Igår försökte jag skriva en novell igen. Det gick åt skogen. Det går alltid bra i början, men så blir det dags för en dialog, och då går allt åt pipan. Jag kan verkligen inte skriva dialoger. Det är konstigt.
Jag har börjat inse på ett helt nytt vis, hur bra det är att ha vänner. Jag börjar verkligen känna att jag behöver dem. Att jag inte vet vad jag skulle ta mig till utan dem. Det känns som att jag har levt betydligt mer tillknäppt, känslomässigt sett, än vad jag har insett tidigare. Nu när jag blir tvungen att börja släppa fram känslorna mer, kommer allt på en gång (ja, här kommer alla känslorna på en och samma gång) och mycket av det som kommer är dåligt. Fasen, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Jag har verkligen känt mig deprimerad den här helgen. Så här nere har jag inte varit på väldigt länge. Jag kan inte ens minnas när det hände sist.
Men det känns lite bättre nu. När jag mår dåligt börjar jag alltid tänka på framtiden, och hur jag ska ta mig ur det här tillståndet, och vad det ska komma för något bra sedan, men det är helt fel sak att göra, tror jag. Det är mycket bättre att fokusera på här och nu. Som igår kväll. Jag var ganska nere och bitter över det ena och det andra, men så gick jag och lade mig, och då lade jag märke till hur skönt det kändes att ligga i sängen, hur skönt det var med täcket mot min hud, och vips kändes livet värt att leva igen.
Jag läser en bok av Haruki Murakami nu. Jag har tänkt läsa något av honom länge. "Blind Willow, Sleeping Woman" heter den. Det är en novellsamling. Jag gillar noveller. De är så härliga att läsa. De verkar så härliga att skriva också, det är därför jag vill göra det, men det lyckas som sagt aldrig, så det är kanske lika bra att inse att man inte kan göra allt här i världen. Lika bra att bara njuta av att läsa dem istället.
söndag 30 mars 2008
tisdag 25 mars 2008
Intervention
Jag vet att jag är seg som attan med att fatta det här, men... "Intervention"! Det är den bästa låt jag hört på evigheter! Ibland hör man låtar som vänder upp och ner på hela ens sätt att se på musik, och det här är en sån låt. Åtminstone för mig. Jag har gillar Arcade Fire ändå från början, men av nån anledning aldrig lyssnat särskilt mycket på dem ändå. Men efter den här låten måste jag bara kolla upp dem bättre.
lördag 22 mars 2008
JAG ÄR
Jag känner att jag börjar få blodad tand för det här med bloggande nu!
Jag satt just och tänkte på mina oxvaktarbilder. Jag målade dem i vintras, för jag ville ha något jag själv hade gjort på väggarna, och jag var rätt inne på zen. Jag funderade nu på om jag skulle ta ner dem, för det känns inte som att de betyder lika mycket för mig längre. Det känns lite som hyckleri att ha dem där. Jag respekterar verkligen folk som håller på med det där, och jag vill inte sitta här och halvfisa lite zen-aktigt tänk.
Men jag tror att jag ska ha kvar dem. Dels tycker jag att de blev himla snygga, och dels finns det nog något värt att påminnas om i dem i alla fall. De handlar om en persons utveckling, från det att han först börjar intressera sig för zen, tills dess att han når full upplysning. Trots att jag är inne på en mer deistisk livsåskådning nu, kan jag inte riktigt släppa det där med upplysning. Det måste ju bara ligga nåt i det, helt enkelt.
Jag vill så gärna få de stora religionerna att gå ihop. Jag vill så gärna att det verkligen ska vara så att "alla religioner är ett fönster mot Gud". Egentligen vill jag dock inte använda ordet Gud, för det retar upp så många, och får folk att tänka i banor som inte alls är vad jag menar, så det vore bättre om jag kunde komma på ett annat ord att använda, så att vi alla kunde börja från carte blanche, så att säga, med så få förutfattade meningar som möjligt. Inom taoismen pratar man ju om "vägen". Vägen är ett riktigt bra ord. Det är inte många som blir upprörda av "vägen", och det frammanar en bild som attraherar många, tror jag. Det attraherar mig, i alla fall. Jag gillar också den judiska idén, att ha ett ord, JHV, eller vad det nu är, ursäkta min okunnighet, som inte får uttalas. Om man inte kan gå omkring och snacka om det hela tiden så undviker man en hela massa gubbar på moln, tror jag.
