Murakami

Igår försökte jag skriva en novell igen. Det gick åt skogen. Det går alltid bra i början, men så blir det dags för en dialog, och då går allt åt pipan. Jag kan verkligen inte skriva dialoger. Det är konstigt.

Jag har börjat inse på ett helt nytt vis, hur bra det är att ha vänner. Jag börjar verkligen känna att jag behöver dem. Att jag inte vet vad jag skulle ta mig till utan dem. Det känns som att jag har levt betydligt mer tillknäppt, känslomässigt sett, än vad jag har insett tidigare. Nu när jag blir tvungen att börja släppa fram känslorna mer, kommer allt på en gång (ja, här kommer alla känslorna på en och samma gång) och mycket av det som kommer är dåligt. Fasen, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Jag har verkligen känt mig deprimerad den här helgen. Så här nere har jag inte varit på väldigt länge. Jag kan inte ens minnas när det hände sist.

Men det känns lite bättre nu. När jag mår dåligt börjar jag alltid tänka på framtiden, och hur jag ska ta mig ur det här tillståndet, och vad det ska komma för något bra sedan, men det är helt fel sak att göra, tror jag. Det är mycket bättre att fokusera på här och nu. Som igår kväll. Jag var ganska nere och bitter över det ena och det andra, men så gick jag och lade mig, och då lade jag märke till hur skönt det kändes att ligga i sängen, hur skönt det var med täcket mot min hud, och vips kändes livet värt att leva igen.

Jag läser en bok av Haruki Murakami nu. Jag har tänkt läsa något av honom länge. "Blind Willow, Sleeping Woman" heter den. Det är en novellsamling. Jag gillar noveller. De är så härliga att läsa. De verkar så härliga att skriva också, det är därför jag vill göra det, men det lyckas som sagt aldrig, så det är kanske lika bra att inse att man inte kan göra allt här i världen. Lika bra att bara njuta av att läsa dem istället.