Det var underbart väder idag. Jag har gått tillbaka till min vinterjacka igen, dock, för det är fan kallt, och jag fattar inte att ingen annan märker det. Folk går omkring utan nånting på sig, bara för att solen råkar titta fram lite. När jag svettas byter jag. Dessutom tycker jag att jag ser rätt cool ut.
Jag gick ner till biblioteket för att hitta en ny bok. Jag har börjat lyssna på musik när jag är ute och går igen. Det är verkligen värsta grejen. Speciellt nu när jag har kåporna. Det är inte så himla jobbigt att gå omkring med kåpor egentligen. Det är så löjligt mycket bättre ljud, dessutom. Jag testar nån gång ibland att gå tillbaka till snäckorna, men antingen hör jag ingenting, eller så måste jag höja så att det skär i öronen. Och hur som helst blir det ingen bas över huvud taget. Jag behöver min bas.
På biblioteket var det nice som vanligt. Jag gillar verkligen bibliotek. Jag skulle vilja tillbringa mycket tid där. Men bara för skojs skull. Jag skulle inte vilja sitta där och arbeta. Det förstår jag inte varför folk gör. I Växjö brukade jag i och för sig gå till universitetsbiblioteket och sitta där och plugga, men det var bara för att inte gå under av ensamhet.
Jag var på väg till tredje våningen för att hitta en roman egentligen, men stannade på andra, och svängde in till religionshyllan. Jag tänkte hitta nåt om indiskt tjaffs, men så råkade jag se buddhismsektionen och var bara tvungen att kolla igenom titlarna, och hittade en som hette "Essential Zen". Det var en samling zentexter. Jag visste direkt att det var den jag ville låna. Synd, på sätt och vis. Jag hade planerat att hänga på biblioteket tills de stängde egentligen, men nu kändes det lite fånigt.
Jag tänkte jag skulle citera en liten dikt jag hittade i boken, om man nu får göra det. Den är så kort, så det går nog bra.
"He was offered the whole world,
He declined and turned away.
He did not write poetry,
He lived poetry before it existed.
He did not speak of philosophy,
He cleaned up the dung philosophy left behind.
He had no address:
He lived in a ball of dust playing with the universe."
Jung Kwung
fredag 18 april 2008
torsdag 17 april 2008
This is a new testament
Jag läser Nya Testamentet just nu. Jag har hållt på med det rätt länge, faktiskt, sen i höstas nån gång. Jag läser läser en liten bit varje dag. Nu är det inte så mycket kvar, dock, jag har kommit en bra bit över hälften.
Jag gillade evangelierna rätt mycket. Jesus verkar ha varit en riktig toppenkille. En sån vill man ha till kompis. Apostlagärningarna var också bra läsning. Man fick nåt slags historiskt grepp om saken. Men... sen började skiten. Sen började alla Paulus brev, och jag är fortfarande inte färdig med dem. Jag hade aldrig tänkt på hur mycket av NT som faktiskt är just brev, och jag hade verkligen ingen aning om att nästan alla är skrivna av en och samma kille. Paulus. Han är till råga på allt en stor idiot. Han är så puckad och uppblåst att det inte är sant. Jag ryser av obehag när jag läser det han skriver. Och jag förstår inte hur man kan ha det till grund till en hel religion, vad det här puckat hasplar ur sig. Det är han som säger att homosexuella ska brinna och allt det där. Men hela hans stil är kass.
Visserligen är ju Koranen kanske ännu värre då. Den är ju verkligen skriven av bara en kille. NT har ju en del andra författare också. Men ändå. Paulus träffade aldrig ens Jesus! De av författarna som gjorde det skriver mycket vettigare grejer, men jag har inte läst Petrus brev än, så jag ska inte säga för mycket. Sen var ju Paulus tydligen kompis med gänget som hade träffat Jesus, och de tyckte att han var reko, så man vet ju aldrig. Men de kanske inte läste hans brev, heller...
Paulus skriver i och för sig själv i nåt av breven att han är elak i brevform men snäll i verkligheten. Varför det nu är så förtäller inte historien. Hur som helst känns det lite konstigt, tycker jag att skrifterna till världens största religion knåpades ihop på max c:a 200 år (de viktigaste texterna på max 50 år), medan de övriga religionerna tog betydligt längre tid på sig. Jag tänkte just skriva att det ger de andra religionerna mer "kött på benen", men så slog det mig just att det kanske är tvärtom... Det ÄR ju faktiskt rätt konstigt att nånting drar igång så fort. Speciellt med tanke på att det var så längesen. De hade ju inte e-mail eller nånting.
