Männen i mitt liv

Jag har tänkt mycket på manliga förebilder det senaste. Det finns dåligt med såna. Det finns väldit få män som jag känner att jag skulle vilja vara som. Jag hörde nån som skämtade (eller vad allvarlig, jag vet inte riktigt) att Jeffrey Lebowski var en, i och för sig, och tja, det ligger kanske nåt i det trots allt. Jag skulle vilja vara som han. Ja, han är nog en bra förebild.

Annars är den enda klockrena förebilden jag kommer på Neal Cassady (googla!). Men inte ens Neal var perfekt, jag menar, han dog för tidigt för att han tog allt för långt, och han sa på älre dar att han ångrade hur han hade levt sitt liv, men ändå. Jag tycker han är en av få bra förebilder.

Sen... jag vet inte. Kanske Charles Bukowski, men det känns samtidigt dumt att ha en ensam alkoholist som förebild. Men det är på den nivån det ligger, liksom.

Annars finns det ju en del fiktiva män man kan ta efter. Lebowski, som sagt, och James Dean i "Ung rebell". James Dean är jäkligt inspirerande där, faktiskt, jag borde se den igen snart. Brad Pitts karaktär i Ocean's-filmerna är bra, har jag för mig.

Jag har tänkt en del på min mellanstadieklass också. Där fanns en del killar som var riktigt bra förebilder. Jag undrar hur de är nu för tiden. Framför allt en kille som hette D. Han var en riktig hårding, och jag tyckte inte alltid om honom direkt, men alla tjejer älskade honom, förstås. Typisk sån kille som har fattat vid 10 års ålder precis vad livet går ut på. Det senaste jag hörde om honom var i och för sig att han bor hemma hos sin mamma och kör grävare, men ändå. Lätt att han gör det under sina premisser och att han lever livet fullt ut. Jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt, men inget han gör kan vara fel, känns det som.

Sen fanns det en kille som var kompis med D. ett tag, som hette B. B. var däremot inte alls en hårding. Han var väldigt mjuk, men tjejerna älskade honom för det istället. Men han hade också en sån där "jag vet vad det går ut på"-inställning till livet. Och det måste funnits nån anledning till att han var kompis med D.

Jag vet mer om B. Jag vet vad han gjorde på gymasiet, etc. Då var han fantastisk. Jag beundrade honom verkligen, och jag vet inte vad han gör nu, men jag skulle nog fortfarande beundra honom. Däremot gillade jag inte när han pratade med mig på gymnasiet. Det kändes alltid som att han var nedvärderande, det kändes som att han pratade med ett barn. Men så här i efterhand tror jag att det mer var en relflektion av hur jag kände inför mig själv. Sanningen att säga var B. en av få personer som verkligen var snäll mot mig och tog mig på allvar, och det kände jag inte att jag förtjänade, så det fick mig att må dåligt. Då hade jag mer respekt för de som betedde sig dåligt mot mig. Jag var dagbarn hemma hos B.:s mamma ett tag också, så det kanske fick mig dåligt inställd från början.

Sen fanns det en tredje kille som hette T. T. är kanske den jag beundrar mest, för han var skitbra med tjejer, sanslöst bra, och ändå var en riktig nörd. Mitt kompisgäng var ganska lågt ställt, socialt sett under den här tiden, för tja... vi kan åtminstone säga att jag var jäkligt töntig. Men jag var kompis med T., och han hörde liksom till vår bekantskapskrets. T. älskade Star Wars, och framför allt ÄLSKADE han Boba Fett. Men han var den typ av kille som kunde sitta och prata om Star Wars med klassens hetaste tjej och hon älskade det. Och T. var definitivt inte snygg.

Däremot var han något av en gentleman. Han var otroligt trevlig, jämt. Det borde inte gå hem att vara så trevlig, men det gjorde det. Och det spelade liksom ingen roll vad han gjorde, alla älskade honom ändå. I sexan, tror jag det var, var det typiskt barnsligt att ha vattenkrig och sånt, men han började prata om att han skulle ha ett kalas och att det skulle vara vattenkrig, och han drog i gång på Super Soakers och grejer, och tjejerna bara älskade det.

Jag försöker tänka på de här killarna och vara mer som dem. Jag tror inte att det spelar ett skit till roll att de gjorde grejerna jag tänker på när de var 12. Jag tror att deras sätt att se på verkligheten, deras sätt att hantera människor funkar lika bra idag som då.

Men jag kan inte alltid sätta fingret på vad det var som gjorde dem så bra. Det är lättast med D. Han var trots allt en typisk "bad boy", samtidigt som han var frökens favorit. Jag rånade ett mynttelefon en gång tillsammans med honom, och det var bland det mest spännande jag har gjort, men för honom var det nog vardagsmat.

T. flyttade till USA efter sexan, och jag ville faktiskt redan då fråga honom vad det var han egentligen gjorde, varför han var så bra med tjejer, men det blev aldrig av. Jag minns en sak på klassresan i sexan dock, som jag har tänkt tillbaka på många gånger:

Det var på kvällen, och vi satt på en bänk utomhus, jag, han och en tjej som hette S. Den här tjejen var inte alls nåt speciellt. Hon var en rätt töntig tjej faktiskt, och jag förstod inte varför han pratade med henne, men efter att hon hade gått sa han till mig: "Man ska alltid prata med tjejer. Man kan få reda på en massa intressant."

Och det var ju sån han var. Han pratade med alla tjejer, verkligen, och han verkade faktiskt verkligen älska alla tjejer. Han var alltid en romantiker, på ett bra sätt. Han älskade tjejer i allmänhet. Fy fasen vad bra.