Sicko

Jag är sjuk. Jag var betydligt mer sjuk igår, i och för sig, men jag fortfarande inte ok. Det började med att jag hade värsta halsbrännan på morgonen, och sen slog mig förkylningen som en långsam slägga under dagen.

Jag hade feberdrömmar i natt. Feberdrömmar är de värsta. Mina är så jäkla repetiva att jag inte står ut. I natt handlade allt om olika rum. Det handlade om att få plats i olika rum. Mest om att få plats med att lagra så många aluminiumrör som möjligt i varje rum. Mina feberdrömmar har liksom ingen handling. De är bara små såna där problem, som upprepas om och om igen. Nytt rum, nya rör. Nytt rum, nya rör, etc.

Det hände nåt i morse som fan inte var ok. Det som hände var egentligen ok, men min reaktion på det var inte ok. Jag var påväg ner ifrån köket, med macka och en kopp te i handen. I trappan stod det en verktygslåda, som tillhörde en gubbe som var inne och renoverade en av mina grannars lägenhet. Jag såg lådan, men i min feberyra råkade jag sparka till den lite med foten i alla fall, så den välte utför trappan, slog ihop sig själv och dunsade ner på golvet. Det måste ha varit fullt med skruvar eller nåt i den, för det lät förjävligt. Gubben kom ut ur lägenheten för att kolla vad som hade hänt, och jag sa "Jag råkade välta den". Han var sur och vresig och sa "Ja, RÅKADE. Du har väl för fan ögon att se med?" Jag gick in till mig och stängde dörren.

Jag kände mig upprörd och gick och satte mig. Det var då jag började gråta. Jag grät något så ofantligt. Tårarna bara strömmade och det fortsatte i säkert en timme. Det kändes som när jag var liten. Då grät jag i tid och otid. Det var inte som att jag egentligen brydde mig om ifall den här idiotgubben var vresig mot mig eller inte. Han tog det ju rätt bra egentligen, med tanke på att alla hans skruvar och muttrar antagligen blandades i lådan, och jag bad ju inte ens om ursäkt, om man ska vara petig. Men det var ändå något som brast för mig.

Kanske hade det mest att göra med att jag var väldigt trött och slut av febern och förkylningen, men jag tror egentligen inte det. Jag tror det är nåt annat.

Det känns som att jag är inne i lite av en kris. Jag har funderat mycket över vad som egentligen är mitt stora intresse. Alla har väl ett intresse? Har inte alla något de brinner för? Det känns inte som att jag har något. Jag brukar visserligen säga att det är musiken, och visst gillar jag musik, men det känns alltid lite som en lögn när jag säger det.

Jag har alltid letat bland grejer jag håller på med och gör, för att försöka komma på vad det är jag verkligen vill syssla med, men nu i dagarna har jag börjat undra om det kanske möjligen kan vara så att det är något som jag inte har testat på än. Det är ganska uppenbart att jag har valt mina intressen efter saker som man kan göra själv. Det låter ju inte så hälsosamt, vid en första anblick.

Det enda jag kan komma på som jag verkligen skulle vilja göra, är att starta ett rock 'n' roll/alt-countryband. Om nån vill vara med, så lämna en kommentar.