Du är den vackraste jag mött, inte tuff och kall och hård som andra

Igår träffade jag N., jag var på hennes klubb. Hon hade inrett. Det var fint. Jag hade inte träffat henne på evigheter, så det var ju väldigt kul, men känslan av hela kvällen var "nah".

Hon var extremt söt, som hon borde, eftersom hon är den sötaste jag känner. Tidigare har det alltid gjort mig hypernervös, men inte idag, faktiskt. Jag kunde nog inte ha skitit mer i det, faktiskt.

Och vad fanns kvar då? Nästan ingenting. Men jag var väldigt trött också. Jag vet inte. Kanske jag hade reagerat helt annorlunda om jag hade varit pigg och glad. Nu hade jag ingenting att säga.

Innan dess hade jag suttit hemma och ätit och sett på "Dobido" med mina föräldrar. De sjung "Astrologen". Lätt Magnus Ugglas bästa låt. Jag tycker verkligen inte om honom, men den låten är sjukt bra.

"Du är den vackraste jag mött, inte tuff och kall och hård som andra."

Och jag tänkte på den sen. Det finns faktiskt personer jag känner eller har känt som är sådär. Och det är en sån person jag vill träffa. Det är en sån jag ska träffa. Vem bryr sig om alla jävla blondiner egentligen? Jag menar, jag tänker fortsätta vara extremt attraherad av dem, förstås, men det är inte dem jag vill ha. Jag vill ha nån som inte är kall och hård.