Hallå, Börje

Jag har städat ur min lägenhet. Förbannat skönt. Nu ska jag bara lämna nycklarna så är jag kvitt den. Hej då, Olofshöjd! Det har varit en bra tid, och jag har varit med om många spännande och utvecklande saker under ditt tak, men nu är det dags att ta steget till nästa nivå, så att säga. Good bye, Kaj.

Law of attraction

Äh, fan, det funkar ju inte, det här med att skriva varje dag. Alltid dyker det upp nåt som kommer ivägen. Men det är ju å andra sidan rätt skönt, att jag faktiskt är så upptagen att jag vissa dagar inte hinner att skriva.

Jag hängde i stan hela dagen. Det var varmt, men jag gillade det. Jag har i stort sett ingen AA (endast för insatta) längre, märker jag. Kanske om jag tänker att "där är en tjej, upp till bevis", men det är ju rätt osunt att hålla på så, egentligen.

Jag gick runt ett tag med F. och L. Det var skönt, och vi la oss utanför Domkyrkan och bara låg där. Det var ett bröllop i kyrkan, men jag gick in där och lånade toaletten ändå. Jag var lite rädd att mina pruttar skulle störa vigseln, men jag tror att det gick bra.

Sen träffade jag lite gamla gymnasiekompisar, i Slottsskogen. Jag träffade L.:s dotter. Hon var tre veckor och sprutbajsade ner L. när hon skulle byta blöja på henne. Det var väldigt roligt. Tyvärr var vi inte där så länge.

I dessa dagar och tider är jag tveksam till vad jag tror och inte tror på. Jag orkar inte fokusera på det just nu. Det jag med säkerhet vet att jag tror på är dock "the law of attraction"

I dessa dagar och tider är jag väldigt tveksam till vad jag tror på och inte tror på. Jag orkar inte tänka på det just nu. Vad jag däremot vet att jag tror på är "the law of attraction". Jag tycker att ALLA pratar om det här, men jag vet inte hur många som egentligen känner till det. Googla det, kolla upp det. Det är typ det viktigaste och mest användbara man nånsin kan lära sig, och jag förstår inte varför barnen inte lär sig om det i skolan.

Det handlar i grunden om positivt tänkande helt enkelt, men... hardcore. Det bygger på tankar som kan hittas redan världens äldsta religioner, och det har liksom hängt i, men har aldrig fått särskilt mycket uppmärksamhet. Förrän nu då. Men jag tror inte att det kommer att stanna kvar i media så länge. Folk kommer tröttna på det, för att det faktiskt är jobbigt och krävande, och så kommer de fortsätta att se på TV och klaga över att nu är det måndag igen.

Åh, Jörlanda

Så jag var hemma hos A. och hennes mamma ikväll (ett annat A. och en annan mamma). Det var skitjuste. Jag gillar verkligen att prata med henne. L., hennes granne, kom förbi och sa en hel del intressanta saker också.

Jag tycker verkligen att jag bor fantastiskt fint. När jag cyklade till bussen i morse var jag ca en meter från en råbock och två harar. Och när jag cyklade hem ikväll var allt bara helt underbart. Jag älskar det här stället!

Lev ditt liv som om...

Jag läste i en bra bok att man borde lägga åtminstone en timma per dag åt att verligen bidra med nåt slags värde till den här världen. Så jag tänkte att jag ska försöka skriva varje dag från och med nu. Jag vet inte hur jäkla mycket värde jag bidrar med genom det, förstås, men jag tänker mig att det väl alltid är något.

Så jag träffade A. och hennes mamma igår. Det var trevligt. Det regnade ofantligt mycket. Det finns nog inte så mycket mer jag borde säga om det, egentligen.

Dagens ego-boost: Jag har börjat känna att jag måste köpa en massa nya kläder, av den enkla anledningen att jag känner att en sån som jag borde ha betydligt mer enastående kläder än jag har. Det finns bara en av mig i världen, trots allt, men med min garderob signalerar jag att det finns typ 50 miljoner andra likadana.

En annan intressant sak jag läste i samma bra bok var att man borde leva sitt liv som om ens far var död. Det gäller nog bara för män. Det kan ju låta lite hårt det där, förstås, men tanken är inte så ond. Man kan älska sin pappa jättemycket. Grejen är bara den att man ska tänka efter om man skulle ha gjort något annorlunda om ens far plötsligt dog. Det där är faktiskt något som jag har tänkt på, men jag har aldrig tänkt på att jag skulle kunna leva nu som om det redan hade hänt.

En sak som genast slog mig var att om min far dog skulle jag hoppa av min utbildning. Rätt så intressant. Det betyder ju att jag borde göra det nu. Men det känns ÄNDÅ för svårt. Jag känner ändå att jag nog inte borde göra det. Men jag överväger det mycket, fram och tillbaka, och kommer komma fram till rätt sak att göra under det här året.

Om jag ska skriva varje dag kan jag banne mig inte skriva för mycket nu, så hej då.

Männen i mitt liv

Jag har tänkt mycket på manliga förebilder det senaste. Det finns dåligt med såna. Det finns väldit få män som jag känner att jag skulle vilja vara som. Jag hörde nån som skämtade (eller vad allvarlig, jag vet inte riktigt) att Jeffrey Lebowski var en, i och för sig, och tja, det ligger kanske nåt i det trots allt. Jag skulle vilja vara som han. Ja, han är nog en bra förebild.

