Ett moln på min himmel

Idag, omkring klockan 15:17, misstänkte jag plötsligt att jag höll på att dö av tristess. Jag befann mig vid Vasaplatsen och det var en vacker dag. Ett fyllo satt och sjöng Evert Taube. Det kändes allt igenom som en märklig dag att drabbas av just tristessdöden. Luften var full av fåglar och människors sorl, och hela världen var så underbar. På bussen in mot stan. Ändå var det genomskärande tråkigt.

Jag undrade om det kanske var så att Jesus var på väg, med sin lie i högsta hugg, för att hämta mig till sist. Jag har ingenting alls emot kristendomen som livsåskådning, och har själv länge velat bli en del av den, dock utan någon vidare framgång.

Det tycks mig vara så att Jesus måste komma till mig, och jag har stått här med öppna armar länge nu, utan att han för den saks skull har kommit. Jag vet inte om detta är något jag borde ta personligt, eller bara avfärda med att han trots allt är, och alltid har varit, en mycket upptagen man.

Själv sitter jag då här med tristessdöden, allena i Vasaparken. Man hörde så mycket om vilken dekadent plats detta var, när man var i de yngre tonåren, så jag tänkte att jag kanske kunde bli tagen med våld av någon radikal, men ändå söt, feminist. Till min stora besvikelse verkar detta nu inte hända. Det gäller då att dra sig till minnes att man inte kan få allt, en dag som denna.