Mesus

Nu ska jag skriva om något som skrämmer mig och också något jag skäms lite över. Jag var i kyrkan idag igen. Det skrämde mig inte. Det var trevligt. Det är väldigt trevligt i kyrkan, faktiskt, alla är glada och trevliga. Men vad tror jag på? Det skrämmer mig, och jag skäms också delvis för att prata om det.

Jag skulle idag kalla mig kristen. Jag kände det överväldigande så för några dagar sedan, kanske en vecka sedan, jag vet inte riktigt. Vad som ledde fram till det, det skippar jag nu, men så är det i alla fall. Men redan nu känns det svårt igen. Det känns inte alls lätt. Men jag försöker hålla fast vid det nu och lita på det, för jag är trött och behöver en fast punkt i mina tankar. Jag behöver något att grunda mitt liv och mina beslut på.

Det är egentligen konstigt, för för bara några månader sedan bestämde jag mig för att aldrig tro på något igen, utan mycket god anledning. Men ok, jag hade god anledning nu. Jag behöver det här. Jag vill ha det här.

Så många gånger har jag kommit på mig själv med att stå i duschen och fundera över metafysiska aspekter av tillvaron, och plötsligt slår det mig att andra människor ägnar sin tid åt att tänka på tentor eller flick-/pojkvänner eller hyresrätter eller badminton. Och jag vill också göra det. Så jag behöver en metafysisk grund och nu är den lagd och jag köper den och that's it. Eller?

För till och med nu bortförklarar jag mig. Jag rationaliserar på en massa sätt det faktum att jag faktiskt plötsligt känner Gud i mitt liv, och jag gillar det. Det var mycket lättare att säga att jag var buddhist eller nåt. Såna religioner behöver man ju inte ens tro på, utan man kan säga att man "sympatiserar" med dem eller nåt sånt, men att man själv är religionsfri. Så inte med kristendomen. Man måste bekänna sig, det är själva grejen. Och det känns på något vis skamligt för mig. Men jag gör det ändå.

Till och med prästen pratade om detta i kyrkan idag. Han sa att kristna människor ofta framstår som mesiga och att det verkade som att kristna trodde på Mesus och inte Jesus. Gosse, vad jag skrattade åt det! Men det är så det är, och det kanske är en del av grejen.

Man verkar ofta mesig om man är kristen, och till en sån skara vill jag ju inte räkna mig. Men skit samma! Skit i vad andra säger! De kan ta sig.

Men skammen och oviljan hos mig att prata med någon om det här (utom de invigda) är att ingen verkar fundera över det här. Mitt livs viktigaste fråga är en icke-fråga för så många. Det handlar inte om att söka sanningen för dem, utan om att jag tror på sagor. Sagor? Sug min rocknroll. Wow, vad smart du är som har listat ut att det är sagor. Shit, jag tänkte inte på att det var sagor. Tur att du har allt under kontroll, du.