grejen är att jag känner mig rätt bra. Jag mår himla bra, faktiskt. Bättre än på länge. Men ändå... Jag undrar verkligen vad jag borde ta mig till. Och det värsta är att det är ingen som vet. Själva problemet är sånt att det kan inte finnas någon människa som vet svaret. Ingen kan veta om något är en vettig lösning, eller en vettig sysselsättning. Det finns liksom ingenstans att vända sig.

Freaks and Geeks

Jag har börjat kolla på en serie som heter "Freaks and Geeks". David sa för längesen att det var en av hans favoritserier, och nu hade jag inget att se på, så jag tänkte ge den en chans. Jag är bara på tredje avsnittet ännu, men den är skitbra hittills. I och för sig antar jag att det är många som inte skulle gilla den, för den är på gränsen hela tiden till att vara lite ostig, men ju mer jag kommer in i den, ju mer gillar jag den.

Den handlar om några gäng ungar i high school, och det utspelar sig på 70-talet nån gång. Serien själv är dock mycket nyare, men jag vet inte exakt hur ny. Jag kan inte sätta fingret på vad som är så bra med den, men den är väldigt härlig.

Jag börjar gilla amerikanska high school- och collegegrejer mer och mer. Jag undrar om det verkligen är sådär, som det är i filmerna och serierna. Det är väl klart att det på sätt och vis inte är, men på sätt och vis måste det ju också vara så, inte sant? Vitsen med dem måste väl ändå vara att ungarna kan relatera till skiten på nåt sätt?

Det verkar väldigt kul att växa upp i en amerikansk förort, hur som helst. Tryggt. Alltid soligt. Alltid fullt med upptåg. Att växa upp med baseballmatcher och cheerleaders och homecominggrejer och Gud vet vad.

Och jag vet att jag romantiserar allt och att allt det där antagligen är rätt jobbigt egentligen, och om jag hade växt upp där hade jag nog inte gillat det alls, och att det finns motsvarigheter till allt det där här och att jag aldrig har intresserat mig för det här. Men ändå. Bara att växa upp i ett villaområde i Stenungsund verkar rätt coolt, tycker jag. Nösnäs kändes ju ändå rätt mycket som amerikansk high school, nu när jag tänker efter. Och där fanns ju den stora idrottsarenan och elljusspåren och ja, allt jag förknippar med USA. Och hade jag bott i nått av de flådiga villaområdena hade jag kunna gå över gatan för att hälsa på kompisar och spelat fotboll på gatan och ritat med krita på gatan och varit på stora fester...

Jag vill att mina barn ska få ha det så. Jag ska låta dem växa upp i USA eller Stenungsund.

Nostalgi

Jag gjorde en omelett idag. Med bacon. En jätteenkel variant, men jag kände mig verkligen sugen på det. Fast det var inte så jäkla gott, faktiskt. Jag ångrar mig alltid när jag har gjort sånt där. Jag gillar det aldrig riktigt. Min favoritmat just nu är pasta med stekt svamp och lök, och aioli. Grymt gott! Jag läste att Allen Ginsberg åt svamp och lök till frukost jämt. Det vill jag också göra.

Jag såg just på "Juno". Skitbra film, verkligen. Jag rekommenderar den till alla, om det nu är nån som fortfarande inte har sett den. Jag gillade verkligen stämningen. Det är såna filmer jag gillar mest, just nu. De som försätter mig i en viss stämning. Det spelar inte så stor roll om handlingen är värsta bra eller inte. Jag vill bara åt stämningen. Det är samma sak med film som med musik och böcker. Jag vill att de ska vara som laddningsstationer för mitt själsliga batteri, så att säga.