Men jag vill ju att det ska gå ihop för att göra allt lättare för mig själv, egentligen. För då finns det EN sak att ta ställning till, inte en massa olika. Och följden blir också att om det bara finns EN sak, då är det plötsligt en mycket mer vettig och viktig sak än vad en massa olika grejer är, för bara det faktum att det finns en massa olika grejer gör att man tänker att det kanske inte spelar nån roll vad man väljer. Och just nu känner jag att jag tror att det faktiskt spelar roll. Det är inte som ett gäng hockeylag, där man hejar på det som råkar komma närmast från där man är född, eller sådär.
Hur som helst, jag tänkte på en annan sak, som Jack Kerouac sa när han blev kallad för kungen av beatnikarna, eller nåt sånt. Han sa "I'm not a Beatnik, I'm a Catholic". Jag tycker om det där citatet av många olika anledningar. Dels för att det helt enkelt är ett sånt klassiskt citat. Det känns verkligen som bevingade ord, så att säga. Dels för att det säkert var ett finger i ögat på många av dem som hyllade honom. Men också för att... Han höll liksom på med buddhism hela sitt vuxna liv, men sen, inte så länge innan han söp ihjäl sig, blev han katolik igen. Eller han pendlade liksom fram och tillbaka. Ungefär som han pendlade mellan andlighet och supande. Jag gillar sånt där pendlande. Åh! Ibland känns det som att jag inte tar något på allvar!
Det finns en annan sak jag gillar med det där citatet, förresten. Det är att det liksom antyder att det finns viktigare saker här i livet än vilket subkultur man tillhör. Jag tänkte på det idag, när jag gick förbi några... jag vet inte vad jag ska kalla dem, faktiskt. Låt oss, för alla praktiska ändamål, säga att de var punkare. De var de inte alls, men de skulle lika gärna kunna ha varit punkare. Jag skulle aldrig för mitt liv vilja lägga så mycket tid och energi för att särskilja mig utseendemässigt och "livsstilsmässigt" från andra människor. För det spelar ju egentligen ingen roll! Det spelar ingen jävla roll alls. Och det handlar inte om att "uttrycka sig själv" eller nåt sånt blaj. Att de ens tror att det är det de gör är en del av problemet. Om det bara var en klädstil, liksom. För det uttrycker inte sig själva. De uttrycker möjligtvis samhället de lever i, eller tidsandan eller nåt sånt där, men vem bryr sig om det?
Jag vet att det här är en svår balansgång, för visst måste väl alla få leva sitt liv som de vill, och det någon ser som meningen med livet är väl meningen med livet, etc? Om någon tycker att de uttrycker sig själva genom att ha vissa kläder, då gör det väl det, och om inte så är det väl bra att de är glada ändå?
FAST det ÄR ju inte så. Eller jag känner åtminstone inte att det är så. Jag känner det inte ett dugg. Det känns som att de pissar bort sin chans. Och det får de i och för sig gärna göra, om det är det de vill. Men det känns som att de inte ens vet om det är det de vill. Jag får känslan av att de inte har tänkt igenom saken tillräckligt noga. Men jag kan ha fel. Absolut. Och jag säger inte att jag själv har tänkt igenom saken tillräckligt noga. Tänker jag igenom den lite till, kommer jag kanske att bli som dem. Möjligheten finns. Men just nu är det inte vad jag tror.
Jag satt just och tänkte på mina oxvaktarbilder. Jag målade dem i vintras, för jag ville ha något jag själv hade gjort på väggarna, och jag var rätt inne på zen. Jag funderade nu på om jag skulle ta ner dem, för det känns inte som att de betyder lika mycket för mig längre. Det känns lite som hyckleri att ha dem där. Jag respekterar verkligen folk som håller på med det där, och jag vill inte sitta här och halvfisa lite zen-aktigt tänk.
Men jag tror att jag ska ha kvar dem. Dels tycker jag att de blev himla snygga, och dels finns det nog något värt att påminnas om i dem i alla fall. De handlar om en persons utveckling, från det att han först börjar intressera sig för zen, tills dess att han når full upplysning. Trots att jag är inne på en mer deistisk livsåskådning nu, kan jag inte riktigt släppa det där med upplysning. Det måste ju bara ligga nåt i det, helt enkelt.
Jag vill så gärna få de stora religionerna att gå ihop. Jag vill så gärna att det verkligen ska vara så att "alla religioner är ett fönster mot Gud". Egentligen vill jag dock inte använda ordet Gud, för det retar upp så många, och får folk att tänka i banor som inte alls är vad jag menar, så det vore bättre om jag kunde komma på ett annat ord att använda, så att vi alla kunde börja från carte blanche, så att säga, med så få förutfattade meningar som möjligt. Inom taoismen pratar man ju om "vägen". Vägen är ett riktigt bra ord. Det är inte många som blir upprörda av "vägen", och det frammanar en bild som attraherar många, tror jag. Det attraherar mig, i alla fall. Jag gillar också den judiska idén, att ha ett ord, JHV, eller vad det nu är, ursäkta min okunnighet, som inte får uttalas. Om man inte kan gå omkring och snacka om det hela tiden så undviker man en hela massa gubbar på moln, tror jag.