Jag gillade evangelierna rätt mycket. Jesus verkar ha varit en riktig toppenkille. En sån vill man ha till kompis. Apostlagärningarna var också bra läsning. Man fick nåt slags historiskt grepp om saken. Men... sen började skiten. Sen började alla Paulus brev, och jag är fortfarande inte färdig med dem. Jag hade aldrig tänkt på hur mycket av NT som faktiskt är just brev, och jag hade verkligen ingen aning om att nästan alla är skrivna av en och samma kille. Paulus. Han är till råga på allt en stor idiot. Han är så puckad och uppblåst att det inte är sant. Jag ryser av obehag när jag läser det han skriver. Och jag förstår inte hur man kan ha det till grund till en hel religion, vad det här puckat hasplar ur sig. Det är han som säger att homosexuella ska brinna och allt det där. Men hela hans stil är kass.
Visserligen är ju Koranen kanske ännu värre då. Den är ju verkligen skriven av bara en kille. NT har ju en del andra författare också. Men ändå. Paulus träffade aldrig ens Jesus! De av författarna som gjorde det skriver mycket vettigare grejer, men jag har inte läst Petrus brev än, så jag ska inte säga för mycket. Sen var ju Paulus tydligen kompis med gänget som hade träffat Jesus, och de tyckte att han var reko, så man vet ju aldrig. Men de kanske inte läste hans brev, heller...
Paulus skriver i och för sig själv i nåt av breven att han är elak i brevform men snäll i verkligheten. Varför det nu är så förtäller inte historien. Hur som helst känns det lite konstigt, tycker jag att skrifterna till världens största religion knåpades ihop på max c:a 200 år (de viktigaste texterna på max 50 år), medan de övriga religionerna tog betydligt längre tid på sig. Jag tänkte just skriva att det ger de andra religionerna mer "kött på benen", men så slog det mig just att det kanske är tvärtom... Det ÄR ju faktiskt rätt konstigt att nånting drar igång så fort. Speciellt med tanke på att det var så längesen. De hade ju inte e-mail eller nånting.
onsdag 16 april 2008
Sicko
Jag är sjuk. Jag var betydligt mer sjuk igår, i och för sig, men jag fortfarande inte ok. Det började med att jag hade värsta halsbrännan på morgonen, och sen slog mig förkylningen som en långsam slägga under dagen.
Jag hade feberdrömmar i natt. Feberdrömmar är de värsta. Mina är så jäkla repetiva att jag inte står ut. I natt handlade allt om olika rum. Det handlade om att få plats i olika rum. Mest om att få plats med att lagra så många aluminiumrör som möjligt i varje rum. Mina feberdrömmar har liksom ingen handling. De är bara små såna där problem, som upprepas om och om igen. Nytt rum, nya rör. Nytt rum, nya rör, etc.
Det hände nåt i morse som fan inte var ok. Det som hände var egentligen ok, men min reaktion på det var inte ok. Jag var påväg ner ifrån köket, med macka och en kopp te i handen. I trappan stod det en verktygslåda, som tillhörde en gubbe som var inne och renoverade en av mina grannars lägenhet. Jag såg lådan, men i min feberyra råkade jag sparka till den lite med foten i alla fall, så den välte utför trappan, slog ihop sig själv och dunsade ner på golvet. Det måste ha varit fullt med skruvar eller nåt i den, för det lät förjävligt. Gubben kom ut ur lägenheten för att kolla vad som hade hänt, och jag sa "Jag råkade välta den". Han var sur och vresig och sa "Ja, RÅKADE. Du har väl för fan ögon att se med?" Jag gick in till mig och stängde dörren.
Jag kände mig upprörd och gick och satte mig. Det var då jag började gråta. Jag grät något så ofantligt. Tårarna bara strömmade och det fortsatte i säkert en timme. Det kändes som när jag var liten. Då grät jag i tid och otid. Det var inte som att jag egentligen brydde mig om ifall den här idiotgubben var vresig mot mig eller inte. Han tog det ju rätt bra egentligen, med tanke på att alla hans skruvar och muttrar antagligen blandades i lådan, och jag bad ju inte ens om ursäkt, om man ska vara petig. Men det var ändå något som brast för mig.
Kanske hade det mest att göra med att jag var väldigt trött och slut av febern och förkylningen, men jag tror egentligen inte det. Jag tror det är nåt annat.
Det känns som att jag är inne i lite av en kris. Jag har funderat mycket över vad som egentligen är mitt stora intresse. Alla har väl ett intresse? Har inte alla något de brinner för? Det känns inte som att jag har något. Jag brukar visserligen säga att det är musiken, och visst gillar jag musik, men det känns alltid lite som en lögn när jag säger det.