Den fick mig att tänka på en sak också, nämligen hur annorlunda mitt liv var, en gång in tiden. Ibland när man har med mig att göra får man säkert intrycket av att det alltid har varit dåligt och att det är först nu som saker och ting börjar bli bra. Åtminstone tänker jag själv ofta på det på det viset. Men det är verkligen inte sant. Det var dåligt ett tag, typ 16-20, men innan dess var det skitbra! Åtminstone, säg... 10-15. Jag tror att det är rimligt att säga så. Jag tänker speciellt på hur det var i scouterna. Bland mina allra bästa minnen är scoutminnen. Kanske inte direkt för att det var scouterna, just. Det är inte som att jag rekommenderar någon att börja i scouterna. Men jag rekommenderar inte någon att avstå heller, för den delen. Jag tror inte att det hade så mycket med scouterna att göra över huvud taget, utom att det var som "en andra värld", där saker var annorlunda än i skolan. Allt var på huvudet, faktiskt. Och man åkte på läger och sånt. Vissa kanske åkte på läger med fotobollen och gillade det, men jag åkte på scoutläger. Visserligen åkte jag på fotbollsläger också, men jag avskydde det. Blä, fotbollen är ett kapitel för sig, vilken tortyr!

Och det var personerna på scouterna. Mest personerna. Dock måste jag ändå säga att min generella uppfattning om scouter är att de är idioter. Jag ryggar tillbaka när jag ser dem på stan. Men det fanns alltså några guldkorn där också. Och när jag tänker tillbaka på hur bra allting kändes där och då... Ja, då tänker jag på hur bra det kändes, helt enkelt. Det var verkligen tider. Och jag vill vara mer som jag var då. Eller som vissa andra var då.

Murakami

Igår försökte jag skriva en novell igen. Det gick åt skogen. Det går alltid bra i början, men så blir det dags för en dialog, och då går allt åt pipan. Jag kan verkligen inte skriva dialoger. Det är konstigt.

Jag har börjat inse på ett helt nytt vis, hur bra det är att ha vänner. Jag börjar verkligen känna att jag behöver dem. Att jag inte vet vad jag skulle ta mig till utan dem. Det känns som att jag har levt betydligt mer tillknäppt, känslomässigt sett, än vad jag har insett tidigare. Nu när jag blir tvungen att börja släppa fram känslorna mer, kommer allt på en gång (ja, här kommer alla känslorna på en och samma gång) och mycket av det som kommer är dåligt. Fasen, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Jag har verkligen känt mig deprimerad den här helgen. Så här nere har jag inte varit på väldigt länge. Jag kan inte ens minnas när det hände sist.

Men det känns lite bättre nu. När jag mår dåligt börjar jag alltid tänka på framtiden, och hur jag ska ta mig ur det här tillståndet, och vad det ska komma för något bra sedan, men det är helt fel sak att göra, tror jag. Det är mycket bättre att fokusera på här och nu. Som igår kväll. Jag var ganska nere och bitter över det ena och det andra, men så gick jag och lade mig, och då lade jag märke till hur skönt det kändes att ligga i sängen, hur skönt det var med täcket mot min hud, och vips kändes livet värt att leva igen.

Jag läser en bok av Haruki Murakami nu. Jag har tänkt läsa något av honom länge. "Blind Willow, Sleeping Woman" heter den. Det är en novellsamling. Jag gillar noveller. De är så härliga att läsa. De verkar så härliga att skriva också, det är därför jag vill göra det, men det lyckas som sagt aldrig, så det är kanske lika bra att inse att man inte kan göra allt här i världen. Lika bra att bara njuta av att läsa dem istället.

Intervention

Jag vet att jag är seg som attan med att fatta det här, men... "Intervention"! Det är den bästa låt jag hört på evigheter! Ibland hör man låtar som vänder upp och ner på hela ens sätt att se på musik, och det här är en sån låt. Åtminstone för mig. Jag har gillar Arcade Fire ändå från början, men av nån anledning aldrig lyssnat särskilt mycket på dem ändå. Men efter den här låten måste jag bara kolla upp dem bättre.

JAG ÄR

Jag känner att jag börjar få blodad tand för det här med bloggande nu!

Jag satt just och tänkte på mina oxvaktarbilder. Jag målade dem i vintras, för jag ville ha något jag själv hade gjort på väggarna, och jag var rätt inne på zen. Jag funderade nu på om jag skulle ta ner dem, för det känns inte som att de betyder lika mycket för mig längre. Det känns lite som hyckleri att ha dem där. Jag respekterar verkligen folk som håller på med det där, och jag vill inte sitta här och halvfisa lite zen-aktigt tänk.