Men jag vill ju att det ska gå ihop för att göra allt lättare för mig själv, egentligen. För då finns det EN sak att ta ställning till, inte en massa olika. Och följden blir också att om det bara finns EN sak, då är det plötsligt en mycket mer vettig och viktig sak än vad en massa olika grejer är, för bara det faktum att det finns en massa olika grejer gör att man tänker att det kanske inte spelar nån roll vad man väljer. Och just nu känner jag att jag tror att det faktiskt spelar roll. Det är inte som ett gäng hockeylag, där man hejar på det som råkar komma närmast från där man är född, eller sådär.
Hur som helst, jag tänkte på en annan sak, som Jack Kerouac sa när han blev kallad för kungen av beatnikarna, eller nåt sånt. Han sa "I'm not a Beatnik, I'm a Catholic". Jag tycker om det där citatet av många olika anledningar. Dels för att det helt enkelt är ett sånt klassiskt citat. Det känns verkligen som bevingade ord, så att säga. Dels för att det säkert var ett finger i ögat på många av dem som hyllade honom. Men också för att... Han höll liksom på med buddhism hela sitt vuxna liv, men sen, inte så länge innan han söp ihjäl sig, blev han katolik igen. Eller han pendlade liksom fram och tillbaka. Ungefär som han pendlade mellan andlighet och supande. Jag gillar sånt där pendlande. Åh! Ibland känns det som att jag inte tar något på allvar!
Det finns en annan sak jag gillar med det där citatet, förresten. Det är att det liksom antyder att det finns viktigare saker här i livet än vilket subkultur man tillhör. Jag tänkte på det idag, när jag gick förbi några... jag vet inte vad jag ska kalla dem, faktiskt. Låt oss, för alla praktiska ändamål, säga att de var punkare. De var de inte alls, men de skulle lika gärna kunna ha varit punkare. Jag skulle aldrig för mitt liv vilja lägga så mycket tid och energi för att särskilja mig utseendemässigt och "livsstilsmässigt" från andra människor. För det spelar ju egentligen ingen roll! Det spelar ingen jävla roll alls. Och det handlar inte om att "uttrycka sig själv" eller nåt sånt blaj. Att de ens tror att det är det de gör är en del av problemet. Om det bara var en klädstil, liksom. För det uttrycker inte sig själva. De uttrycker möjligtvis samhället de lever i, eller tidsandan eller nåt sånt där, men vem bryr sig om det?
Jag vet att det här är en svår balansgång, för visst måste väl alla få leva sitt liv som de vill, och det någon ser som meningen med livet är väl meningen med livet, etc? Om någon tycker att de uttrycker sig själva genom att ha vissa kläder, då gör det väl det, och om inte så är det väl bra att de är glada ändå?
FAST det ÄR ju inte så. Eller jag känner åtminstone inte att det är så. Jag känner det inte ett dugg. Det känns som att de pissar bort sin chans. Och det får de i och för sig gärna göra, om det är det de vill. Men det känns som att de inte ens vet om det är det de vill. Jag får känslan av att de inte har tänkt igenom saken tillräckligt noga. Men jag kan ha fel. Absolut. Och jag säger inte att jag själv har tänkt igenom saken tillräckligt noga. Tänker jag igenom den lite till, kommer jag kanske att bli som dem. Möjligheten finns. Men just nu är det inte vad jag tror.
Glad påsk
Hej, det var bara jag igen. Jag sitter här ensam på självaste Påskafton och gör ingen nytta. Fast jag är mycket nöjd, egentligen. Jag håller på och läser "Och solen har sin gång", som jag lånade av A., och jag har egentligen bara precis börjat på den, och vill fortsätta hemskt gärna, men så tänkte jag att jag kanske skulle skriva ett inlägg ändå. Det här är ju ändå min alldeles nya, fräscha blogg, och jag måste få igång skrivartarmen igen; den har varit nedsövd ett tag.
Jag blev hemskt sugen på att bli författare idag igen. Tydligen har Johan, min bror, börjat skriva en massa, och han pratade om hur mycket han gillade det, och då kände jag avundet hugga till inom mig, som så många gånger förr. Om någon ska skriva så är det väl jag!
