Rekviem för farfar

Jag tänkte passa på att skriva ett rekviem för min farfar, trots att det var år sedan han dog. Men när han dog hade jag just inget att säga, och nu känner jag att jag har det.

Min farfar hette Gustav Andersson, och jag liknade honom på många sätt ganska mycket. Samma tjocka, yviga hår, och samma efterblivna öga (farfarsöga, brukade de kalla det, och jag trodde att det var ett riktigt ord, men nej, det var bara för att farfar också hade ett sånt).

När jag tänker på min släkt, finns det de jag vill efterlikna och de jag inte vill. Min farfar är en av dem jag vill ta efter (den andra, framför allt, är min morbror Martin).

Alla som kände min farfar pratade alltid om honom med respekt. Han var jägare, precis som min pappa, och de jagade tillsammans ända tills farfar inte kunde gå längre. När jag träffade de andra jägarna och de råkade prata om farfar när han var yngre, verkade det alltid som att de beundrade honom, eller åtminstone såg tillbaka på den tiden med glädje.

Min farfar hade rött hår, men det har jag aldrig sett på riktigt. Under hela mitt liv hade han vitt.

Han och farmor hade en bil, jag vet inte exakt vad det var för märke och modell, för jag är dålig på bilar, men den var i alla fall röd, med svart tak. Han körde den där alldeles för länge, även när han började bli dålig. En gång, när de hade varit hemma hos oss, och skulle köra hem, låste sig nånting hos farfar, kanske hans ben, eller möjligen hjärnan, och han körde med gasen i botten ner för den branta backen utanför vårt hus. Det var nära att de skulle kört rätt in i några stora träd, men på något sätt fick han svängt i sista sekund. Efter det fick farfar inte köra bil mer. Han pratade ofta om det dock, minns jag, när vi var hemma hos dem i deras villa i Kungälv.
"Om jag bara kunde få köra bil, i alla fall, så jag kunde komma härifrån ibland."

Han blev dålig och fick sitta i rullstol. Hans fötter svullnade upp eftersom han inte längre rörde på dem, och han var tvungen att sitta och stampa med fötterna hela dagarna för att hålla igång cirkulationen.

Farfar gillade alltid musik, och spelade fiol. Han knäppte mest på den, och brukade göra det när ingen var hemma. Min farfar var dessutom av den ovanliga typ som tyckte att en ensam fiol var vackert, men ogillade en hel stråkorkester.

Ett av farfars mest karakteristiska drag, åtminstone utseendemässigt, var att hans ena finger var betydligt kortare än de andra. Det hade blivit avkapat en gång när han var liten. Han hade hjälpt sin bror hugga ved - hans bror hade hållit i yxan och farfar hade hållit i veden.

Det finns mycket mer att säga, men jag känner att det räcker nu. Avslutningsvis skulle jag vilja säga att jag önskar att jag hade kunnat lära känna min farfar när han var yngre, för på många sätt verkar han ha varit en stor man, och en man av karaktär.

(från USA-resan)