Men jag tror att jag ska ha kvar dem. Dels tycker jag att de blev himla snygga, och dels finns det nog något värt att påminnas om i dem i alla fall. De handlar om en persons utveckling, från det att han först börjar intressera sig för zen, tills dess att han når full upplysning. Trots att jag är inne på en mer deistisk livsåskådning nu, kan jag inte riktigt släppa det där med upplysning. Det måste ju bara ligga nåt i det, helt enkelt.

Jag vill så gärna få de stora religionerna att gå ihop. Jag vill så gärna att det verkligen ska vara så att "alla religioner är ett fönster mot Gud". Egentligen vill jag dock inte använda ordet Gud, för det retar upp så många, och får folk att tänka i banor som inte alls är vad jag menar, så det vore bättre om jag kunde komma på ett annat ord att använda, så att vi alla kunde börja från carte blanche, så att säga, med så få förutfattade meningar som möjligt. Inom taoismen pratar man ju om "vägen". Vägen är ett riktigt bra ord. Det är inte många som blir upprörda av "vägen", och det frammanar en bild som attraherar många, tror jag. Det attraherar mig, i alla fall. Jag gillar också den judiska idén, att ha ett ord, JHV, eller vad det nu är, ursäkta min okunnighet, som inte får uttalas. Om man inte kan gå omkring och snacka om det hela tiden så undviker man en hela massa gubbar på moln, tror jag.

Men jag vill ju att det ska gå ihop för att göra allt lättare för mig själv, egentligen. För då finns det EN sak att ta ställning till, inte en massa olika. Och följden blir också att om det bara finns EN sak, då är det plötsligt en mycket mer vettig och viktig sak än vad en massa olika grejer är, för bara det faktum att det finns en massa olika grejer gör att man tänker att det kanske inte spelar nån roll vad man väljer. Och just nu känner jag att jag tror att det faktiskt spelar roll. Det är inte som ett gäng hockeylag, där man hejar på det som råkar komma närmast från där man är född, eller sådär.

Hur som helst, jag tänkte på en annan sak, som Jack Kerouac sa när han blev kallad för kungen av beatnikarna, eller nåt sånt. Han sa "I'm not a Beatnik, I'm a Catholic". Jag tycker om det där citatet av många olika anledningar. Dels för att det helt enkelt är ett sånt klassiskt citat. Det känns verkligen som bevingade ord, så att säga. Dels för att det säkert var ett finger i ögat på många av dem som hyllade honom. Men också för att... Han höll liksom på med buddhism hela sitt vuxna liv, men sen, inte så länge innan han söp ihjäl sig, blev han katolik igen. Eller han pendlade liksom fram och tillbaka. Ungefär som han pendlade mellan andlighet och supande. Jag gillar sånt där pendlande. Åh! Ibland känns det som att jag inte tar något på allvar!

Det finns en annan sak jag gillar med det där citatet, förresten. Det är att det liksom antyder att det finns viktigare saker här i livet än vilket subkultur man tillhör. Jag tänkte på det idag, när jag gick förbi några... jag vet inte vad jag ska kalla dem, faktiskt. Låt oss, för alla praktiska ändamål, säga att de var punkare. De var de inte alls, men de skulle lika gärna kunna ha varit punkare. Jag skulle aldrig för mitt liv vilja lägga så mycket tid och energi för att särskilja mig utseendemässigt och "livsstilsmässigt" från andra människor. För det spelar ju egentligen ingen roll! Det spelar ingen jävla roll alls. Och det handlar inte om att "uttrycka sig själv" eller nåt sånt blaj. Att de ens tror att det är det de gör är en del av problemet. Om det bara var en klädstil, liksom. För det uttrycker inte sig själva. De uttrycker möjligtvis samhället de lever i, eller tidsandan eller nåt sånt där, men vem bryr sig om det?

Jag vet att det här är en svår balansgång, för visst måste väl alla få leva sitt liv som de vill, och det någon ser som meningen med livet är väl meningen med livet, etc? Om någon tycker att de uttrycker sig själva genom att ha vissa kläder, då gör det väl det, och om inte så är det väl bra att de är glada ändå?