Jag har alltid letat bland grejer jag håller på med och gör, för att försöka komma på vad det är jag verkligen vill syssla med, men nu i dagarna har jag börjat undra om det kanske möjligen kan vara så att det är något som jag inte har testat på än. Det är ganska uppenbart att jag har valt mina intressen efter saker som man kan göra själv. Det låter ju inte så hälsosamt, vid en första anblick.
Det enda jag kan komma på som jag verkligen skulle vilja göra, är att starta ett rock 'n' roll/alt-countryband. Om nån vill vara med, så lämna en kommentar.
Jag hade feberdrömmar i natt. Feberdrömmar är de värsta. Mina är så jäkla repetiva att jag inte står ut. I natt handlade allt om olika rum. Det handlade om att få plats i olika rum. Mest om att få plats med att lagra så många aluminiumrör som möjligt i varje rum. Mina feberdrömmar har liksom ingen handling. De är bara små såna där problem, som upprepas om och om igen. Nytt rum, nya rör. Nytt rum, nya rör, etc.
Det hände nåt i morse som fan inte var ok. Det som hände var egentligen ok, men min reaktion på det var inte ok. Jag var påväg ner ifrån köket, med macka och en kopp te i handen. I trappan stod det en verktygslåda, som tillhörde en gubbe som var inne och renoverade en av mina grannars lägenhet. Jag såg lådan, men i min feberyra råkade jag sparka till den lite med foten i alla fall, så den välte utför trappan, slog ihop sig själv och dunsade ner på golvet. Det måste ha varit fullt med skruvar eller nåt i den, för det lät förjävligt. Gubben kom ut ur lägenheten för att kolla vad som hade hänt, och jag sa "Jag råkade välta den". Han var sur och vresig och sa "Ja, RÅKADE. Du har väl för fan ögon att se med?" Jag gick in till mig och stängde dörren.
Jag kände mig upprörd och gick och satte mig. Det var då jag började gråta. Jag grät något så ofantligt. Tårarna bara strömmade och det fortsatte i säkert en timme. Det kändes som när jag var liten. Då grät jag i tid och otid. Det var inte som att jag egentligen brydde mig om ifall den här idiotgubben var vresig mot mig eller inte. Han tog det ju rätt bra egentligen, med tanke på att alla hans skruvar och muttrar antagligen blandades i lådan, och jag bad ju inte ens om ursäkt, om man ska vara petig. Men det var ändå något som brast för mig.
Kanske hade det mest att göra med att jag var väldigt trött och slut av febern och förkylningen, men jag tror egentligen inte det. Jag tror det är nåt annat.
Det känns som att jag är inne i lite av en kris. Jag har funderat mycket över vad som egentligen är mitt stora intresse. Alla har väl ett intresse? Har inte alla något de brinner för? Det känns inte som att jag har något. Jag brukar visserligen säga att det är musiken, och visst gillar jag musik, men det känns alltid lite som en lögn när jag säger det.
Jag har alltid letat bland grejer jag håller på med och gör, för att försöka komma på vad det är jag verkligen vill syssla med, men nu i dagarna har jag börjat undra om det kanske möjligen kan vara så att det är något som jag inte har testat på än. Det är ganska uppenbart att jag har valt mina intressen efter saker som man kan göra själv. Det låter ju inte så hälsosamt, vid en första anblick.
Det enda jag kan komma på som jag verkligen skulle vilja göra, är att starta ett rock 'n' roll/alt-countryband. Om nån vill vara med, så lämna en kommentar.
måndag 14 april 2008
Istället för mitt liv
Jag känner mig ganska förvirrad i livet just nu. Jag har verkligen ingen aning om vad jag borde göra med det. Och grejen är att jag har ingen aning på ett så djupt, grundläggande plan, att jag inte ens vet om någon förstår vad jag menar när jag skriver det här.
Grejen är att jag känner mig rätt bra. Jag mår himla bra, faktiskt. Bättre än på länge. Men ändå... Jag undrar verkligen vad jag borde ta mig till. Och det värsta är att det är ingen som vet. Själva problemet är sånt att det kan inte finnas någon människa som vet svaret. Ingen kan veta om något är en vettig lösning, eller en vettig sysselsättning. Det finns liksom ingenstans att vända sig.
