Skönhetsblogg

Jag skriver det här väldigt försenat, men jag var hos frisören förra veckan. En kille, den här gången. Åh, jag blev inte glad när jag insåg det. Jag gick till det här stället jag brukar gå till, där jag trodde att det bara jobbade tjejer, för jag gillar verkligen att bli klippt av en tjej. Frisörtjejer är alltid så snygga. Och de är inte född-snygga, utan jobbat-på-det-snygga. De har bra utstrålning.

Men i alla fall, en kille var det. Dock var det min bästa klippning nånsin, tror jag. Han var inte mesig, han sa vad han tyckte jag borde göra, men han tvingade mig inte till det, utan var noga med att jag fick välja. Dessutom lärde han mig mycket. Han sa att jag var TVUNGEN att börja använda balsam, t ex, för mitt hår var det värsta han hade sett, och snart skulle det ramla av, om jag inte skärpte mig.

Och han rekommenderade ett jättebra vax, som jag köpte, och som jag är grymt nöjd med.
Inget vax jag använt innan har varit som det här. Det har funnits anledningar till att jag inte velat använda det, liksom. Men det här... det här är som himlen. Det luktar grymt gott, och det blir så himla bra när man använder det.

Sen sa han att jag inte passade i långt hår heller, så han klippte mig kort, och först blev jag missnöjd, men nu är jag skitnöjd. Det påminner om hur jag haft det förr, men nåt är jäkligt mycket bättre nu; jag kan inte sätta fingret på vad.

Jag vet inte om det är fler än jag som får de där "Compare people"-breven från Facebook, men de är jäkligt deprimerande. Jag sjunker i alla kategorier. Och mina sämsta egenskaper är "Most talkative" och "Best mannered". Så träffande. Till och med Facebook inser mina problem; de måste vara stört uppenbara.

Länge hade jag åtminstone en bra egenskap: "Best potential father", jag låg fyra där eller nåt, men nu har jag sjunkt där också. Det kändes skönt att veta att man åtminstone skulle komma bli en bra farsa, men nej, inte ens det.

Självpepp

Idag, på matstaten, satt jag och tänkte, och plötslig slog mig en sak, och jag svär att det faktiskt var första gången jag tänkte på det. Jag tänkte på att det mest realistiska borde vara att satsa på att träffa en tjej som är ungefär lika "bra" som jag. Så har jag tänkt innan, jag tänkte på det mycket i gymnasiet. Men nu, för första gången, funderade jag över hur en sån tjej skulle vara, och då slog det oerhörda mig:

Hon skulle vara jäääkligt bra, faktiskt.

Helt seriöst. Jag är jäkligt bra på så många olika sätt (inte för att vara blygsam) och det betyder att jag faktiskt inte ska nöja mig med nåt sämre. T ex är jag rätt trevlig och snäll, så hon får banne mig vara trevlig och snäll.

Jag kände mig lite tveksam till om jag skulle skriva ett sånt här inlägg eller inte först, men ärligt talat, så här hoppas jag att alla tänker. Jag hoppas att det bara var jag som var lite bakom flötet ett tag. Alla borde tycka att de själva är bra. Och skulle man inte tycka det så får man fixa det där som inte är bra.

It's cool, we can still be friends

Jag har inte tänkt på henne på ett tag nu, eller jag har tänkt, men det har inte känts jobbigt. Men så stack vi till havet idag, med projektgruppen, och vi åkte för bi Henrics för att hämta upp lite grejer. Han bor ju tyvärr granne med henne, och bara att se hennes hus och se hennes bil stå parkerad där högg som en kniv.

Det känns fortfarande jäkligt dåligt. Jag tänkte ringa henne ikväll, men jag tror inte att det blir så nu. Jag satt jättelänge med telefonen i handen och funderade över om jag borde göra det eller inte, om vi skulle ha nåt att prata om, etc. Dessutom ringde jag ju henne häromdagen och sa att jag inte tyckte vi borde ses över huvud taget på ett tag, så det skulle kännas lite dumt att ringa och vilja prata så här snart igen. Och jag vill inte ringa bara för att bli utskälld och kallad velig och behöva svara på vad felet med mig egentligen är.

Men jag saknar henne verkligen nu. Det har gått så långt att jag till och med saknar att gräla med henne. Men jag vill inte ringa och säga det, för jag vill inte vara en plåga. Men jag vet inte vad jag ska ta mig till, riktigt. Obehaget sitter som en klump i halsen. Jag börjar äntligen förstå vad det uttrycket betyder.

