It's cool, we can still be friends

Jag har inte tänkt på henne på ett tag nu, eller jag har tänkt, men det har inte känts jobbigt. Men så stack vi till havet idag, med projektgruppen, och vi åkte för bi Henrics för att hämta upp lite grejer. Han bor ju tyvärr granne med henne, och bara att se hennes hus och se hennes bil stå parkerad där högg som en kniv.

Det känns fortfarande jäkligt dåligt. Jag tänkte ringa henne ikväll, men jag tror inte att det blir så nu. Jag satt jättelänge med telefonen i handen och funderade över om jag borde göra det eller inte, om vi skulle ha nåt att prata om, etc. Dessutom ringde jag ju henne häromdagen och sa att jag inte tyckte vi borde ses över huvud taget på ett tag, så det skulle kännas lite dumt att ringa och vilja prata så här snart igen. Och jag vill inte ringa bara för att bli utskälld och kallad velig och behöva svara på vad felet med mig egentligen är.

Men jag saknar henne verkligen nu. Det har gått så långt att jag till och med saknar att gräla med henne. Men jag vill inte ringa och säga det, för jag vill inte vara en plåga. Men jag vet inte vad jag ska ta mig till, riktigt. Obehaget sitter som en klump i halsen. Jag börjar äntligen förstå vad det uttrycket betyder.