Så jag valde mellan att börja på en roman eller att starta en blogg, och nu råkade det bli blogg. Men romanen ska nog komma, den också. Jag har kommit på att jag inte behöver skriva den i ett svep, som jag tänkt tidigare, utan jag kan skriva ner olika episoder ur mitt liv, lite hur som helst, och sen ordna samman dem i efterhand. Det är ett annorlunda sätt än vad jag alltid tidigare har tänkt mig. Charles Bukowski skrev "Postverket" på 14 dagar, och Jack Kerouac skrev sina böcker på en lång pappersrulle, så att han aldrig behövde avbryta det kreativa flödet genom att behöva byta papper. Skitsmart, men sånt behövs ju inte längre, med datorerna. Jäkla datorer. Pajar allt roligt igen.
Johan pratade också om att han ville intervjua Mormor. Också en av mina gamla idéer! Skrämmande att vi tänker så lika ändå. Jag tänkte att jag skulle intervjua Farmor, men så dog hon. Jag borde verkligen passa på att intervjua Mormor medan jag kan. Jag vill intervjua Mamma och Pappa också. Dels vill jag veta mer om deras liv, men framför allt vill jag att de ska berätta om min släkt, så långt tillbaka de minns. Det är därför jag måste passa på att intervjua Mormor nu, innan hon börjar tappa hjärnceller.
Eftersom bloggformatet inte bara tillåter, utan inbjuder till det, tror jag att jag ska passa på att skriva korta och många inlägg istället för få och långa, som jag annars brukar. Så nu får det vara nog för den här gången.
Jag blev hemskt sugen på att bli författare idag igen. Tydligen har Johan, min bror, börjat skriva en massa, och han pratade om hur mycket han gillade det, och då kände jag avundet hugga till inom mig, som så många gånger förr. Om någon ska skriva så är det väl jag!
Så jag valde mellan att börja på en roman eller att starta en blogg, och nu råkade det bli blogg. Men romanen ska nog komma, den också. Jag har kommit på att jag inte behöver skriva den i ett svep, som jag tänkt tidigare, utan jag kan skriva ner olika episoder ur mitt liv, lite hur som helst, och sen ordna samman dem i efterhand. Det är ett annorlunda sätt än vad jag alltid tidigare har tänkt mig. Charles Bukowski skrev "Postverket" på 14 dagar, och Jack Kerouac skrev sina böcker på en lång pappersrulle, så att han aldrig behövde avbryta det kreativa flödet genom att behöva byta papper. Skitsmart, men sånt behövs ju inte längre, med datorerna. Jäkla datorer. Pajar allt roligt igen.
Johan pratade också om att han ville intervjua Mormor. Också en av mina gamla idéer! Skrämmande att vi tänker så lika ändå. Jag tänkte att jag skulle intervjua Farmor, men så dog hon. Jag borde verkligen passa på att intervjua Mormor medan jag kan. Jag vill intervjua Mamma och Pappa också. Dels vill jag veta mer om deras liv, men framför allt vill jag att de ska berätta om min släkt, så långt tillbaka de minns. Det är därför jag måste passa på att intervjua Mormor nu, innan hon börjar tappa hjärnceller.
Eftersom bloggformatet inte bara tillåter, utan inbjuder till det, tror jag att jag ska passa på att skriva korta och många inlägg istället för få och långa, som jag annars brukar. Så nu får det vara nog för den här gången.
Först!
Hej och välkomna till min nya blogg. Jag heter Mikael, och den här bloggen kommer att handla om mina tankar om saker och ting. Kanske saker som händer mig också, jag får se. Äh, förresten, jag vill inte sätta upp några ramar alls. Det kommer ändå bara kännas dumt sen, när jag vill göra nåt annat. Jag har en dålig vana att göra sådär. När jag köper anteckningsböcker, t ex, skriver jag i början "Den här boken tänker jag använda till att bla bla bla". Maken till korkat.
"En perfekt dag för bananfisk" kommer rakt av från en novell av J. D. Salinger. "A Perfect Day For Bananafish" heter den. Jag vet inte vad den heter på svenska, faktiskt, men säkert nåt i stil med min översättning. Det borde den göra i alla fall.
Det är en av mina favoritnoveller. Titeln kommer från när huvudpersonen, Seymour, är på stranden och pratar med ett litet barn, en flicka, och försöker "lura" henne att det finns bananfiskar.
"En perfekt dag för bananfisk" kommer rakt av från en novell av J. D. Salinger. "A Perfect Day For Bananafish" heter den. Jag vet inte vad den heter på svenska, faktiskt, men säkert nåt i stil med min översättning. Det borde den göra i alla fall.
Det är en av mina favoritnoveller. Titeln kommer från när huvudpersonen, Seymour, är på stranden och pratar med ett litet barn, en flicka, och försöker "lura" henne att det finns bananfiskar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
