The Great Salt Lake

Melankolin kom över mig nu. Jag valde den, rättare sagt. När jag klev på bussen hemåt kände jag att nu skulle den kunna komma, och jag hade ett val, att vara glad eller melankolisk. Det blev lite melankoli, men det tynger mig inte, för jag vet att jag har valt det själv.

Min vän A. var ledare på ett kristet läger i Kungälv. Jag var där på ett kvällsmöte som var öppet för allmänheten. Det var verkligen intressant. En ny upplevelse. Jag har aldrig sett så många så hängivna människor. Jag undrar hur det känns att ha deras tro.

Jag klev upp och gick och fick förbön, till och med. Två personer la händerna på mig och bad för mig. Det var en knepig upplevelse. Jag skakade rätt mycket; jag var nervös. Jag sa att de skulle be för min tro. Det kändes bra att bli bedd för, faktiskt. Sen frågade killen vad jag jobbade med och bad sedan ett tag för att jag skulle få det bättre på min arbetsplats. Då skrattade jag. Jag hoppas att han inte tog illa vid sig.

Jag berättade för A. om min tanke som jag inte tillåter mig att tänka längre, eftersom jag tror att den kan göra mig sinnessjuk. Jag kunde inte beskriva den riktigt, men jag kom på en bra liknelse: Hela världsbilden är som en glasbubbla, en sån som det snöar i på jul, ungefär, och man står i bubblan och ser sig omkring. Men man ser ut genom de genomskinliga väggarna och därute finns ingenting, så man blir galen, man klarar det inte. Därför målar man glaskupan med en heltäckande färg, inifrån, och säger att där tar det stopp. Det är det enda sättet att kunna leva, och alla gör det hela tiden. Kristendomen är en färg, spela fotboll kanske är en annan. Jag vill inte riktigt gå in på vad som gör mig galen med det där nu, för det är så förvånansvärt krångligt att förklara.

Det var astrevligt att vara där, i alla fall. Hon fick äntligen tillbaka sin bok och en liten födelsedagspresent av mig, i förskott. En blandskiva. Vem kan motstå?

Och när jag klev på bussen kände jag bara: bitterljuvt!