Annars är den enda klockrena förebilden jag kommer på Neal Cassady (googla!). Men inte ens Neal var perfekt, jag menar, han dog för tidigt för att han tog allt för långt, och han sa på älre dar att han ångrade hur han hade levt sitt liv, men ändå. Jag tycker han är en av få bra förebilder.

Sen... jag vet inte. Kanske Charles Bukowski, men det känns samtidigt dumt att ha en ensam alkoholist som förebild. Men det är på den nivån det ligger, liksom.

Annars finns det ju en del fiktiva män man kan ta efter. Lebowski, som sagt, och James Dean i "Ung rebell". James Dean är jäkligt inspirerande där, faktiskt, jag borde se den igen snart. Brad Pitts karaktär i Ocean's-filmerna är bra, har jag för mig.

Jag har tänkt en del på min mellanstadieklass också. Där fanns en del killar som var riktigt bra förebilder. Jag undrar hur de är nu för tiden. Framför allt en kille som hette D. Han var en riktig hårding, och jag tyckte inte alltid om honom direkt, men alla tjejer älskade honom, förstås. Typisk sån kille som har fattat vid 10 års ålder precis vad livet går ut på. Det senaste jag hörde om honom var i och för sig att han bor hemma hos sin mamma och kör grävare, men ändå. Lätt att han gör det under sina premisser och att han lever livet fullt ut. Jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt, men inget han gör kan vara fel, känns det som.

Sen fanns det en kille som var kompis med D. ett tag, som hette B. B. var däremot inte alls en hårding. Han var väldigt mjuk, men tjejerna älskade honom för det istället. Men han hade också en sån där "jag vet vad det går ut på"-inställning till livet. Och det måste funnits nån anledning till att han var kompis med D.

Jag vet mer om B. Jag vet vad han gjorde på gymasiet, etc. Då var han fantastisk. Jag beundrade honom verkligen, och jag vet inte vad han gör nu, men jag skulle nog fortfarande beundra honom. Däremot gillade jag inte när han pratade med mig på gymnasiet. Det kändes alltid som att han var nedvärderande, det kändes som att han pratade med ett barn. Men så här i efterhand tror jag att det mer var en relflektion av hur jag kände inför mig själv. Sanningen att säga var B. en av få personer som verkligen var snäll mot mig och tog mig på allvar, och det kände jag inte att jag förtjänade, så det fick mig att må dåligt. Då hade jag mer respekt för de som betedde sig dåligt mot mig. Jag var dagbarn hemma hos B.:s mamma ett tag också, så det kanske fick mig dåligt inställd från början.

Sen fanns det en tredje kille som hette T. T. är kanske den jag beundrar mest, för han var skitbra med tjejer, sanslöst bra, och ändå var en riktig nörd. Mitt kompisgäng var ganska lågt ställt, socialt sett under den här tiden, för tja... vi kan åtminstone säga att jag var jäkligt töntig. Men jag var kompis med T., och han hörde liksom till vår bekantskapskrets. T. älskade Star Wars, och framför allt ÄLSKADE han Boba Fett. Men han var den typ av kille som kunde sitta och prata om Star Wars med klassens hetaste tjej och hon älskade det. Och T. var definitivt inte snygg.

Däremot var han något av en gentleman. Han var otroligt trevlig, jämt. Det borde inte gå hem att vara så trevlig, men det gjorde det. Och det spelade liksom ingen roll vad han gjorde, alla älskade honom ändå. I sexan, tror jag det var, var det typiskt barnsligt att ha vattenkrig och sånt, men han började prata om att han skulle ha ett kalas och att det skulle vara vattenkrig, och han drog i gång på Super Soakers och grejer, och tjejerna bara älskade det.

Jag försöker tänka på de här killarna och vara mer som dem. Jag tror inte att det spelar ett skit till roll att de gjorde grejerna jag tänker på när de var 12. Jag tror att deras sätt att se på verkligheten, deras sätt att hantera människor funkar lika bra idag som då.

Men jag kan inte alltid sätta fingret på vad det var som gjorde dem så bra. Det är lättast med D. Han var trots allt en typisk "bad boy", samtidigt som han var frökens favorit. Jag rånade ett mynttelefon en gång tillsammans med honom, och det var bland det mest spännande jag har gjort, men för honom var det nog vardagsmat.

T. flyttade till USA efter sexan, och jag ville faktiskt redan då fråga honom vad det var han egentligen gjorde, varför han var så bra med tjejer, men det blev aldrig av. Jag minns en sak på klassresan i sexan dock, som jag har tänkt tillbaka på många gånger:

Det var på kvällen, och vi satt på en bänk utomhus, jag, han och en tjej som hette S. Den här tjejen var inte alls nåt speciellt. Hon var en rätt töntig tjej faktiskt, och jag förstod inte varför han pratade med henne, men efter att hon hade gått sa han till mig: "Man ska alltid prata med tjejer. Man kan få reda på en massa intressant."

Och det var ju sån han var. Han pratade med alla tjejer, verkligen, och han verkade faktiskt verkligen älska alla tjejer. Han var alltid en romantiker, på ett bra sätt. Han älskade tjejer i allmänhet. Fy fasen vad bra.