Grejen är att jag känner mig rätt bra. Jag mår himla bra, faktiskt. Bättre än på länge. Men ändå... Jag undrar verkligen vad jag borde ta mig till. Och det värsta är att det är ingen som vet. Själva problemet är sånt att det kan inte finnas någon människa som vet svaret. Ingen kan veta om något är en vettig lösning, eller en vettig sysselsättning. Det finns liksom ingenstans att vända sig.
Freaks and Geeks
Jag har börjat kolla på en serie som heter "Freaks and Geeks". David sa för längesen att det var en av hans favoritserier, och nu hade jag inget att se på, så jag tänkte ge den en chans. Jag är bara på tredje avsnittet ännu, men den är skitbra hittills. I och för sig antar jag att det är många som inte skulle gilla den, för den är på gränsen hela tiden till att vara lite ostig, men ju mer jag kommer in i den, ju mer gillar jag den.
Den handlar om några gäng ungar i high school, och det utspelar sig på 70-talet nån gång. Serien själv är dock mycket nyare, men jag vet inte exakt hur ny. Jag kan inte sätta fingret på vad som är så bra med den, men den är väldigt härlig.
Jag börjar gilla amerikanska high school- och collegegrejer mer och mer. Jag undrar om det verkligen är sådär, som det är i filmerna och serierna. Det är väl klart att det på sätt och vis inte är, men på sätt och vis måste det ju också vara så, inte sant? Vitsen med dem måste väl ändå vara att ungarna kan relatera till skiten på nåt sätt?
Det verkar väldigt kul att växa upp i en amerikansk förort, hur som helst. Tryggt. Alltid soligt. Alltid fullt med upptåg. Att växa upp med baseballmatcher och cheerleaders och homecominggrejer och Gud vet vad.
Och jag vet att jag romantiserar allt och att allt det där antagligen är rätt jobbigt egentligen, och om jag hade växt upp där hade jag nog inte gillat det alls, och att det finns motsvarigheter till allt det där här och att jag aldrig har intresserat mig för det här. Men ändå. Bara att växa upp i ett villaområde i Stenungsund verkar rätt coolt, tycker jag. Nösnäs kändes ju ändå rätt mycket som amerikansk high school, nu när jag tänker efter. Och där fanns ju den stora idrottsarenan och elljusspåren och ja, allt jag förknippar med USA. Och hade jag bott i nått av de flådiga villaområdena hade jag kunna gå över gatan för att hälsa på kompisar och spelat fotboll på gatan och ritat med krita på gatan och varit på stora fester...
Jag vill att mina barn ska få ha det så. Jag ska låta dem växa upp i USA eller Stenungsund.
Den handlar om några gäng ungar i high school, och det utspelar sig på 70-talet nån gång. Serien själv är dock mycket nyare, men jag vet inte exakt hur ny. Jag kan inte sätta fingret på vad som är så bra med den, men den är väldigt härlig.
Jag börjar gilla amerikanska high school- och collegegrejer mer och mer. Jag undrar om det verkligen är sådär, som det är i filmerna och serierna. Det är väl klart att det på sätt och vis inte är, men på sätt och vis måste det ju också vara så, inte sant? Vitsen med dem måste väl ändå vara att ungarna kan relatera till skiten på nåt sätt?
Det verkar väldigt kul att växa upp i en amerikansk förort, hur som helst. Tryggt. Alltid soligt. Alltid fullt med upptåg. Att växa upp med baseballmatcher och cheerleaders och homecominggrejer och Gud vet vad.
Och jag vet att jag romantiserar allt och att allt det där antagligen är rätt jobbigt egentligen, och om jag hade växt upp där hade jag nog inte gillat det alls, och att det finns motsvarigheter till allt det där här och att jag aldrig har intresserat mig för det här. Men ändå. Bara att växa upp i ett villaområde i Stenungsund verkar rätt coolt, tycker jag. Nösnäs kändes ju ändå rätt mycket som amerikansk high school, nu när jag tänker efter. Och där fanns ju den stora idrottsarenan och elljusspåren och ja, allt jag förknippar med USA. Och hade jag bott i nått av de flådiga villaområdena hade jag kunna gå över gatan för att hälsa på kompisar och spelat fotboll på gatan och ritat med krita på gatan och varit på stora fester...
Jag vill att mina barn ska få ha det så. Jag ska låta dem växa upp i USA eller Stenungsund.
fredag 11 april 2008
Nostalgi
Jag gjorde en omelett idag. Med bacon. En jätteenkel variant, men jag kände mig verkligen sugen på det. Fast det var inte så jäkla gott, faktiskt. Jag ångrar mig alltid när jag har gjort sånt där. Jag gillar det aldrig riktigt. Min favoritmat just nu är pasta med stekt svamp och lök, och aioli. Grymt gott! Jag läste att Allen Ginsberg åt svamp och lök till frukost jämt. Det vill jag också göra.
