Billy Ray

Jag har väldigt ofta känslan av att vad jag gör just nu är fel. Det vill säga, oavsett vad det är. Det känns alltid som att jag borde göra något annat.

I "Krig och fred" härleder Tolstoj en liknande sak från biblisk tradition, nämligen att det känns fel att göra ingenting hela dagarna. Han säger att i Paradiset var en av de sköna grejerna att man kunde lata sig jämt och ständigt, men att vi, sen vi blev utslängda därifrån, inte längre har den möjligheten och att om vi av nån anledning ändå har den (kanske är vi till exempel väldigt rika), känns det ändå fel att lata sig, på grund av vår inbyggda moral.

Det kändes skönt att läsa det där, för jag kände igen mig så mycket i det, men för mig gäller det nog allt, inte bara när jag gör ingenting. Eller det känns kanske snarare som att ingenting jag gör har någon egentlig VIKT.

Jag vill göra något av vikt, något som verkligen betyder något. Jag har länge velat bli präst, och sett det som det perfekta jobbet för mig, med undantag av en liten detalj: att jag inte varit kristen. Min ondska avslöjas nu, men jag har till och med funderat på att bli präst och LÅTSAS att jag är kristen, bara för att jag tänker att de inte tar emot icke-kristna präster.

Men nu är jag kristen (igen, kanske jag ska säga. Det känns som att jag återvänt till min barndom, till en plats som jag länge saknat) och plötsligt kan jag bli präst, men då vacklar jag. Vill jag verkligen? och bla bla bla. Jag vet inte. Jag ser det lite som en andra utväg, ifall jag inte blir en höjdare inom affärsvärlden (vilket för övrigt känns sjukt spännande just nu). Det är väl lätt att utbilda sig till präst, eller? De måste väl ta vem som helst? Jag får kolla upp det.