The Art of Losing Myself

Jag är på väg att ge upp och bli kristen nu. Det vore min dröm, på många sätt. Jag skulle slippa att fundera något mer. Jag vet att det är en dålig sak, men jag orkar inte mer. Dessutom skulle det framför allt ge mig en ordentlig riktning i mitt liv. Vart är min riktning nu? Den finns inte.

Vad ska jag annars göra? Jag håller på att starta ett band i och för sig, och möjligen kan det leda nån vart. Det skulle ju vara otroligt kul i alla fall. Annars tänker jag mycket på att låta min utbildning bli min riktning. Jag riktar in mig på teknisk design och produktutveckling och fokuserar all min styrka på det. Spelar det nån roll vad man väljer, liksom? Bara man har nånting.

Nånting som man vet att det här är det jag gör, och det är skilt från min fritid. På fritiden gör jag avslappnande, uppbyggande aktiviteter. Då skulle det kännas bättre att sitta och läsa böcker, t ex, för det skulle vara en fritidsaktivitet. Det skulle inte vara allt jag gör.

Jag vet att det här låter tragiskt, och kanske vill jag bara skriva ut det för att se att det här inte är vad jag vill, men jag vet faktiskt inte.

I den något överskattade boken "The Modern Gentleman" läste jag om "the man-cycle". Det är ganska uppenbart att jag är i en lågperiod av denna manscykel just nu, och jag har lärt mig att inte ta mig själv på så stort allvar. Snart kommer jag vara på topp igen, och då blir det andra bullar.

Men åh, hm, jag skulle verkligen vilja vara kristen. Men frågan är vad jag egentligen menar med det. Jag tror att mitt undermedvetna för tillfället kopplar ihop att vara kristen med helt andra saker än vad det borde. För om jag t ex tänker på att börja gå i kyrkan här i Jörlanda, då känner jag bara nejnejnejnejnejNEJ!