Jag såg just på "Juno". Skitbra film, verkligen. Jag rekommenderar den till alla, om det nu är nån som fortfarande inte har sett den. Jag gillade verkligen stämningen. Det är såna filmer jag gillar mest, just nu. De som försätter mig i en viss stämning. Det spelar inte så stor roll om handlingen är värsta bra eller inte. Jag vill bara åt stämningen. Det är samma sak med film som med musik och böcker. Jag vill att de ska vara som laddningsstationer för mitt själsliga batteri, så att säga.
Den fick mig att tänka på en sak också, nämligen hur annorlunda mitt liv var, en gång in tiden. Ibland när man har med mig att göra får man säkert intrycket av att det alltid har varit dåligt och att det är först nu som saker och ting börjar bli bra. Åtminstone tänker jag själv ofta på det på det viset. Men det är verkligen inte sant. Det var dåligt ett tag, typ 16-20, men innan dess var det skitbra! Åtminstone, säg... 10-15. Jag tror att det är rimligt att säga så. Jag tänker speciellt på hur det var i scouterna. Bland mina allra bästa minnen är scoutminnen. Kanske inte direkt för att det var scouterna, just. Det är inte som att jag rekommenderar någon att börja i scouterna. Men jag rekommenderar inte någon att avstå heller, för den delen. Jag tror inte att det hade så mycket med scouterna att göra över huvud taget, utom att det var som "en andra värld", där saker var annorlunda än i skolan. Allt var på huvudet, faktiskt. Och man åkte på läger och sånt. Vissa kanske åkte på läger med fotobollen och gillade det, men jag åkte på scoutläger. Visserligen åkte jag på fotbollsläger också, men jag avskydde det. Blä, fotbollen är ett kapitel för sig, vilken tortyr!
Och det var personerna på scouterna. Mest personerna. Dock måste jag ändå säga att min generella uppfattning om scouter är att de är idioter. Jag ryggar tillbaka när jag ser dem på stan. Men det fanns alltså några guldkorn där också. Och när jag tänker tillbaka på hur bra allting kändes där och då... Ja, då tänker jag på hur bra det kändes, helt enkelt. Det var verkligen tider. Och jag vill vara mer som jag var då. Eller som vissa andra var då.
Jag såg just på "Juno". Skitbra film, verkligen. Jag rekommenderar den till alla, om det nu är nån som fortfarande inte har sett den. Jag gillade verkligen stämningen. Det är såna filmer jag gillar mest, just nu. De som försätter mig i en viss stämning. Det spelar inte så stor roll om handlingen är värsta bra eller inte. Jag vill bara åt stämningen. Det är samma sak med film som med musik och böcker. Jag vill att de ska vara som laddningsstationer för mitt själsliga batteri, så att säga.
Den fick mig att tänka på en sak också, nämligen hur annorlunda mitt liv var, en gång in tiden. Ibland när man har med mig att göra får man säkert intrycket av att det alltid har varit dåligt och att det är först nu som saker och ting börjar bli bra. Åtminstone tänker jag själv ofta på det på det viset. Men det är verkligen inte sant. Det var dåligt ett tag, typ 16-20, men innan dess var det skitbra! Åtminstone, säg... 10-15. Jag tror att det är rimligt att säga så. Jag tänker speciellt på hur det var i scouterna. Bland mina allra bästa minnen är scoutminnen. Kanske inte direkt för att det var scouterna, just. Det är inte som att jag rekommenderar någon att börja i scouterna. Men jag rekommenderar inte någon att avstå heller, för den delen. Jag tror inte att det hade så mycket med scouterna att göra över huvud taget, utom att det var som "en andra värld", där saker var annorlunda än i skolan. Allt var på huvudet, faktiskt. Och man åkte på läger och sånt. Vissa kanske åkte på läger med fotobollen och gillade det, men jag åkte på scoutläger. Visserligen åkte jag på fotbollsläger också, men jag avskydde det. Blä, fotbollen är ett kapitel för sig, vilken tortyr!
Och det var personerna på scouterna. Mest personerna. Dock måste jag ändå säga att min generella uppfattning om scouter är att de är idioter. Jag ryggar tillbaka när jag ser dem på stan. Men det fanns alltså några guldkorn där också. Och när jag tänker tillbaka på hur bra allting kändes där och då... Ja, då tänker jag på hur bra det kändes, helt enkelt. Det var verkligen tider. Och jag vill vara mer som jag var då. Eller som vissa andra var då.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
