JAG ÄR

Jag känner att jag börjar få blodad tand för det här med bloggande nu!

Jag satt just och tänkte på mina oxvaktarbilder. Jag målade dem i vintras, för jag ville ha något jag själv hade gjort på väggarna, och jag var rätt inne på zen. Jag funderade nu på om jag skulle ta ner dem, för det känns inte som att de betyder lika mycket för mig längre. Det känns lite som hyckleri att ha dem där. Jag respekterar verkligen folk som håller på med det där, och jag vill inte sitta här och halvfisa lite zen-aktigt tänk.

Men jag tror att jag ska ha kvar dem. Dels tycker jag att de blev himla snygga, och dels finns det nog något värt att påminnas om i dem i alla fall. De handlar om en persons utveckling, från det att han först börjar intressera sig för zen, tills dess att han når full upplysning. Trots att jag är inne på en mer deistisk livsåskådning nu, kan jag inte riktigt släppa det där med upplysning. Det måste ju bara ligga nåt i det, helt enkelt.

Jag vill så gärna få de stora religionerna att gå ihop. Jag vill så gärna att det verkligen ska vara så att "alla religioner är ett fönster mot Gud". Egentligen vill jag dock inte använda ordet Gud, för det retar upp så många, och får folk att tänka i banor som inte alls är vad jag menar, så det vore bättre om jag kunde komma på ett annat ord att använda, så att vi alla kunde börja från carte blanche, så att säga, med så få förutfattade meningar som möjligt. Inom taoismen pratar man ju om "vägen". Vägen är ett riktigt bra ord. Det är inte många som blir upprörda av "vägen", och det frammanar en bild som attraherar många, tror jag. Det attraherar mig, i alla fall. Jag gillar också den judiska idén, att ha ett ord, JHV, eller vad det nu är, ursäkta min okunnighet, som inte får uttalas. Om man inte kan gå omkring och snacka om det hela tiden så undviker man en hela massa gubbar på moln, tror jag.

Men jag vill ju att det ska gå ihop för att göra allt lättare för mig själv, egentligen. För då finns det EN sak att ta ställning till, inte en massa olika. Och följden blir också att om det bara finns EN sak, då är det plötsligt en mycket mer vettig och viktig sak än vad en massa olika grejer är, för bara det faktum att det finns en massa olika grejer gör att man tänker att det kanske inte spelar nån roll vad man väljer. Och just nu känner jag att jag tror att det faktiskt spelar roll. Det är inte som ett gäng hockeylag, där man hejar på det som råkar komma närmast från där man är född, eller sådär.

Hur som helst, jag tänkte på en annan sak, som Jack Kerouac sa när han blev kallad för kungen av beatnikarna, eller nåt sånt. Han sa "I'm not a Beatnik, I'm a Catholic". Jag tycker om det där citatet av många olika anledningar. Dels för att det helt enkelt är ett sånt klassiskt citat. Det känns verkligen som bevingade ord, så att säga. Dels för att det säkert var ett finger i ögat på många av dem som hyllade honom. Men också för att... Han höll liksom på med buddhism hela sitt vuxna liv, men sen, inte så länge innan han söp ihjäl sig, blev han katolik igen. Eller han pendlade liksom fram och tillbaka. Ungefär som han pendlade mellan andlighet och supande. Jag gillar sånt där pendlande. Åh! Ibland känns det som att jag inte tar något på allvar!

Det finns en annan sak jag gillar med det där citatet, förresten. Det är att det liksom antyder att det finns viktigare saker här i livet än vilket subkultur man tillhör. Jag tänkte på det idag, när jag gick förbi några... jag vet inte vad jag ska kalla dem, faktiskt. Låt oss, för alla praktiska ändamål, säga att de var punkare. De var de inte alls, men de skulle lika gärna kunna ha varit punkare. Jag skulle aldrig för mitt liv vilja lägga så mycket tid och energi för att särskilja mig utseendemässigt och "livsstilsmässigt" från andra människor. För det spelar ju egentligen ingen roll! Det spelar ingen jävla roll alls. Och det handlar inte om att "uttrycka sig själv" eller nåt sånt blaj. Att de ens tror att det är det de gör är en del av problemet. Om det bara var en klädstil, liksom. För det uttrycker inte sig själva. De uttrycker möjligtvis samhället de lever i, eller tidsandan eller nåt sånt där, men vem bryr sig om det?

Jag vet att det här är en svår balansgång, för visst måste väl alla få leva sitt liv som de vill, och det någon ser som meningen med livet är väl meningen med livet, etc? Om någon tycker att de uttrycker sig själva genom att ha vissa kläder, då gör det väl det, och om inte så är det väl bra att de är glada ändå?

FAST det ÄR ju inte så. Eller jag känner åtminstone inte att det är så. Jag känner det inte ett dugg. Det känns som att de pissar bort sin chans. Och det får de i och för sig gärna göra, om det är det de vill. Men det känns som att de inte ens vet om det är det de vill. Jag får känslan av att de inte har tänkt igenom saken tillräckligt noga. Men jag kan ha fel. Absolut. Och jag säger inte att jag själv har tänkt igenom saken tillräckligt noga. Tänker jag igenom den lite till, kommer jag kanske att bli som dem. Möjligheten finns. Men just nu är det inte vad jag tror.