Känslan men inte rätta viljan

Jag är helt galen i Påtalåten just nu. Visst har jag hört den förut ibland, det är ju svårt att inte ha gjort det om man är svensk, men jag har aldrig lyssnat ordentligt på den förrän nu. Den är ofattbart bra. Jag vill bara lyssna på den om och om igen! Det känns som att den fångar mitt liv just nu totalt. Nu måste jag lyssna mer på Ola Magnell, helt enkelt.

Angående sanningssägandet så hakade jag upp mig rätt rejält idag när jag pratade med Jenny. Hon frågade om "allt" var "bra", och jag sa att "ja, nästan". Då undrade hon förstås vad det var som gjorde att det inte var helt bra, och då blev jag helt ställd, för jag insåg att jag inte ville säga var det var. Så jag satt bara tyst och stirrade framåt. Tillslut började hon prata om nåt annat.

Det där är jättedumt. Så får jag inte bete mig, för då får jag liksom inte ut nånting av det här. Då verkar jag bara dum i huvudet, och jag växer inte direkt själv heller. Men jag märker hur svårt det är, helt enkelt, och jag ska bättra mig. Det ska bli sanning utan att tveka, till slut.

Bara sanning - Dag 1

Idag var min första bara sanningsdag, och det kändes bra. Inget märkvärdigt hände, dock, så jag har inget roligt att berätta. Allt kändes jäkligt skönt idag, men det hade nog mycket med att jag var bakis att göra, och att alla andra också var det. Det var väldigt mysigt. Maria tog med lunch till mig. Det var fantastiskt snällt gjort!

En sak hände, förresten. När vi åt lunch nämnde jag att jag hade suttit och kollat ut genom fönstret och tänkt en massa, och kommit fram till en del saker. Maria och Johannes frågade vad jag hade kommit fram till, och jag tänkte att nu är det upp till bevis för min ärlighet, men så sa jag "Ja, eh, vill ni att jag ska säga?" och då sa de att nej, det behövde jag inte, om jag inte ville, och då lät jag bli. Jag ljög ju inte, men jag slingrade mig undan. Så får jag inte hålla på, men det kan ju vara en bra utväg om det verkligen är en jobbig situation. Fast fasen... nej, så får jag inte hålla på, punkt slut! Annars blir det här ju helt uddlöst.

Waiting, Wishing...

Jag sitter här och gör absolut ingenting, så jag kan lika gärna skriva lite. Jag är i skolan. Jag är den enda personen på Chalmers, verkar det som. Jag skulle ha träffat min grupp kl 11, men de har inte dykt upp än. Alla har försovit sig eller missuppfattat att vi skulle ses. Dessutom trodde jag att det var kl 10, så jag har suttit här i snart två timmar nu. Pyton mår jag också. Men det är inte som att jag klagar egentligen. Jag älskar sånt här, att bara sitta och vänta. Ärligt talat, ingen sarkasm.

Idag ska jag testa att vara helt ärlig. Jag tänker att jag är rätt ärlig allt som oftast, men idag ska jag bara säga 100 % sanning. Till att börja med ska jag dock bara göra det när folk frågar mig saker. Alltså, jag ska inte säga att jag hatar folk om de inte frågar mig vad jag tycker om dem, d v s. Men det ska bli spännande. Jag hade velat skriva mer om det egentligen, men min hjärna är verkligen inte igång.

Igår var det Valborg. Jag gick runt och kollade på allt folk som stod och väntade på cortègen. Jag mötte Viktor och pratade lite med honom. Det var två tjejer där också, med honom. Jag borde verkligen veta vad de heter, men jag minns inte nu. Hon som är ihop med Daniel och hon Bertilsson... Minns verkligen inte namnen nu. Jo... Carro, va? Carolina, Karolina, nånting. Jo. Jag är en skam.

Sen gick jag vidare. Jag tänkte att jag skulle gå längs hela cortègevägen. Men så mötte jag Maria och Emma, och de frågade om jag inte ville följa med dem istället, och det ville jag, visade det sig. Så jag kollade på cortègen med dem. Det var skitkul, faktiskt. Inte cortègen i sig, då. Den var apkass, förstås, men det var kul att vara där. Maria fick förklara vad ungefär hälften av vagnarna syftade på för nyheter. Jag har inte hängt med alls i nyheterna, känner jag. Men det är skönt.

Sen gick jag till Jackie och Annas fest. Det var väldigt kul där, men jag hade velat att A. var där. Jag hade sett fram emot det. Fast det kanske var lika så bra, om man ska försöka se rationellt på det.