FAST det ÄR ju inte så. Eller jag känner åtminstone inte att det är så. Jag känner det inte ett dugg. Det känns som att de pissar bort sin chans. Och det får de i och för sig gärna göra, om det är det de vill. Men det känns som att de inte ens vet om det är det de vill. Jag får känslan av att de inte har tänkt igenom saken tillräckligt noga. Men jag kan ha fel. Absolut. Och jag säger inte att jag själv har tänkt igenom saken tillräckligt noga. Tänker jag igenom den lite till, kommer jag kanske att bli som dem. Möjligheten finns. Men just nu är det inte vad jag tror.

Glad påsk

Hej, det var bara jag igen. Jag sitter här ensam på självaste Påskafton och gör ingen nytta. Fast jag är mycket nöjd, egentligen. Jag håller på och läser "Och solen har sin gång", som jag lånade av A., och jag har egentligen bara precis börjat på den, och vill fortsätta hemskt gärna, men så tänkte jag att jag kanske skulle skriva ett inlägg ändå. Det här är ju ändå min alldeles nya, fräscha blogg, och jag måste få igång skrivartarmen igen; den har varit nedsövd ett tag.

Jag blev hemskt sugen på att bli författare idag igen. Tydligen har Johan, min bror, börjat skriva en massa, och han pratade om hur mycket han gillade det, och då kände jag avundet hugga till inom mig, som så många gånger förr. Om någon ska skriva så är det väl jag!

Så jag valde mellan att börja på en roman eller att starta en blogg, och nu råkade det bli blogg. Men romanen ska nog komma, den också. Jag har kommit på att jag inte behöver skriva den i ett svep, som jag tänkt tidigare, utan jag kan skriva ner olika episoder ur mitt liv, lite hur som helst, och sen ordna samman dem i efterhand. Det är ett annorlunda sätt än vad jag alltid tidigare har tänkt mig. Charles Bukowski skrev "Postverket" på 14 dagar, och Jack Kerouac skrev sina böcker på en lång pappersrulle, så att han aldrig behövde avbryta det kreativa flödet genom att behöva byta papper. Skitsmart, men sånt behövs ju inte längre, med datorerna. Jäkla datorer. Pajar allt roligt igen.

Johan pratade också om att han ville intervjua Mormor. Också en av mina gamla idéer! Skrämmande att vi tänker så lika ändå. Jag tänkte att jag skulle intervjua Farmor, men så dog hon. Jag borde verkligen passa på att intervjua Mormor medan jag kan. Jag vill intervjua Mamma och Pappa också. Dels vill jag veta mer om deras liv, men framför allt vill jag att de ska berätta om min släkt, så långt tillbaka de minns. Det är därför jag måste passa på att intervjua Mormor nu, innan hon börjar tappa hjärnceller.

Eftersom bloggformatet inte bara tillåter, utan inbjuder till det, tror jag att jag ska passa på att skriva korta och många inlägg istället för få och långa, som jag annars brukar. Så nu får det vara nog för den här gången.

Först!

Hej och välkomna till min nya blogg. Jag heter Mikael, och den här bloggen kommer att handla om mina tankar om saker och ting. Kanske saker som händer mig också, jag får se. Äh, förresten, jag vill inte sätta upp några ramar alls. Det kommer ändå bara kännas dumt sen, när jag vill göra nåt annat. Jag har en dålig vana att göra sådär. När jag köper anteckningsböcker, t ex, skriver jag i början "Den här boken tänker jag använda till att bla bla bla". Maken till korkat.

"En perfekt dag för bananfisk" kommer rakt av från en novell av J. D. Salinger. "A Perfect Day For Bananafish" heter den. Jag vet inte vad den heter på svenska, faktiskt, men säkert nåt i stil med min översättning. Det borde den göra i alla fall.

Det är en av mina favoritnoveller. Titeln kommer från när huvudpersonen, Seymour, är på stranden och pratar med ett litet barn, en flicka, och försöker "lura" henne att det finns bananfiskar.